Hästlängtan

Alla inlägg under september 2017

Av Marianne - 1 september 2017 12:34

Här kommer sista inlägget och här är länken till nästa kapitel, nästa blogg. https://www.joneklint.com/blog/

Jag är djupt rörd över att så många kände med mig i det förra inlägget. Det var inte meningen att få många av er i tårar men det var makalöst fint att höra från människor från gamla tider och nya tider. Tänk hur stort avtryck en häst, en själ kan sätta. Många har mött min vän och många kommer att komma ihåg honom. Många har jag träffat och lärt känna tack vare honom och många känner med mig för att de själva haft en vän som de mist och alltförväl vet hur det känns.
Fint.
Medmänskligt.
Väldigt mycket kärlek.
 

Livet är på sätt och vis alldeles förfärligt levande när man går med döden vid sin sida.

Det tar mycket energi. Jag har varit så förfärligt trött dessa tre dagar sen klockslaget föll in.

För min egen skull vill jag skriva ner min upplevelse, starka scener som måhända rör upp fler tårar och mycket känslor.
 Så, nu är ni varnade…mycket starka scener alltså!!


Telefonen ringer på tisdag förmiddag.
-Hej det här är veterinären, du har bokat avlivning av en häst idag klockan ett, stämmer det?

-Ja…

-Du vill att avlivningen sker med hjälp av bultpistol, är det korrekt?

-Ja..

Samtalet gick ut på att veterinären kände sig lite nervöst att tillgodose mitt val då de ofta avlivar med injektion. Men jag stod fast. Ett noga genomtänkt val. Helt enkelt för att jag varit med om detta ett par tillfällen och sålunda vet precis vad jag har att vänta. Ett moment mindre att vara nervös inför.

Min Velevante fick gå lös här på gården denna sista förmiddag. Sen fick han gå med sina vänner i hagen en stund. Klockan tolv tog jag in dem alla tre. Han fick mat. Massor av mat. Pellets, havre, en hel hink betfor. Han rörde inte höet. Jag borstade honom, kammade hans svans och hans två strån till pannlugg. Han glänste. Skimrade i guld. Med fickorna fulla av godis lät jag honom göra sin repertoar av tricks, lyfta på läppen, nicka, lyfta ett ben för att få godis. Han älskade detta. Om och om igen beställde han godisar på löpande band. Han var intensiv, full av liv och glädje.  

Tiden stod stilla. Vädret var perfekt. Jag satt på bänken utanför hans fönster med en kopp kaffe. Valde att sitta stilla och tyst och bara vara i denna skälvande timme. Jag kan inte prata med djur eller så men i mina tankar manade jag Velevanten att förmedla vad han vill, nu innan det är försent. Hans huvud stack ut genom hans fönster tätt intill mig. Ganska omedelbart kom en harang med tankar och små fraser i mitt huvud. Det gick blixtsnabbt, knappt förnimbart ändå väldigt tydligt och som ristat i sten nu i mitt inre. Var det Velevanten som sa detta, var det min tolkning av honom eller vad var det?! Spelar ingen roll. Det har stor mening för mig oavsett.

”Du ska vara glad, mycket mera glad än du är!”

”Jag är väldigt glad över att ha fått bo här. Jag trivs väldigt fint här hemma.”

”Du lyssnar för dåligt. Lyssna bättre på oss!”

Ja, på sätt och vis otippat men faktiskt rätt självklart. Denna stora varma häst som alltid verkligen varit så glad. Oavsett. Alltid buffat på mig, visat lite av ögonvitan och liksom uppmanat till skratt och glädje.

        

Kollat hur jag mår varje morgon. Men många många gånger har jag inte lyssnat. Man har ju inte tid. Kanske man bara ska släppa ut hästarna och tankarna är på resten av dagens agenda, fort ska det gå, låt mig få sätta på dig grimman nu då…

Jag är inte alls en sån där glad sprallig typ. Jag är ju djup och filosofisk på nåt sätt. Det är väl därför vi har funkat så fint ihop, yin och yang. Han har behövt mitt djup och mitt lugn och jag har behövt hans barnslighet och hans energi. Men jag tar till mig detta. Jag skall verkligen komma ihåg att vara glad och lyssna mer, vara närvarande i nuet ännu mer med mina djur. Det är ju liksom det som utgör essensen med att kliva upp på ryggen på ett stort starkt djur och låta sig bäras med förhoppningen av att hästen låter sig styras och går att lita på. Det i sig är ju helt otroligt egentligen.

 

Klockan blev 13.10 då kom hon.
Plötsligt övergår magin, sorgen och stillheten till att skärpa till sig, ta itu med det rent praktiska. Gå igenom upplägget. Jag pekade mot vår plats, en liten promenad bort utefter hagarna. Hon ville ändå ge honom lite lite lugnande. Beskrev ovanan vid bultpistolen, huvudet måste vara still…inget får ju gå snett… Han hade inte behövt nåt lugnande. Men han fick det för hennes skull. Kanske var det lugnande för henne.


