Min lilla getflicka är dålig. Jätteont i foten efter att ha trasslat in sig så kopiöst i elnätet så hon blev liggandes och bara brölade med ström, stöt på stöt genom kroppen och nätet så hårt virat runt ena bakfoten att vi knappt lyckades skära loss det utan att skada henne! Det var återigen Åsa som var livräddaren, hon fann nämligen Folke simmandes i gödselbrunnen för flera år sen när han var liten, nu lyckades hon vara på plats för att höra att nåt inte stod rätt till.

Hon verkar något bättre nu geten, Amanda, men efter vi funnit henne tänkte jag ett tag att hon kanske inte skulle överleva natten... Nog för att hon är en riktig rymmarget, men att hon skulle in i elstängslet och att hon kunde fastna så i det...det känns ju inte bra, de säljs ju som getstaket och då vill man ju helst inte att getterna skall dö - för det hade hon gjort om detta hänt en dag när ingen var hemma, eller en natt!

Så har vi haft Nh-kursstart! Malin, som var med, har en avkomma efter Alferez, återigen en av Saras hingstar, av alla hingastar man kan välja, världen känns bra liten ibland.

Imorgon blir det behandlingar för hela slanten så det är bäst att uppsöka sängläge för att orka med, godnatt!

att man med gott samvete kan sitta inne framför datorn och dricka varmt te med massor av honung i! Inte så dumt att vara förkyld ibland ändå. Resten av huset sover, men med min rethosta känns det bara idiotiskt att ens föröka sova ännu. Tänkte åkt på sadelauktion på Brogårdsloge i Tvååker imorgon men jag vete katten, borde nog bara försöka vila. Så mailade mamma om Hästmässa i Borås i helgen!!! Va! Visste jag inte nåt om, helt otroligt! Verkar ju himla kul, bl a Tobbe Larsson  står på programmet...men det blir väl inget med det heller, blir nog mest en djupdykning i honungsburken och det allra nödvändigaste som att typ mocka. I eftermiddags fick jag iallfall eldat en himla massa skräp från stallet. det var så härligt väder, så det var ju ändå skönt att pilla med nåt, en rejäl brasa känns alltid renande på nåt sätt!

Några bilder på min ögonsten, Velevanten, med nytt täcke. Han har blivit så frusen av sig de sista åren, så nu blir det täcke på redan i tidiga hösten.

han kommer förstås gärna fram, mkt nöjd med att bli fotograferad...

för annars är det ju bara föl som fotas nuförtiden och vad har dom som inte jag?!!        

Bara lite mer action       

Puh, all min inspiration känns som bortblåst. Just nu verkar all energi gå åt till att hosta! Förbannade förkylning, man har som vadd i huvudet och hostar och hostar och hes som en kaja, nu får det faktiskt vara nog! Det är så tråååkigt att inte känna sig bra, att inte orka allt man vill! Häromdan red jag Velevanten i paddocken, inte freestyle utan samling, finesse, lite mer vanlig dressyr, det var längesen och vi kände oss nog båda som två gamla rosthögar. Men det gick såå bra på slutet och kändes så häääärligt och tanken var ju att fortsätta "få tillbaka formen"...men näe, då kommer denna hosta,    .

Köpte en säck fodermorötter. Gav fölen varsin morot...Belladonna högg förstås i av kung och fosterland, allt som går att bita i!!! Pimpinella, oj oj oj ett sånt sjå, hela livet ställdes på ända, vad gööör man med en sån, huuur gör man, nä den bits nog tillbaka...kanske om man stampar på den, nja säkrast är nog att gräva ner resterna i spånet och lossas som ingenting  . Hon är verkligen feminin och så "pimpinell" man kan bli min lilla juvel!

Så är det slut på fria grislivet! Pang, min minigris har fått strosa fritt här i några veckor och det har funkat toppen, riktigt mysigt att mötas av en gris nedanför altanen. Men på två röda sekunder, plötsligt efter år utan bökande beslutade sig Pang för att vara gris på riktigt, alldeles intill huset.

Jahapp, där rök den gräsmattan och den friheten för grisen kan jag säga, sorry Pang!  

Här är den, en av många men den mest sedda av Lukas, filmen på You tube som konkurrerar om min tid vid datorn!! Så fort jag närmar mig datorn kommer han galopperandes, sonen, hojtar och tjoar, nej mamma du får inte sittat vid datorn, jag skall titta "jo toob" (=You tube), jag vill se på "whoa"   Och innan man fattat vad whoa, eller wöö eller whiueo är!! Så lyssnade jag ordentligt på musiken, vilken han också är hemskt förtjust i speciellt andra låten, då förstod jag, det är liksom så det låter i refrängen!

