Oj vad länge sen det var sen sista blogginlägget! Hela sommaren har ju gått, mkt har ju hänt.

Ja, vi tog ju oss an en Vit Herdehund i början på året. Silver heter han,  värd sin vikt i Guld. En riktig pärla, en oslipad diamant som haffat våra hjärtan här i huset. Här följer en liten uppdatering!! Ja det började ju med kattkaos, dvs våra stackars katter härinne flydde, fäktade och nästan försvann. Odjuret vi släpat hem rivstartade så att mattor och möbler låg i hörn här i huset så fort han fick syn på nån stackars katt. Cirkus! Det tog några månader och lite knep och knåp sen, vad hände sen?! Poletten trillade ner. Silver han har nästan ett polettinkast nånstans och om man hittar det och stoppar ner en polett, ja då gör han så gärna precis som man vill! Nu är han bästa vän med Snuva och Vilosidophius. T om  utomhus! Han känner igen just dem  och de tillhör familjen så de rör sig obehindrat här. Snuva kråmar sig runt hans lurviga ben och går under magen och kittlar honom med svansen. Andra katter däremot...ja där har vi inte funnit polettinkastet. De jagas av pur glädje med stor frenesi, men de vet de om stallkatterna och de är förfärligt duktiga på att villa bort den store lurvige hundlufsen. Sport för dem med verkar det som! Ja så var det det här med barn. Silver var misstänksam, skällde ut Lukas här så det stod det härliga till.  Livrädd blev vårt barn, för första gången för ett djur! Men det gick ju över redan efter en dag. Sen har det vänt! Vår nya vän, familjens hund, han blir mer och mer Lukas hund. En förtrogen vän i vått och torrt, bokstavligt talat. Nu tar de turer med cykeln ut i skogen och finner de allra mest geggiga diken och blöta bäckar, fråga mig inte vad de gör, de njuter av friheten och sen, sen kommer de hem. Båda två ser helt frågande ut när jag tvingas stoppa dem, hindra dem i dörren och de båda får bege sig till spolspiltan i stallet för att duschas. Silver får duschas för han är mer svart än vit, cykeln får duschas för den är täckt med jord och barnet, ja det hade varit praktiskt om man kunde stoppa hela ungen med kläder på och allt i tvättmaskinen och sen torktumlaren…

Underbart är det ändå att skåda när pojken cyklar iväg full fräs på vår lilla väg och Silver löper så fint precis vid sidan av. Han kommer som ett skott så fort Lukas ropar och det känns ändå tryggare att låta barnet ta sig en egen lov med en så fin hund vid sin sida!

Hästarna blir allt utskällda här med jämna mellanrum fortfarande. Att tala är som sagt Silver, han skäller! Djupt, högt och skräckinjagande! På konstigt folk. På djur som skall hålla sig inom ett visst staket...och vissa stackars hundar. Inte längre så mycket när han kommer ut. I början skulle han ut här på tomten på morgonkvisten och häva ur sig djupa skall som för att tala om för hela  nejden att här är han, den nye konungen på gården.

Folke, vår getabock är ett märkligt kapitel. Folke är i rymmartagen nu igen och får således sitta fastbunden med jämna mellanrum och Silver han undrar såå, vad är detta egentligen. Ett mellanting av hund och vadå, ko? Han ser ju nästan ut som Silver med sin vita päls, men dessa horn. Man får inte lukta honom i rumpan utan att han ställer sig på bakbenen och visar sina förbaskade horn. Då skäller Silver och håller på en stund.

Och nu när sommaren är här ja då skall grannen valla sin 12 mjölkkor förbi på vägen, ut och in i hagen nedanför! Då är det bäst att skälla! Det hjälper grannen lite för de där korna de går inte så fort, kan behöva jagas på lite. De brukar också alltid stanna till vid vår infart för att nyfiket kolla vad som hänt sen sist!! Här har ju allt som oftast hänt saker. Hästar kom, grisar, höns, ankor kvackade ett tag och getter som kan var på rymmen.  Och i år, i år är det alltså den här nya hunden som reser ragg, kommer rännandes skällandes och gör sitt bästa för att se faarlig ut.

Fast de har redan vant sig nu korna, de stannar och tittar på Silver där han står och skäller och rätt som det är säger de MUUUUUUU. Då backar han den tuffe hunden och kommer lommandes till oss, lite pinsamt är det. Är det verkligen ingen som är rädder för vargen här???

Vår gris, den har aldrig rönt nån direkt uppmärksamhet. Konstigt eller hur. Inte ett skall inte ett ljud. Inte ens luktad på ordentligt.  Det värsta med grisen är att det är hon som får mest matrester!!! Han sitter där då Silver, med öronen hängande, slokar allt mer och mer och tittar på mig med såna där outgrundliga hundögon, lägger huvudet på sned och visar otrooligt väl hur fruktansvärt nära svältgränsen han är och om nu grisen som redan är rund och tjock verkligen skall få all den där maten, ja då är det inte så troligt att han, världens sötaste hund ens överlever natten!

För han är väldigt hungrig den här hunden. Jag har aldrig haft ett hungrigare djur. Han är hungrigare än grisarna, så då pratar vi hunger, svält, undernäring flera gånger om dagen! På morgonen är han jättehungrig. På dagen är han vrålhungrig och när kvällen kommer så dör han nästan om middagen drar ut på tiden. Husse ger mat på kvällen...men om husse blir sen hem från jobbet tvingas matte förse hunden med mat eftersom han sitter vid skafferiet och pekar med sin tass på dörren och mår illa, så hungrig är han. Sen kommer husse hem...nä, jag har inte fått nån mat säger Silver och springer till skafferiet, det är husse som ger mat på kvällen och jag är hungrig...igen!!