Jag tar på honom hans lädergrimma. Samma grimma han fick med sig när jag köpte honom.
Han kom med den och nu var det dags att fara med den.

Vi fick gå i förväg han och jag. Tillsammans en sista stund i solen, på väg med en hink full av gott.
Han traskade på, glad, som vanligt glad, tillitsfull och med siktet inställd på vår plats. Han visste ju att det är där hinken ställs ner. Vi hade övat, han visste precis och var så nöjd och positiv och förväntansfull. Jag gick med armen om hans huvud och försökte fatta att detta är absolut sista gången vi går här sida vid sida.
Man fattar inte sånt.

 

Han smaskade och åt ur spannen. Hon kom med sina grejer och förberedde sig väl. Vi småpratar lite. Hon gick återigen igenom precis vad som skall hända. Jag får hålla upp spannen så att huvudet kommer rätt. Hon skjuter honom och han rasar omedelbart, förhoppningsvis på sidan så att hon kommer åt att skära honom i halsen för avblodning. Annars måste jag snabbt hjälpa till att flytta hans huvud, hals så att hon kommer åt…
-Ok, då kör vi säger hon.


Jag lyfter upp spannen lägger min kind mot hans och säger farväl Velevanten.

Reser upp mitt huvud. Hon siktar och skjuter.

Velevanten faller rakt ner i spannen som jag släpper så den far iväg. Han faller precis rätt på sidan och sprattlar till ytterst lite medan hon snabbt är framme med sin kniv och skär ett stort brett hål precis ovan bogen.

Jag faller ner på knä och klappar honom över hals och huvud medan jag ser hans hjärta slå och pumpa ut enorma mängder vackert friskt blod ut i gräset. Hon sitter på knä vid hans framben och är med oss när hjärtat pumpar ut livet ur hans stora varma kropp.

Så vackert och så hemskt.

Sista hjärtslaget framkallar en sista kramp, ryggen höjs och benen vill framåt. Hon höll emot så fint och liksom hjälpte hans kropp att ta stöd för ett sista tappert försök att leva.
Han var borta.
Obönhörligen, för all evighet borta.
Det är i ögonen jag ser att han inte längre är här. Livet är utblåst, släckt, tillintetgjort.

Vart tar han vägen? Vad är det som försvinner? Hans kropp är kvar, hans värme är kvar. På lite håll ser det ut som om han ligger och njuter i solen. Det ser ut som om han andas.


Men i ögat är det ingen glimt mer.

Hon lämnade mig där, veterinären. Hon gjorde ett rent fantastiskt jobb. Hon läste mig fint och var helt med på att jag ville vara med fullt ut in i det sista. Jag visste inte innan om jag skulle klara detta. Kanske jag skulle svimma? Kanske jag skulle må illa? Jag var ensam här, precis som jag ville, samtidigt som jag funderat över om det kanske är dumt om jag skulle tappa fattningen totalt.

Jag gjorde inte det. Jag följde honom absolut hela vägen. Och för mig känns det viktigt. Det blir på riktigt på ett annat sätt än om man tittar bort liksom. Otroligt subjektivt hur man vill göra. Det viktigaste är nog att man känner sig själv och inte står där och ångrar någonting efteråt.

 

Jag grät besinningslöst. Jag låg vid hans sida utefter hans rygg i minst en halvtimma och bara grät. Så skönt att kunna det, så stilla och öde här, inga andra att ta hänsyn till. Ingen som hör ingen som ser, vilken ynnest att få känna fullt ut.

Jag staplade tillbaka med synen dimmig av tårar. Tillbaka till stallet där mina två hästar står och undrar.


De gnäggar efter honom men får inget svar.


Jag hade planerat att låta dem komma ut i hagen för att få se vad som hänt. Att i frihet kunna gå fram eller gå undan, men jag ville att de verkligen skulle få veta och inte bara undra vart han tog vägen, deras farbror, deras mentor, deras flockmedlem som funnits sen de föddes.                   

Jag har så ofta tänkt på hur hästar flyttar hit och dit. Blir ryckta ur sin flock för att sen kanske aldrig komma tillbaka. De lever ju verkligen ett liv tillsammans i sin hage större delen av tiden. Hur upplever de detta egentligen?


De kände såklart att något var annorlunda. Jag tog ut dem ihop och vi gick in i hagen. Släppte dem, de gnäggade igen och väntade på svar. Stod som statyer med huvuden högt och spanade bort mot hagen. Jag kände omedelbart att jag behövde gå med dem. Ställde mig mitt emellan dem och började gå. De följde mig, synkroniserade varje steg. De gick som på nålar, samlade, närvarande men också redo att explodera. När vi kom förbi ett buskage så att man såg Velevanten ligga där borta satte de av båda två på en given signal och galopperade fram till honom.


