Idag har jag en riktig solskenshistoria att berätta. Det var en dag närmare bestämt förra
fredagen som "högubbarna" var här och så gärna ville se den lilla
katten som oförhappandes kom med deras hölass i höstas. Lilla Snuva som vi tog
till våra hjärtan och har haft så mycket glädje av hela vintern. Nu har hon ju
växt till sig och Lukas lockade ut henne så "gubbarna" skulle få se.
Snuva lekte i solskenet , jagade fjärilar framför altanen. En idyllisk vårdag!

Sen hände en massa,
punktering på balvagn, ut och in med verktyg och fixa med ditten och datten och
kvällen kom och med den tröttheten. Lördag morgon och det var underligt tyst i
huset...lugn lördag..hmm något saknas. Snuva naturligtvis. Borta! Den lugna
lördagen övergick i letande i varje skrymsle varje vrå. Öppna precis varenda
låda, skåpsdörr,  dörr eller öppning.
Inte ett ljud.

Sen den dagen har vi levt lite på helspänn med spetsade öron, hon kommer väl hem igen, var det
katten som krafsade på dörren nu...nä.

Mitt hopp stod till att hon trots allt blev intresserad av kringstrykande hankatter och gav sig
iväg på friarstråt. Men i hjärtat kändes det aldrig riktigt så. Läste på lite, de löper 5-8 dagar...igår hade det således gått 7 dagar, så kanske hon kommer hem snart i alla fall. Men egentligen är det väl oftast hankatterna som ger sig
iväg till honorna.

Ytterligare en solig dag var det så Lukas Valle och jag begav oss iväg på en kattsökarpromenad kring
granngårdarna. Inget napp förstås. Väl hemma föreslog jag att vi skulle gå ner till dammen och se om det blivit lite grodägg. Jaa, sa Lukas och så får vi leta efter Snuva där nere. Ja men där är hon ju inte tänkte jag, bara skog har
aldrig sett henne ens gå åt det hållet. Men Lukas var ihärdig, vi fann grodägg och vi stannade upp ett tag och njöt av solen och ankorna som simmar i dammen.

Då! I tystnaden hördes mjauanden. Lyssna sa jag! Jaa, sa Lukas jag hör Snuva!!
Nerifrån skogen kom alltmer mjauanden, gällare och högre. Vi fick klättra över
getstaket ut i skogen över diken försiktigt. Tydliga mjauande förde oss på rätt väg, så blev det tyst, vi såg oss
omkring hmm. Så kom ett gällt mjau uppifrån! Högt upp i ett träd, där var hon våran Snuva. Åååh lyckan var stor, Lukas och jag och Valle sken upp, vår lilla söta katt, där satt hon helt förstörd stackarn. Hon ville så gärna klättra ner
men se det gick inte.

Så kan det verkligen då vara sant att katter fastnar uppe i träd?! Jag har väl egentligen tänkt att de förr eller senare klättrar ner och att typ ringa brandkåren är lite överdrivet… Vi lockade och ropade men nä inte vågade hon sig ner. Vi måste hämta en stege mamma säger den kloke sonen. Sagt och gjort. Lukas fick vänta vid trädet ifall hon skulle komma ner ändå medans jag fick kånka ner en stege långt ner i skogen.

Men stegen räckte inte, jag
nådde henne inte. Hmm vi får hämta en korg eller nåt som jag kan hissa upp sa jag till Lukas, kom. Och då när vi alla lämnade stackars Snuva, då fick hon panik och klättrade modigt baklänges långsamt ner till stegen och lutade sin rumpa emot den och mjauade.

Så äntligen kunde jag klättra upp och få fatt i en katt så tacksam så att hela hon skakade när mjaundet övergick i kurrande. Alldeles jättemager och alldeles matt fick vi bära hem henne. Oj så hungrig och jisses så törstig och herregud så tacksam..igen! Som när vi tog in henne från höloftet. Kurrar och kurrar och stryker sig runt alla ben som finns och Valle verkade också hemskt glad över att återse sin
kattkompissa.

Ja jisses denna katt, nu har hon förbrukat två liv...och vi verkar vara henns räddare i nöden jag och Lukas. Kan inte annat säga än att återigen när livet sätts på sin spets, när det liksom gäller liv eller död då stärks relationer, då känner man sig mer levande än någonsin. Denna lilla katt lär bli en såndär speciell gynnare, nu betyder hon ännu mer för oss och vi för henne.

