Hästlängtan

Alla inlägg under april 2012

Av Marianne - 19 april 2012 14:51

I tisdags var vi på besök hos Maria Gramén, jag, Jenny, Belladonna och Bellis! Som vanligt trevligt
och härligt att det funkar så bra med hästarna. Belladonna är nästan lite för duktig, jag finner att jag inte är tillräckligt provokativ, hon tappar intresset.


Nåväl, Maria startade nyss sitt så kallade korståg på facebook. Med följande text :


"Hur kunde det bli normalt att bettet skapar vassa kanter i munnen av sågande, ha snokrem så
hästen inte kan öppna munnen när vi drar för hårt, gnaga med sporrar i hästens sidor så det blir märken, smörja såriga mungipor efter träning, fläta westernhästens svans så det gör ont om den piskar med den när man sätter sporrarna i sidan, dra hästen i munnen och kicka med benen om hästen inte går med huvudet i marken, galoppera in i en vägg för att lära den att stanna, hålla emot i hästens mun och driva med benen samtidigt i en timme per dag. Kära, kära hästvänner, hjälp mig att ge hästen sin värdighet och en gnutta frihet tillbaka! Jag hoppas du vill följa med på mitt korståg..., för det på startar idag!"


Det blev stor respons med långa kommentarer och starka känslor. Så nu vart Maria på "krigsstigen", trött på att inte säja rätt ut vad hon tänker och tycker. Och efter att ha läst och funderat inser jag att jag också kan känna
precis just detta. Hästvärlden är speciell, alla är vi intresserade av våra hästar, alla vill vi lyckas på olika sätt med olika saker måhända men vi vill ju ofta någonting med att ha häst. Och vi älskar våra hästar. Så blir det olika
läger, olika inriktningar olika skolor och med de följer människans behov av tillhörighet, att passa in att göra som alla andra gör för att bli accepterad, känna sig framgångsrik och känna sig trygg. Plötsligt är det en viss åsikt som
råder i ett visst stall eller i en viss tävlingsgren och plötsligt härmar alla varandra och ingen höjer på ögonbrynen längre för något som kanske egentligen är helt fel. Och detta tycker jag man finner i alla led inte bara i "den
traditionella" ridningen utan jag tycker det även kan uppstå i "naturliga hästhållnings"-sammanhang. När en idé, åsikt ett tillvägagångsätt går före den enskilda hästen och dess individuella svar på hantering, foder, hovvård, ridsätt, sadel osv osv osv , då är det inte längre rätt.


Ack en sån stor fråga, vem har rätt vem har fel, när är det rätt när är det fel och varför. Ska man överhuvudtaget ha djur i fångenskap leder väl tanken till egentligen, är man djurvän när man tvingar in djur i vår mänskliga tillvaro och i våra mänskliga önskemål. Jag är inte av naturen lagd till att ta strid, skapa konflikter och rabalder. Men jag inser att även jag är trött på att inte höja min röst när jag tycker förfaranden är under all kritik. Trött på att t ex se
små tjejer rycka och dra i sina ponnys, ta fram spö och med massor av ilska och frustation skylla på att hästen är dum. Trött på att inte längre njuta av en hästtävling utan irriteras av att ingen verkar bry sig om att vissa hästar
uppenbart visar sitt missnöje. Även trött på att ses som konstig, tokig och felaktig om man kommer och vill göra saker på sitt sätt. Det känns inte som man är välkommen på t ex en normal löshoppning om man skulle komma med sin
repgrimma och sitt rep och inte vilja riskera att medhjälpare kanske pushar hästen i fel ögonblick…


Många många gånger har man funderat på de små, våra barn, nästa generation. Jag anser att det
finns för få möjligheter att lära sig på andra sätt redan från början! Ridskolor är alltför likriktade, normer råder. Barn och ungdomar nuförtiden lär sig i högre utsträckning att allt liksom är serverat, bara att sitta upp och
rida. De är inte intresserade av hästen som väsen, får inte stimulans och möjlighet att ta tillvaro på barns många gånger naturliga respons på djur och natur. De tillrättavisas och lärs hur man ska göra. Många gånger hade säkert
barnets naturliga reaktion varit bättre. Ett barn har all tid i världen, ingen prestige inga förutfattade meningar. Att se ett barn interagera med djur kan vara mycket fascinerande. Djuren känner sig inte hotade och många gånger inte
ens i behov av att dominera. De blir istället nyfikna, lekfulla, tillitsfulla, försiktiga och omtänksamma. Märk väl, inte alltid och speciellt inte med barn som kanske senare i livet kommer i kontakt med djur och kanske är rädda, osäkra
osv osv. Men på det stora hela tycker jag inte att det finns sådär mycket bra förebilder längre, inga gamla erfarna hästmänniskor, bönder, folk som levt och arbetat ihop med sina djur och som inte behöver sätta fina ord på avancerade övningar eller bryr sig om att få poäng på det dom gör utan kan visa på värdet av ett samarbete med ett stort kraftfullt djur och kärleken som uppstår när man är ömsesidigt beroende av varandra, hjälper varandra, kompletterar varandra, tar hand om varandra. Ser och känner när något inte är som det ska, gör vad som
behövs utan att tänka på om det är rätt eller fel, att använda sunt förnuft och känsla, hästöga… Mycket har säkert varit fel genom tiderna, modern forskning visar på nya råd och rön, diskussioner uppstår, saker förbättras. Men samtidigt känns det som känslan åsidosätts, anpassningsförmågan glöms, man agerar efter en eller annan regelbok eller "rörelse" och ser inte hästens själ och hästens uttryck. Hur lär man ut det? Hur har det blivit så att vi människor
måste lära oss att vara naturliga och ha sunt förnuft. Varför beter vi oss ibland så illa mot en häst som vi egentligen gör allt för?