Så det har inte blivit så mkt bloggande eftersom vi varit förkylda och konkurrerar om datorn och jag oorkar inte ta striden just nu när hostan vänder ut och in på mig och rösten är hes, så jag får helt enkelt försöka titta och förstå vad denna film kan ha som lockat så många tittare och som även barnets far gärna sitter och ser om och om och om igen...är det det att det ser ut att bli fin halm till en eller anna häst tro?!

Fick ett låångt mail från Anette som jag bara kände att jag måste dela med mig utav! Hon har varit på äventyr i Nordamerika och skriver bl a:

" jag skriver till dig för att jag måste berätta om de underbara hästmänniskor jag har träffat. Riktiga Horsewisperer. Människor som verkligen levt med och tränat hästar i generationer. Som behandlar hästen med stor respekt och som kan konsten att läsa av en häst. Både indianer och cowboys.
När jag åkte till USA så hade jag en förutfattad mening om att hästar tränades med "hårda" metoder och att man rider med skarpa bett och vassa sporrar. Så fel jag hade.
 
Alla hästar, förutom några enstaka,  reds bettlöst med hackamoore och på långa tyglar. Inga sporrar.
 
Allt kanske inte är så romantiskt som jag ser det, det finns säkert en baksida också. Men de som behandlar hästar illa är inga bra hästmänniskor var man än befinner sig på jorden.
Mycket är väldigt olika i USA och Sverige. En del saker bra och en del saker mindre bra både här och i USA.
 
Hästhållningen högt upp i Nordamerika skiljer sig väldigt mycke från våran. Hästarna lever ett fritt liv på prärien och i bergen när de inte arbetar. De skaffar sig mat och vatten själva året om. De äter inte hö som våra hästar. Man kan förstås tycka vad man vill om det, men hästarna är friska och är fullt ridbara ända upp till 30-års ålder. Prärien är oändligt stor. Både kor och hästar betar där. Korna får hö på vintern. Men det är ju så också att hästar och kor blir skadade av både vilda djur och taggtråd som ligger på marken. Det finns inte pengar till veterinärvård som vi har utan är de svårt skadade så blir de skjutna.
 
När de blir infångade för arbete så verkar det nästan som de gillar att arbeta. Inga sura hästar.
 
Ranchen som vi var på först har över 100 hästar. Alla är inte ridbara men när vi kom hade Chuck fångat in hästarna som vi skulle ha i en stor corall. Chuck äger Ranchen tillsammans med sin fru och barn.
Chuck´s mamma Pat är blackfeetindian och hans pappa Louis är cowboy.
Louis är en riktig mountainman. Han är ung. 80 år och har levt sitt liv på hästryggen i Kllippiga bergen hela sitt liv. Jag har väl aldrig sett en sån skicklig ryttare. Han följde också med oss på denna turen med två av sina hästar.
 
Chuck är en riktigt bra Horsewisper. Han ser varje häst som en personlighet och individ och är bra på att få rätt häst till rätt person.
När jag bad honom berätta om namnen på hästarna hade han en historia om var och en av dom. Aldrig ser man honom skina upp så, som när man ber honom berätta om sina hästar. Han älskar dom verkligen.
 
När vi skulle ge oss av upp i bergen för en tredagars tur skulle hästen Red med.
Red är en häst som hade lämnats till Chuck av sin ägare för att den var helt omöjlig att rida. Det gick enl. ägaren inte ens att sitta upp på den.
Red var inte inriden.
Första dan dansade Red runt runt när Chuck skulle sitta upp. Chuck var helt lung och snäll och samtidigt som han inte backade en sek eller på något sätt lät Red tro att skulle få som han ville. Efter att ha suttit av och på många ggr under första dan på ridningen till Rockey Mountain stod Red helt stilla och tyckte att det var helt okay. På tredje dan red en av tjejerna i våran grupp Red utan problem.
När jag frågade Chuck hur han bär sig åt så säger han att det bara handlar om trust (förtroende)
 
När jag skriver nu så känns det som om jag måste använda hans amerikanska uttryck för att få rätt klang i hans ord.
Jag såg att han ofta la sin hand lätt vid sidan precis bakom öronen på en orolig häst.
När jag frågade hur han får sina hästar så himla lugna, dom var verkligen inte rädda för något så sa han "Just use them"
Dom rider inte som många gör här en eller par timmar åt gången kanske utan dagar och veckor i sträck.
 
Det är sant som jag hört att det måste gå fort för en cowboy att rida in en häst. Jag frågade Chuck hur han gör. Han sa så här: "Först tar jag in dom i corallen och så fort jag har fått förtroende så lägger jag på sadeln och sitter upp direkt". Hur lång tid tar det då,sa jag ,och väntade mig ett svar på kanske några veckor eller så men då sa han: "A, one hour".
Många av hästarna har växt upp hos honom och har redan hans förtroende.
 