Valle hängde på i början, åt av konkurransen. Nu stirrar han på matskålen, hänger med öronen, tittar upp på mig och säger du menar väl inte att jag skall behöva äta nu igen!!! Nä frukosten den ratar han (gissa vem som äter den), nåt mitt på dagen är det inte tal om och på kvällen, möjligtvis om man trugar. Tänk att de kan vara så olika. Valle har då aldrig varit nåt matvrak. Ger man honom en korv har han fullt sjå att besluta sig för i vilken ände han skall börja. Silver får en korv och undrar vilken korv?! Jaha den jag precis svalde, var det en korv det hann jag aldrig se!

 Men lille husse är uppfinningsrik, en dag gömde han köttbullar i sina stövlar, det tog minsann tid för Silver att få fatt i med sin stora näsa :-)

Nuförtiden är Silver också väldigt kelen. Det tog också ganska lång tid. Lite misstänksam var han, man kunde inte hur som helst borsta honom, kolla klor och tassar eller så. Nä, integritet har han.  Nu, nu lägger han sig på rygg och åmar sig. Sträcker ut sig hela han som en liten valp och man kan klia och gosa hur som helst. Helst när husse kommer hem, då tillhör det att kelas med, bli kliad och gossad och daltas med nåt alldeles förfärligt. Husse gillar nämligen det allra mest, en stor nallebjörn, en lurvig vovve att borra näsan in i oavsett fästingar, lera och päls som fäller! Ja, man kan nästan säga att jag har fått en rival. Jag har erbjudit mig att sluta raka mig under armarna, låta håren frodas på benen och sluta borsta tänderna. Kanske även jag kan bli sådär omhuldad om jag är lite lurvigare och har lite sämre andedräkt…

Men eftersom jag inte tror att det hjälper har jag i sommar skaffat mig ett eget betydligt sötare och mjukare gossedjur. En kanin! En Mellerudskanin, ja det är en  historia i sig, men Akvileja heter hon och hon är så underbart söt och fin. Hur går då det med Silver?  Jo vi kom fram till att den där poletten vi lade in angående katterna, då ett ljus gick upp för Silver nämligen att alla varelser som tas in i huset, de tillhör familjen och skall ej ätas upp! Jag använde den och tog sonika in kaninen i köket och se det var lugnt från första stund. Likadant var det med de två andungarna jag fick räddat (ytterligare en egen historia). Alldeles nykläckta, pipandes och pyttiga fick de komma in i  en bur  i köket i sedvanlig ordning och se Silver han tittade förstrött på dem och sen ingick även de i familjelyckan. Valle blir ju åtminstone besatt ett par dagar och kaninen, det var nåt nytt det. Nån sån hade visst Valle aldrig skådat så han var mer het på gröten än någonsin. Nu bor kaninen ute och springer glatt fram och hälsar på hundarna genom nätet på sin lilla hage. Ingen rädder för vargen här. Silver verkar glad och nöjd över alla sina nya besynnerliga flockmedlemmar.

Som ni förstår har denna "omplaceringshund" funnit sig mer än väl med sin placering . Vi har fortfarande några nötter kvar att knäcka, några poletter till skall trilla ner. Han har skrämt slaget på några hundar, det verkar vara tikar som ligger risigt till. Han skäller och skäller och förefaller hotfull och det tar en bra stund innan han är nöjd. Han gör inget, men bekymret är att folk och fä blir så rädda! Det är ju just det med stor schäferhund. Klurigt när man själv är orädd så är det lite svårt att förstå att andra är rädda bara för att det är en viss ras, en viss storlek eller sort, oberoende av individen. Det verkar som om Silver blir etter värre så fort någon är det minsta rädd, osäker eller spänd, hund eller framförallt människa.  Och det svåraste är att man vill att ens hund skall bete sig på ett visst sätt bara för att man skall vara andra till lags...inte för att man egentligen tycker att ens hund gör nåt fel. Det känner ju hunden, eller vilket djur som helst, och det blir en stress man utsöndrar, en ängslan och frustration, ja det säger ju sig självt,  allt blir förstås bara värre!

Det är såklart därför det fungerar så bra med barn, de har inga såna känslor, lever här och nu och reagerar instinktivt med stor inlevelse. Inget fusk, raka rör! Livet leker!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Här kommer sista inlägget och här är länken till nästa kapitel, nästa blogg. https://www.joneklint.com/blog/ Jag är djupt rörd över att så många kände med mig i det förra inlägget. Det var inte meningen att få många av er i tårar men det var makalö...

Jag har bokat en tid.   En absurd, ofattbar och fasansfull tid.   Men jag har gjort det och jag kämpar emellanåt för att hålla näsan ovanför ytan. Stundtals känns det som om allt snart är över, en livstid är förbi och jag kan lika gärna drun...

Minst sagt evigheter sen det bloggades här! Trots att det finns så mycket att skriva om hela tiden. Kanske just därför, livet går i ett.   Men jag är på sätt och vis tillbaka på ruta ett. Till min oerhörda glädje, äntligen!!! Redan långt innan ...

Trots djupa funderingar kring verksamheten och livet i allmänhet så står ju inte tiden still för det. Nä, nästan tvärtom. Saker och ting bara sker. Vi har t ex fått en ny bisyssla "på halsen" här på gården. Bara sådär. Visst vi hade pratat en del jag...

Det verkar som förändringarnas vindar blåser både i stort och smått.   Efter gårdagens val tror jag att det enda rätta är att se till att hålla hårt i hatten och agera som en ek, dvs stå stadigt och stabilt i ytterligare några hundra år trots vin...