Hästlängtan

Alla inlägg under november 2012

Av Marianne - 26 november 2012 10:28

Det regnar. Igen. Allt är blött. Sen typ tre månader. Grått. Vått. Lerigt. Evinnerligt tröttsamt. Jag anstränger mig, trotsar vädret och ger mig ut och låtsas att det är jättehäärligt. Funkar rätt ok. Förra söndagen var jag ute och red mest hela dagen kändes det som. Först på Velevanten med lille Solidago på släp. Vi red runt här hemma, alla grusvägar åt alla håll. Mötte bilar, tog oss över en liten bäck, travade, gick förbi Franks skällande hundar. Solidago var alldeles slut och bara tvärnitade sista backen jag hade tänkt trava upp för. Så går det när man är en liten hingst och går ut stort med att trippa och traska, nypas och tjivas, kaxa sig och vara på tårna. På slutänden är det ändå den gamle som har all ork kvar och tagit vara på sin energi.  Solidago såg synnerligen förvånad ut, att världen var så stor!!! Sen var det dags för stona. Jag red Bellis med Belladonna på släp, himla praktiskt. Vi tog en ny sväng och den var minsann längre än vad vi alla tre hade väntat oss men damerna var förtjusta. Båda verkade njuta av nya syner och äventyr. De går så fint som två parhästar, lugnt och stabilt inte en massa onödigt tjafs. Däremot skiljer de sig åt markant när något verkar lurt...Bellis väljer att visa att hon registrerat det, lägger i en växel till och ångar stabilt förbi. Belladonna visar också att hon registrerat och drar i handbromsen, stannar och står kvar! Så mina armar är kanske något längre efter denna typ av ridpass. Så när vi relativt utmattade bara hade sisådär 100 meter kvar hem….så möts vi av alla hästkillarna här hemma i full karriär på vägen!!!! På rymmen! Tre galna pållar bockandes hoppandes galoppandes. Kändes sådäääär när man sitter på en häst och håller en 2,5 åring brevid! Tankarna strömmar, ska jag helt enkelt släppa Belladonna?! Ska jag kasta mig av bara? Skall jag rida med? Kommer Bellis att sansa sig eller…? Och i stundens hetta hann jag egentligen inte ta några beslut. Madde kom så lägligt, Solidago slöt sig an till stona medans Velevanten och Rednex gav sig av upp till grannarna i vild galopp. Bellis trippade bara på tå och Belladonna, min underbara Belladonna tog en seriös eftertanke och beslöt att här gäller det nog att helt enkelt stå still, ta det lugnt och fundera något över situationen. Madde kunde ta henne och leda henne in i stallet medan jag hoppade av och gick in med Bellis och Solidago följde snällt med. Det gick bra med andra ord. Velevanten var förstås något svårfångad sen. Han äälskar att vara på rymmen och det var ju så länge sen sist. Utmärkt tillfälle att galoppera i grannarnas trädgårdar och inte minst på vår gräsmatta nu när det är så mjukt och blött. Varenda hov som sätts ner lämnar ett avtryck som lär synas ända fram till sommaren, minst!    Tjohoo, livet kan leka fast det regnar!  


Jag gav upp, låste in alla hästar och gick in till soffan och anslöt mig till våra två soffpotatisar, Valle och Vilosidophius!

ANNONS
Av Marianne - 1 november 2012 12:27

Åh det är egentligen så mycket som hänt och mycket jag velat skriva om, tiden och energin har förstås satt sina begränsningar. På mitt köksbord står en blomma som jag fick vid ett kärt återseende av min väninna Tina som var här och hälsade på förra veckan. Tina bor sen flera år i Italien där hon driver en restaurang, så det är ju inte precis varje dag vi ses...men varenda gång känns det som om det vore varje dag!

Vi pratade och pratade, pratade lite till och sen pratade vi för att till sist prata innan vi var tvungna att sluta prata och tyvärr fick vi aldrig pratat klart!!!

Det ger verkligen mycket att träffa gamla vänner som liksom vet allt, man kan snabbt gå in på det väsentliga och det som slår mig är att trots att vi lever så olika liv och så långt ifrån varandra så finns det så oerhört många paralleller. Ja Tina om du läser det här vet att jag tänker mkt på dig och nu måste vi se till att höras oftare, så det så  
 