En dag ville hästen Jack inte bli fångad. Chuck tog ett lasso och kastade om halsen på Jack.
Sen skrattade han och sa: "His name is Jack, but most of the time I call him Jackas". Dom skojar om allt och har en underbar humor.
 
 
Sen har jag träffat Jon som är gift med Rosa. Rosa är Nez Perce indian, Jon är cowboy. Och dom äger den allra största hjorden av appaloosahästar. Dom bedriver selektiv avel för att återfå den ursprungliga appaloosan.
 
Jag har träffat Fransico, hästränare hos Nez Perce.
När vi träffade Jon och Fransico hade de just kommit tillbaka från en femveckors ritt i bergen. 500 miles hade de ridit.
Alla människor vi mött är vänner till Katrin sen många år.
Nez Perce släpper aldrig in nån utomstående och har ingen verksamhet på sina hästar. Men när Katrin kommer får vi rida. Dom vet att hon alltid har bra ryttare med sig.
Att få rida dessa appaloosor är helt underbart. Det var mycke galopp den dan. Vi galopperade på en smal stig med ett stup precis nedanför. Jag vågade inte titta ner.
Alla hästarna var tränade i neckreining. De var otroligt mjuka och smidiga.
 
Cowboy och hästränare är tuffa men med en underbar humor och självkännsla. Dom är snälla.
Fransisco red på sin häst och plötsligt ropade han "look my horse gone crazy!"
När jag vände mig om fick jag se hans häst gå i den vackraste spanska skritten. Fransisco bara satt på sin häst och man märkte inte att han gjorde några hjälper alls. De var verkligen osynliga. Så kunde dom skoja om allt.
Hans häst skulle vara med som trickhäst på Pendelton Round Up. En clown hade hans häst på arenan och den kunde sitta och lägga sig på sidan och göra en massa andra trick.
 
Jag frågade Fransisco vad hans hemlighet var och han sa "tålamod". Man får aldrig vara dum mot sin häst för nästa dag kommer hästen i håg det och vill aldrig jobba åt dig mer.
Jag frågade hur han hade tränat sin trickhäst och hur lång tid det hade tagit och han sa att hade hästen för träning ett halvår först.
"Then I let him loose in the mountains for six months"Sen hämtade han hästen igen och då var det lätt att lära honom.
  
Jag vet inte om du har orkat läsa allt detta. Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst med jag stoppar här."

Mitt i höstmörkret fick jag inspiration och energi, så härligt att höra hur mkt det finns inom hästvärlden att uppleva över hela jorden egentligen, olika hästraser, olika discipliner, olika hästmänniskor, olika men ändå lika tankegångar och åsikter om hur man kommer nära hästen, detta fantastiska djur! Anette har en blogg om sin resa som hon har för avsikt att lägga ut bilder och grejer på http://blogs.kilroy.se/nettaninmontana/blog

Nu är denna veckan snart slut, men ännu återstår söndag eftermiddag med en planerad ridtur innan det bär av ut och jobba i eftermiddag/kväll. Riktigt härligt höstväder nu, löven blåser av träden och luften är klar och lite kall. Hann putsa av beteshagarna i fredags innan en ny rehnnatt. Hästarna är fulla av energi, de får den där riktiga gnistan tillbaka tycker jag efter installningen på hösten. En tid framöver hoppas man på bra väder och kunna njuta av hästarna fullt ut. Jag gillar trots allt att kunna ta på en go tjock tröja under ridturen än att sitta och svettas ihop med flugorna en het sommardag... Men var sak har sin charm. Nästa vecka blir det fullt upp, är faktiskt fullbokad som det ser ut nu vad det gäller behandlingar! Nu när jag kommit igång och jobbar mer igen märker jag mer än någonsin att många hästar har problem med vad jag brukar kalla att samla på sig slaggprodukter. De visar sig i att de förefaller överviktiga, samlar på sig vätska, ömmar i hullet vill inte alltid att man tar på dem, kittliga brukar hästägaren beskriva dem som eller tjuriga, olustiga. De blir känsliga i muskulatur och vävnader och drabbas lätt av skador. Vissa tror att de har ont i ryggen då de ogillar att få sadel på sig, andra hamnar i riskzonen att få fång... Att de samlar slaggprodukter i bindväven beror ju oftast på problem med utrensningsorganen och/ eller problem i mage tarm. Synd att så många hästar verkar drabbas av detta och synd att inte fler hästägare är uppmärksamm på det, en häst fri från slaggprodukter mår så mkt bättre, klarar så mycket mer fysiskt och blir så mkt trevligare mentalt! Mitt tips är att använda Lillhägnas Dränagekompositum  som en kur ett par ggr/år, AME- produkter har ju också t ex Formula 4 som ibland skapat stor förändring!

Förökte fota och filma Pimpinella igår ....blandat resultat. men här några bilder!