Vad som sedan följde överträffade allt jag någonsin kunnat föreställa mig.

De undersökte honom minutiöst noggrant och varsamt varsamt. De nosade, påtade, blåste och nosade igen. Återigen besinningslöst gråtande kom jag slutligen ikapp och föll ihop igen över hans vackra kropp.


I denna stund skedde en enorm sammsvetsning mellan oss tre. Plötsligt var jag inte längre ensam. Inte ensam med min sorg och inte ensam kvar. De delade allt med mig. Vi blev ett och detta är första gången jag känt mig helt och fullt innesluten i en hästflock.

Jag blev en medlem. Nu är det vi tre och vi som är kvar får hålla ihop ochta vara på varandra. Vi tre har en gemensam nämnare, en länk som håller oss samman. En betydande gemensam upplevelse som bara vi tre delar. Detta kom helt oväntat för mig. Tog mig på sängen totalt och lade ytterligare en dimension på Velevantens betydelse för min syn på och relation till dessa sagolika djur.


I en och en halvtimme uppehöll vi oss kring Velevanten. De betade inte, gick inte ifrån honom alls första halvtimmen. Belladonna lämnade till sist. Hon är stark i sig själv och håller saker och ting lite mer inombords. Det var Solidago, min fina känsliga Solidago, som helt klart blev förkrossad. Han kom till mig och tittade på mig med stora stora ögon, fulla av sorg och förskräckelse. Han kom till tröst och för att själv få tröst. Som ett barn. Om och om igen. Han försökte ändå buffa lite och krafsa försiktigt försiktigt med sin hov på sin kompis. Han behövde mycket mycket mer tid än Belladonna. Sen gick även han och de båda cirkulerade fram och tillbaka. De betade, livet går vidare…

 


Jag lämnade dem och tog en paus från alltihop. Min son kom hem från skolan. Vi åt kladdkaka och vi grät.

Han ville inte se Velevanten.


En timma senare gick jag tillbaka. Jag lade ett täcke över honom men jag kunde inte förmå mig till att täcka hans huvud som jag hade tänkt. Jag la mig på hans filt framför honom. Mina hästar kom och gick och fåglarna kvittrade i skogsbrynet. Jag hade återigen med en kopp kaffe och jag insöp varje hårstrå på hans kropp. Hans mule, hans stjärn, hans öron, hovar, svans…. Inga tårar mer. Tomt. Vackert ändå att se honom ligga här. Jag visste att min sambo snart skulle komma hem och vi snart skulle begrava honom. Jag visste att det skulle utgöra nästa dimension, väl begravd kan jag aldrig mer se honom, känna hans lukt, känna på honom.

Så jag låg och vilade på hans filt tills det var dags. Med fingertoppskänsla begravde han min häst så värdigt och fint. Han rättade till hans framben med skopan och började ösa tillbaka jorden över honom. Så liten han såg ut därnere i sin grop. Jag är glad att jag bestämde mig för att ha honom kvar här hemma. På inrådan av min sambo. Jag är lyckligt lottad att ha en ytterst skicklig grävmaskinist vid min sida som kunde hjälpa mig med detta. Han grävde ner blodpölen, reste en sten och kvar står jag med hans grimma, hans täcke och en bit av hans svans till minne.
Tomt.


Nästa morgon står mina stackars hästar ensamma förskrämda i stallet. Att morgonfodra var ren och skär tortyr. När jag sedan släppte ut dem, försäkrad av min sambo att de inte kunde trampa ner i graven, så den var där, ej avstängslad, var det återigen två statyer jag släppte in. Återigen gick jag med dem en bit in i hagen.


Och återigen fick jag bevittna en stark upplevelse.

När de fick syn på stenen, jordplätten galopperade de dit. Undersökte noga noga själva marken brevid där han legat. Undersökte noga noga jorden precis över honom och stenen. De fann en ytterst liten liten blodfläck i gräset.

De slickade länge och väl båda två på denna blodfläck. Solidago kom fram till mig och smetade jordblandat blod på min arm. De gned sig mot gräset där han legat och betade inte på en halvtimme minst. Jag satt där och tittade och grät och undrade varför de gjorde såhär. Jag undrar fortfarande men kan finna en märklig liten tröst i att de båda slickade i sig lite av min Velevante. Ungefär som om han trots allt lever vidare i dem…Makabert kanske. Förmänskligande kanske. Kanske de bara ville åt mineralerna…

Men jag struntar i det! I krig och kärlek är allt tillåtet, jag vill lägga till sorg.

Sorgen pågår förstås och väller upp när man som minst anar det.


Så får det vara nu ett tag, blott en dag ett ögonblick i sänder...

       

ANNONS
Tidigare månad - Senare månad
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se