Så rider jag in min svarta pääärla!!! Fantastiskt, redan kan jag sitta på henne, hon som alldeles nyss var en liten tossig fölunge. Till mitt stöd har jag tittat på Parellis filmbox Colt starting. Kan verkligen rekommendera dessa filmer, ger en tydlig och bra bild av nyttan med horsemanship från marken upp i sadeln. Magnus hjälpte mig upp barbacka första gången men Belladonna verkar mest irriterad när någon annan är med och håller i henne ( hon bet honom     ), hon signalerar att vi klarar oss allt själva hon och jag! Så jag har faktiskt bara sett till att någon är i närheten men sedan suttit upp själv i westernsadeln och med rep och repgrimma.  Westernsadeln är ju helt fantastisk för detta avseende. Så stabil och rejäl, lätt att kliva upp i, lätt att liksom sitta helt still i. Mycket glad för den är jag! Och än så länge blir det ytterst påtagligt hur mycket det underlättar med allt arbete på marken som vi lagt ner. Jag ser verkligen Parellis system tydligare som just en förskola för hästen, ett språk är skapat, en etablerad relation och tillit mellan häst och människa som gör det lättare att bara fortsätta nu med vad man än vill! Märker också tydligt hur känslig en häst verkligen är för blotta tanken. Belladonna och jag har verkligen fått det där bandet som jag önskade, hon och jag från den stund hon föddes. Men det är ett stort arbete från min sida att lägga märke till mina egna ovanor, olater. Bråttom har man, stressad är man, splittrad i tanke och själ. Vardagen tickar på och man låter många gånger frustration och irritation råda i sinnet. Irriterad över bara en sån sak som vädret...och genast påverkas hästarna och just Belladonna blir trasslig, stökig och ibland istadig som en åsna. Åsna ja, nästa steg var ju att få hästeländet att gå. Hon har verkligen gått in för att bredda ordentligt på benen så att hon står stadigt när jag sitter upp, sen tittar hon på foten på ena sidan och foten på andra sidan och öronen pekar rätt ut, slänger en blick upp på mig och säger ok nu står jag stabilt, hur länge skall du sitta där?! GÅ, nej det GÅR inte, då tappar jag balansen, jag står still! Inte ens när Jenny red Bellis vi sidan av ville hon hänga på. Återigen blir hon lite sur när någon annan skall blanda sig i, det är helt tydligt hon och jag. Hon struntar i andra hästar och annat folk och det är ju strålande på sätt och vis. Tillslut efter ganska kraftfulla medel fick jag henne dock att lossna och vi valde faktiskt att rida en bit ut istället för i paddocken och då följde hon efter Bellis, men när vi skulle vända hem, nä se det var inget kul. Bellis och Jenny och Jennys hund Totte försvann hemåt och Belladonna blev åter åsna, alla fyra hovar djupt nergrävda i gruset. Så jag prövade att styra kosan bortåt för att liksom lyckas med mina hjälper och javisst då gick hon så fint, bort från alla, bort från hemmet, lugnt och fint, fantastisk känsla! Men vi stannade snart och jag hoppade av och ledde henne hem. När jag sitter upp på en ny häst känns det ofta lite sådär ohemma i början, man vet inte hur hästen rör sig och hur den reagerar. Men med Belladonna, som dessutom inte ens är riden, så har det verkligen känts som den allra mest naturliga sak, som om jag suttit på henne en miljon gånger redan, konstigt! Jag trodde allt det skulle kännas liksom läskigare och liksom ovant, åter ger jag kredit till den relation vi lyckats få.


Velevanten är ju absolut raka motsatsen. Vadå stå still?! Vad är det, hur gör man då??? Och skulle de andra hästarna komma så mycket som en meter längre bort jag då kommer ju paniken ångandes, separationen är ett faktum och överlevnaden står på spel!! Min tokdåre till pålle, som jag älskar denna häst. Tänk att vi hängt ihop nu i 18 år, helt otroligt, en sån ynnest. Och vi har provat på mycket och tydligen är det inte slut på det ännu. Med tanke på hans psyke är känslan obetalbar nu när jag två gånger har lastat honom helt obekymrat, helt själv, åkt i väg, lastat av sadlat och klivit in i ridhus för att träna för Monica Muller. Han har skött sig så fiint och varit så duktig så det är inte klokt tycker jag. (Förr i världen kom vi fram, Velevanten genomsvettig och med typ tre skor avtrampade i transporten!)Nu nosar vi alltså på den akademiska varianten på ridning. Monica har många pratat mycket gott om och jag har varit nyfiken på henne ett tag. Nu uppstod chansen att få prova på och träna här i Förlanda och jag fann henne till och med bättre än jag önskat!!! Velevanten är ju allt lite stel och kantig numer och dessutom inte direkt vältränad...men oj så fint han svarar för trots allt lite ny variant på hjälper, skänklar, tyglar, sätet. Han är en fröjd att rida speciellt när han nu inte blir hysterisk och överenergisk utan faktiskt lugnt och fint koncentrerar sig på mig. Att rida runt i cirklar är för honom rena drömmen verkar det som, sövande, lugnande, tryggt och behagligt. För Belladonna verkar det vara rena rama döden, man kommer ingen vart, runt runt helt utan mening och mål och ansträngande är det dessutom! Natt och dag är de, dessa två hästar men i mitt hjärta de allra bästa hästarna i världen   


Så har jag varit iväg i hela två långa dagar och tittat på träningar för Honza Blahá. En helt fantastisk "horsemanship- utövare", med egna tankegångar, egna vidareutvecklingar av hur man får en såndär fantastisk relation med hästen så att man kan ha den med helt lös var som helst och kan rida utan tyglar utan sadel och ändå uppnå samling. Vääldigt spännande och väldigt givande. Får bli ett eget inlägg om detta...så länge, en film med Honza!

ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se