Trots djupa funderingar kring verksamheten och livet i allmänhet så står ju inte tiden still för det. Nä, nästan tvärtom. Saker och ting bara sker. Vi har t ex fått en ny bisyssla "på halsen" här på gården. Bara sådär. Visst vi hade pratat en del jag och min sambo om att skaffa bin som ett gemensamt intresse. Men njae, det verkade komplicerat och avancerat. Vi la det på hyllan…

Så i början på sommaren undrade plötsligt min far om vi inte ville ha två bikupor?! Jooo, det var väl klart att vi ville (eller i alla fall jag), men vadå bara få??? Jo, han hade minsann fått fyra stycken kompletta bikupor av en granne och ämnade ha två själv. Det hela slutade med att vi hastigt och lustigt ordnade till en plats bakom huset där vi ställde upp två kupor. Spännande, försöka förstå uppbyggnaden inuti, yngelrum, skattlådor, ramar och grejer. Vi lät kuporna stå där, något sånär i ordning som de skulle vara med inredningen i sålänge....

Huset mitt har chanserat genom åren. Vårt lilla gula hus, mer grönt än gult och riktigt fult!! Det har varit tal om omålning ett par år. Men vilken färg? Tråkigt att måla med samma färg….och jag har alltid hatat de där bruna runt fönstren och även de bruna dörrarna…

Vi såg en bild på nätet på ett hus som vi båda tyckte om färgmässigt och Magnus, som inte alls är en en sån där grubblare som jag, sa helt sonika, va bra, då var det bestämt! Från en bild, på datorn...han är ju inte klok...men efter några veckor insåg jag att han har nog rätt. Ska huset nu målas och vi båda skall ha något att säga till om färgmässigt och sen åka omkring och leta färgprover, provmåla och hålla på. Äh, jag ska nog "go with the flow", åka och handla färg! Så hastigt och lustigt tog jag mig an att måla hela joggla huset, fönster, dörrar. Halva huset hade tänkte jag mig och nästa halva nästa år. Det blev ju kanon, det regnade ju ingenting, man kunde ju måla jämt denna sommar!

Så en förmiddag uppflugen på en stege målandes ett fönster hände det!

Himlen mörknade, hästarna galopperade iväg i hagen, Silver började skälla och sprang och gömde sig vid ladan. Det började mullra.

Va nu, ska det börja regna och åska??!!

Nä, det var BARA våra bin som flyttade in!

Plötsligt befann jag mig uppflugen på en stege med pensel i hand, MITT I EN BISVÄRM!

Hela himlen var full av bin!

De bara kom inflygandes i en båge runt huset till en utav kuporna. Vad gör man då??!! Min första tanke var nej nu, kommer det att kladda fast en massa bin på mitt nymålade fönster!!! Det var ju bara rena rama turen att jag precis kvällen innan hade fått hem en bok om biodling och jag hade läst lite, lite. Man skulle vara lugn och röra sig långsamt och fint runt bin….

Så jag klev lugnt och sakta ner från min stege och satte mig på gräsmattan. Alltså wow, en sån grej! Det var helt tjockt med bin, det mullrade men inte en enda rackare flög på mig. Efter en liten stund tog jag mod till mig och tog fram mobilen och började filma och fota och rörde mig närmre kupan….

De klasade sig på flustret, droppade ner på gräsmattan.

Alla skulle in samtidigt!

Hästarna stod på behörigt avstånd, Silver skällde och skällde. Men min trogne vän Valle kom! Han och jag, vi är antagligen inte kloka, men vi är i alla fall inte rädda. Jag satt på gräset och filmade, han kom promenerandes för att kolla vad som nu hände. Jaha, nu flyttar det in en ny sort...ja ja, vad är det för nåt denna gången då, som matte släpar hem tro?!

Han gick helt sonika fram till flustret och körde in nosen i den där klumpen med alla bin.

Uj uj uj, hur kommer det här att gå då tänkte jag. Han rörde runt lite bland bina. Bina gjorde ingenting, sen tittade han på mig som om äsch, de där, de luktade inget märkvärdigt alls. Han backade ett par steg stod sen en bra stund och iakttog denna massinflyttning. Vad i hela friden ska vi med dessa till matte?!

Mycket skall man var med om när man är hund, 13 år gammal och levt med en djurtokig matte…

Valle han har faktiskt blivit gammal. Han tar det mesta med ro nuförtiden. Valle gör inte en fluga förnär. Och det fungerar ju väldigt bra, inga bistick här inte!