Men man undrar, kan hon verkligen ha suttit där i trädet i så många dagar, tja med katter kan ju verkligen allt hända. Och vad hade hänt om vi inte hittat henne!!! Så visst var det väl ett litet hjältedåd  

Jag bidar min tid, heter det inte så, när man liksom väntar på att starta. Och det tycker jag man gör mest hela tiden. Nu bara för att jag blev förkyld för över en vecka sen och körde på som vanligt förstås...tills jag igår insåg att ska jag någonsin bli bra måste jag VILA. Blä vad trist. Jag vilade och jag vilar lite till och det verkar funka. Så allt jag vill och allt jag måste ligger på hyllan medans jag "bidar". Ytterst frustrerande, är det inte det ena är det det andra. Jämt dessa avbrott i planeringen. Gå från plan A till plan B till plan....Ö. Men skam den som ger sig, tänker använda min tankes kraft och inte längre tänka är det inte det ena så...utan tänka guuud vad mkt tid jag har, tänk att jag hinner med allt jag vill och lite till och vad skönt att kunna hålla sig till planen slippa stressa och slippa börja om! Och tänk vad fantastiskt att jag är så frisk och kry och inte alls har ont i halsen eller hostar. Så imorgon....då!! Under tiden inspireras jag av denna underbara film. Så vill jag ha det nu till våren med mina hästar  

...här är det vår, fantastisk dag idag! Pang, dvs grisen ligger och vältrar sig i solen, krokusarna blommar, ankorna flyger högt i skyn, hästarna söker späda grässtrån i hagen och min lilla höna ruvar på ägg! Så om allt går vägen kläcks det kycklingar strax innan påsk, nya liv på väg! Min väninna fick en dotter för en vecka sen. Med våren kommer livet och hoppet men mitt i allt hopp om livet har mina tankar kretsat en del kring döden. För en kort tid sedan fick Romera, min lilla vita sagohäst lämna detta liv. Hon blev 21 år gammal och jag fick förmånen att känna henne i tre års tid då hon gav oss två fantastiska föl. Det är svårt att vara djurägare, moraliska dilemman, beslut som skall fattas och dessutom genomföras. Olika människor har olika syn och jag antar att det enda man kan göra är att följa sitt hjärta och finna sin egen väg vad det gäller den sista resan. Romera hade länge haft problem framförallt med ena bakbenet men även andra små krämpor här och där. Flera gånger har jag fått hjälpa henne upp då hon lagt sig i boxen eller hagen men dess emellan har hon galant rullat sig som en kattunge mjuk och fin i kroppen... denna sista vinter dock började fler bekymmer hopa sig såsom en skimmeltumör i ögonvrån, mindre aptit med lite tappat hull, sämre immunförsvar och alltmer sällan la hon sig ned. På slutet fick hon ödem under magen samt en märklig hosta. Istället för att utreda saken i detalj då misstanke om t ex hjärtsvikt, bekymmer i inre organ kanske tumörer fanns så föll lotten på att avsluta livet istället. Och det är där det svåraste av allt ligger tycker jag. Är man verkligen den som har rätt att råda över liv och död. Skall man till varje pris hålla livet igång eller är det en tjänst att avsluta det måhända för tidigt? Tungt. 

Men jag är hemskt lycklig över hur fantastiskt fint och värdigt och bra det hela gick. Mannen som kom och hjälpte oss med detta var otroligt duktig på sin uppgift och så lugn och trevlig mot både Romera och mig. Jag var ensam här och det var en marsförmiddag med lite kyla i luften. De andra hästarna stod i stallet och åt sin frukost när jag ledde ut Romera till en stor hink med precis alla godsaker en häst vill ha. Hon var otroligt positiv, lycklig på nåt sätt, stod lugnt och fint och mumsade ett saftigt äpple brevid mig när bultpistolen gjorde sitt och hon damp ner och därpå tömdes på sitt blod. Stora djur är det och när de handlöst faller är det självklart dramatiskt men jag tyckte inte det var svårt att se, fin var hon där hon låg och liten blev hon med ens. Jag kunde ta ett sista adjö innan hon slutligen lastades och for härifrån....och faktiskt efter några timmar kände jag mig lättad. Insåg att jag varit mer orolig för henne än vad jag tänkt mig, kändes så skönt att hon slapp bli sämre att hon slapp bli liggandes i flera timmar utan att komma upp eller slapp andra sjukdomar som kanske var på gång. I det fria hade hon förmodligen varit uppäten och borta för flera år sedan, men vi människor har så fina medel och metoder att bevara livet. Men svårt är det att veta när det är rätt och när det kanske är fel. Stora frågor och djupa funderingar har kommit och gått i mitt huvud. Solidago hennes sista föl har gått och luktat på hennes grimma och täcke som hänger kvar på den ack så tomma boxen. Men han har tagit det väl och var riktigt ordentligt avvand så sakta men säkert installerar sig den gamla vanliga stämningen i stallet. Och idag när våren ger sig så starkt tillkänna skall jag plocka undan hennes grejer och bära med mig henne i minnet och njuta av de nya liv som ser ljuset i samma takt som de gamla liven släcks för det är ju tidens gång och har så alltid varit. Livet blir mer levande när döden går brevid.   

Romera med sin nyfödde Solidago förra våren  

Romera vilar i gräset med Pimpinella sommaren 2010.

    
Rullar sig i rundkorallen med Pimpinella bara någon dag gammal.

 
Och här föddes Pimpinella på eftermiddagen i hagen, en duktig morsa var hon.