   Efter förra veckans eländiga regnskurar blev mina hagar i ett nafs upptrampade och leriga. Fölen hade då aldrig sett nåt liknande, de var tvungna att hoppa över geggan vid grinden för att senare under dagen nogrannt undersöka det hela ungefär som småbarn, göra runt med benen, gegga ner hela mulen och smaka och skvätta. Härligt med hästar, de är så renliga och fina... Idag vart det så äntligen lite sol igen. Släppte tjejgänget i paddocken så de kunde röra sig lite obehindrat. Och vad fanns där om inte en stor vattenpöl!! Oerhört intressant tydligen! Speciellt Pimpinella föreföll plötsligt mer vara av karaktären sjöhäst, medan Belladonna ju inte är så särkilt glad i att bli våt, trippade mest vid sidan för att senare ge sig i kast med allt som finns inom räckhåll att bita i, lyfta, sparka på och det var ett stackars cavalleti- hinder, ett par dunkar och en presenning. Hon är en riktig marodör... Under tiden byggde jag vidare på min gethage...funderar på om inte en mkt bred vallgrav runt om vore det bästa för de små getdamerna verkar bli som möss och nånstans hela tiden klämma sig ut. Nu har de intagit hela gården, ligger och solar på altanen, står och sitter på bänken utanför stallet, klättrar upp på balkongen på ladans gavel och beskådar utsikten. De gör inte så mkt, är mest charmigt men ändå..en hage var ju planen. Här lite bilder från idag!

  Vattenpölen...  

Pimpinella kunde inte slita sig!

Belladonna ääälskar prylar.  

  Visst är hon söt, lilla Pimpinella

Tjolahopp solen skiner!

Getflickor försöker flytta in i huset  .      

Pang, min tjocka goa gris njuter av allt gräs man kan stoppa i sig och bli ännu mer rund!   Vallackarna mest intresserade av mat de med!

Systrar grälade över leksaker, det är min dunk - nä MIN!

Stallet by night för några kvällar sen, Matteus och Belladonna delar fönster !              

Idag blev det en sån där fullspäckad dag och ännu är den inte över... Morgonen började förstås med bakslag vid lämning av sonen på dagis. Redan hemma talade han bestämt om att han inte vill idag! Men jag skall jobba, säger jag, och pappa jobbar och inte kan du vara ensam hemma... Med sådana där hemskt bedjande, tårdrypande ögon och darr på läppen säger han -men snälla mamma, jag kan vänta i bilen medan du jobbar. Suck, det tog förstås alldeles för lång tid att lämna honom, gråt och tandagnissel  och super stress hem igen för att släppa ut hästar, ge hö, rasta hunden , äta frukost och komma iväg. Förmiddagen gick åt till behandlingar och vid lunch skulle Tina och jag hålla liten miniföreläsning på biblioteket i Kungsbacka. Han precis dit, med andan i halsen och lagom oförberedd lyckades vi väl trots allt bra, även om antalet åhörare var något knapert...vi var inbjudan av Vuxenskolan och vi var tydligen inte de första med få åhörare, men men. Därefter bar det av vidare med diverse ärende, leverans av mineraler, ytterligare behandling och stress hem. Mocka, mocka, mocka, hann nästan. Kolla mail, svara på mail, ringa samtal. Kasta i sig macka, rasta hunden, kolla posten. Byta om för att åka till tandläkaren - blä! Stress därifrån för att hinna handla, vi har inte haft mjölk sen i tisdags...och sen hem i hundra knyck. Hemma 19.30, packa upp varor, springa ut och ta in hästar, springa in för att natta Lukas då det var Magnus tur att ge sig ut för att lasta maskiner och köra dem till nya jobb...mitt i natten typ, han är väl inte hemma än på ett tag. Naturligtvis, som alltid de dagar det är fullt upp för mig så börjar råttorna dansa på bordet. Nu vart det Belladonna som lugnt och fint strosade runt utanför hagen   och tydligen hade varit på vift tidigare i eftermiddags med då Åsa kom till stallet! Allmän villervalla förstås när de skulle tas in, föl och ston åt alla håll och min lille foxterrier i värsta extas över uppgiften att valla in dem...eller ut dem.. eller vart som helst bara man får skälla!!! Usch jag vill INTE att Belladonna skall bli en rymmarhäst. Verkar som om alla mina gynnare har den läggningen. Velevanten har hittills tagit sig ur varenda hage han varit i i hela sitt liv...Fox terrriern har en favoritgranne att hälsa på när andan faller på..., de nya getterna har naturligtvis fått smak på friheten, tar sig ut och strosar runt här lite hur som helst...osv osv. Så inte Belladonna med, jag har varit så nöjd att fölen respekterat staketen...men såklart idag var jag inte hemma, på tok för upptagen och det är som om alla känner på sig det. Nu återstår kvällsfodring, kvällsmacka och sängen