På en halvtimma var det hela över. Alla bin var inne i kupan och lugnet, ljuset och tystnaden var tillbaka. Det var som om ingenting hade hänt. Ingen kunde väl ana att nu hade vi helt enkelt ett bisamhälle, bara sådär!!

Jag förväntade mig att en biodlare skulle komma galopperandes med håret på ända och vilja hämta hem sina bin, men näe, jag har inte hört nånting. Vi fick sedan hjälp av den där grannen som skänkt kuporna och han tror bestämt att svärmen kommit från någon odlare. En så stor svärm kommer troligen inte från något vilt samhälle i skogen… Otroligt generös man. Finurlig och lite pillemarisk fick vi råd och hjälp med dessa bin. 

Men innan dess, dagen efter bina hade flyttat in och jag läste som en dåre i den där boken insåg jag att det var väl huller om buller inne i den där kupan. Tätat mellan lådor, ramar på snedden osv. Jag var ensam hemma och såg ingen annan väg än att helt enkelt lyfta på locket till den där kupan och försöka rota iordning grejerna där. En hatt hade jag fått med nät och ett par handskar...men några bin hade jag då aldrig hanterat.

Man får inte vara rädd. Inte med djur. Jag tror det är en generell lösning faktiskt. De känner på mils avstånd om man är rädd och osäker och då det tycker de är obehagligt och agerar därefter. I bins fall så sticks de ju. Jag har aldrig blivit stucken, vare sig av bi eller geting faktiskt!  Jag var inte rädd. Fascinerad. Så jag lyckades så fint få något sånär struktur i kupan.

Jag bestämde mig för att det såklart var väldigt snälla bin som flyttade hit!

Djuren här brukar ju verkligen vara snälla.

Djur är snälla!

Sommaren har sedermera präglats av att sätta sig in i skötseln utav bin, månad för månad ett litet steg i taget. Så nu har vi otroligt nog ett antal honungsburkar i matkällaren. Egenhändigt slungad honung, rörd och kristalliserad.

Och i dagarna är "invintringen" utav bina klar. Jag har fått laga mat till en hel massa bin så de skall klara sig hela vintern därinne i sitt krypin. Lukas, han är inte heller så värst rädd för djur. Han har visat sig vara värsta biodlaren, lyfter självklart ramar, sopar bort bin och letar efter bidrottning och så kallat vildbygge i kupan, som han skär bort och helst stoppar rakt i munnen.

-Mmmm, det är väldigt gott med vildbygge mamma, säger han och spottar ut bivaxet när honungen tagit slut!

Jädra unge! Allt faller sig så naturligt för honom...

Och apropå bivax! Nu har jag tom lyckats ta till vara på det sk avtäckningsvaxet samt kokat ihop egen salva och gjort läppcerat! Blev ett helt fantastiskt cerat måste jag själv säga, bara gjort på eget bivax, egen honung och lite ekologisk olivolja och voilá...

Ja, och huset då, jo det blev mer än halvmålat! Och det gick bra det med att måla väggen bakom bina, riktigt mysigt att känna doften av honung och höra dem arbeta flitigt, surra omkring i den vackra sommarvärmen medans man målade och målade och målade och målade….

Nu är färgen röd kring fönster och på dörrarna, jag är riktigt nöjd och har bara en vägg och två fönster kvar till nästa vår!

Före...

Efter...

   Arbete pågår...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Här kommer sista inlägget och här är länken till nästa kapitel, nästa blogg. https://www.joneklint.com/blog/ Jag är djupt rörd över att så många kände med mig i det förra inlägget. Det var inte meningen att få många av er i tårar men det var makalö...

Jag har bokat en tid.   En absurd, ofattbar och fasansfull tid.   Men jag har gjort det och jag kämpar emellanåt för att hålla näsan ovanför ytan. Stundtals känns det som om allt snart är över, en livstid är förbi och jag kan lika gärna drun...

Minst sagt evigheter sen det bloggades här! Trots att det finns så mycket att skriva om hela tiden. Kanske just därför, livet går i ett.   Men jag är på sätt och vis tillbaka på ruta ett. Till min oerhörda glädje, äntligen!!! Redan långt innan ...

Det verkar som förändringarnas vindar blåser både i stort och smått.   Efter gårdagens val tror jag att det enda rätta är att se till att hålla hårt i hatten och agera som en ek, dvs stå stadigt och stabilt i ytterligare några hundra år trots vin...

  I söndags fick jag typ ryggskott. Det gjorde så ont!!! Jag kröp omkring på golvet och kved. Uj uj uj, nu är det kört tänkte jag. Blev faktiskt riktigt rädd. Diskbråck, utsliten rygg, nerver i kläm, ischias...nej se det går inte an. Saken är den a...