Jag välkomnar ett korståg och ansluter mig gärna till det samtidigt som jag inser hur svårt och
känsligt det är och att egentligen är det bästa att kunna diskutera och ta lärdom av varann istället för att gå i försvar och dö för sin sak bara pga. stolthet och behov av samhörighet.  Det är alltid ett fördärv när det bli "vi emot dom"!


Men vi är många nu som funnit andra vägar, som inte nöjt oss med att känna att vi inte har hästen
med oss på riktigt. Vi vill också få vara med på saker och ting utan att bli dömda och kritiserade ibland rentav förlöjligade! Så jag tror faktiskt tiden är mogen att vi börjar reagera, säga ifrån, ifrågasätta och vara med i sammanhang vi kanske normalt undviker. Tiden är mogen för nya bedömningsporter, nya ridskolor, nya typer av aktiviteter med hästar där deltagarna är fler, publiken är större och inspirationen når många, många, många fler.


Så finns ju de där solklara fallen som säkert alla reagerar på...men tydligen inte just då det sker, där och då och det är ju verkligen helt sanslöst. Se en av flera av EPONAs videos:


Om någon därute vet, kan nån svara mig på varför i helvete dessa ryttare sitter och draaar och rycker
så i tygeln, knäcker nacken på hästen på detta vis, nu har jag sett så många exempel på detta och sitter här som ett stort frågetecken - vad är tanken???? Det måste väl ändå finnas en tanke eller?
Varför??? Någon som vet?! Eller har detta liksom bara blivit ett "stuk", nåt man typ bara gör utan att egentligen veta varför?


Vill du läsa mer om Marias korståg , här är länken:  http://www.facebook.com/#!/pages/Maria-Gram%C3%A9n-Bli-ett-med-din-h%C3%A4st/124039037632032

ANNONS
Av Marianne - 4 april 2012 14:06

Med en endaste höna
och två tuppar söker jag balans i hönsgården. Och varför inte satsa på
kycklingar, som jag hoppas allihop blir hönor…, lagom till påsk?!! Jag räknade
baklänges och slutade ta hönans ägg och hoppades hon skulle vara ruvbenägen.
Yes det lyckades ju! En vecka innan påsk precis 21 dagar sen ruvningens start
hördes pipande i korgen i stallet. Hönan gav sig ut en kortis för att äta
dricka så Lukas och jag fick verkligen se kycklingen ta sig ur ägget!!! Men nån
timma senare var den död...kanske det var för kallt, kanske hönan trampat på
den?! För att ta det säkra före det osäkra då det var värsta snålblåsten och
kallt ute, bar vi in hela härligheten i köksvärmen.  Placerade cykelkorgen med den ruvande hönan
och hennes ägg i en kaninbur och ett skynke över...och snart hördes små pip
från andra ägg!!! För en fox terrier är just pip vansinnigt fängslande. Valle
lågr fixerad med nosen mot kaninburen och bara lyssnade! Så spännande med ägg
som kläcks, Lukas vart ju i extas. Inte fullt lika spännande  att den första dog, livet är verkligen hårt
och skört. Hoppas hoppas nu att resten klarar sig, OCH att alla blir hönor.


Dagen gick och
allteftersom kläcktes det ytterligare 4 ägg! Två ägg återstod men det blev
ingenting av dem, på måndagen övergav hönan dessa och började på allvar ägna
sig åt de små. Två gula och två svartgrågula! Lugnet i köket ett minne blott,
en höna som flaxar med alla sina vingar och fjädrar i en kaninbur med hö och
kutterspån inomhus, jag kan säga att det resulterar i ett moln av spån och damm
som yr ut i huset. Lika bra att lämna dammsugaren framme. Men oslagbart
påskpynt är det i alla fall med en liten hönsfamilj skrockandes och pipandes.
De får stanna inne över påsk, det är ju rena vintern ute och kanske de kan bli
extra tama nu när de handskas med dagligen. Höna har blivit som förbytt, går
att klappa och kela med och man får lyfta kycklingarna hur som helst. Snuva kan
ligga och sova uppepå buren och Valle får sticka in näsan så gott det går genom
gallret. Ingen arg höna här inte.  Men
nästa vecka blir det nog till att skola ut dem för herregud vad de växer och
blir kvickare och kvickare, idag hoppade och for ur buren vid
städningen och små fjädrar börjar synas på vingspetsarna.


En riktigt GLAD PÅSK här alltså :-)

     

ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se