Jag har bokat en tid.

En absurd, ofattbar och fasansfull tid.

Men jag har gjort det och jag kämpar emellanåt för att hålla näsan ovanför ytan. Stundtals känns det som om allt snart är över, en livstid är förbi och jag kan lika gärna drunkna.
Däremellan fortsätter livet precis som vanligt…

Ja, jag vet att livet fortsätter. Jag har så fantastiskt många fina själar omkring mig, så mycket att glädjas åt och en framtid som obönhörligen kommer.

Men nu är det satt ett klockslag, en specifik dag, då jag ska ta farväl av en av mina allra allra bästa vänner. Kanske till och med min bästa.
Vi har delat ganska exakt 23 år tillsammans.
Det är ganska exakt halva mitt liv. I stort sett hela mitt vuxna liv.
Enormt lång tid. Genom de allra största händelserna i livet har han funnits där varendaste dag, min Velevante. Han är en av de viktigaste grundpelarna för det liv jag har skapat.

Han är en stor stor dröm som gick i uppfyllelse.

Min allra första egna häst.

Det var verkligen kärlek vid första ögonkastet. Jag möttes av denna enormt energiska livskraftiga eldsjäl då jag sökte häst. Jag skulle i lugn och ro leta häst i sisådär ett halvår. Under tiden skulle jag spara pengarna det kostar att ha en häst och på så vis ha en buffert när hästen väl var funnen. Kan ju börja så smått hemmavid tänkte jag och ringade in ett par annonser i Ridsport.

Velevanten var den tredje hästen….
Jag kunde inte sova efter det besöket för jag var så rädd att någon annan skulle köpa min häst!!!

En häst med alldeles för mycket energi för mig, totalt galen tidsvis faktiskt. Endast tre år gammal, inte inriden, absolut inte en nybörjarhäst! Jag vet att hans uppfödare, som följt honom enda fram tills idag faktiskt   , sa till mig
– Jag vet inte om jag vill sälja den här hästen till dig. Jag tror han är lite för mycket, har för mycket motor för dig…

Men jag fick köpa honom och jag är så otroligt tacksam för det. Det blev ingen buffert, jag köpte första bästa häst och hade inte ens råd att köpa en sadel till honom!  
Glömmer aldrig den där dagen när jag på darrande ben ledde in min häst i boxen han skulle stå i.
Min häst, vilken lycka.
Mitt ansvar vilken mardröm.

Jag har tvingats lära mig såå enormt mycket. Och han har varit alldeles för mycket för mig och hade säkert kunnat gå hur långt som helst med en riktigt skicklig ryttare… eller inte…Många hade nog inte härdat ut med honom faktiskt.

Han var den ende som fick avdrag för psyket på kvalitetstävlan. Han flög omkring, fullständigt okontrollerbar! Minns att jag hängde där i grimskaftet totalt upptagen med att inte tappa honom, inte krocka med nån, komma hem levande!! Han välte blomkrukor och kunde absolut inte under några som helst omständigheter stå still. Han galopperade när jag visade upp honom för hand i trav…

Ja, här står jag och försöker mota honom från att gå framåt.

Men när vi kom till löshoppningen blev det underligt tyst inne i ridhuset. Jag har aldrig gillat att hoppa, löshoppningen var det enda vi inte alls var förberedda på. Jo, jag hade varit på löshoppning typ två gånger. Med livet som insats, eftersom Velevanten pep och tjöt och hoppade på stället brevid mig när de andra hästarna skulle hoppa. Skit samma, vi ska inte hoppa ändå. Så nu var vi här i det tysta ridhuset, redo att göra bort oss om möjligt ännu mer.
De höjde och höjde hindren. Velevanten hoppade och hoppade, kändes som det aldrig tog slut. Fortfarande pinsamt tyst. Så tog speakern till orda, harklade sig och sa nåt i stil med
– Äntligen får vi se ett ekipage som är väääl förberedda för uppgiften. Tänk om alla kunde förbereda sin häst såhär, så mycket bättre det skulle gå!
Ja han sa väl en hel del till, lovordade Vivanti, min tjusiga talang, och sen rungade applåderna. Där stod jag med min finurliga häst som den gången liksom många andra gånger gav mig en såndär blick, oroa dig inte, matte, detta fixar jag!

Just då hade jag glömt att det faktiskt stod i annonsen "Löshoppar med glädje".

Ja, förutom sina fina gångarter så har han behållit sin talang för hoppandet. Jag har aldrig direkt hoppat med honom utan mest bockat, men han har i stort sett hoppat ut ur varenda hage han stått i. Det är tack vare honom jag bor här, långt ute på landet så att han kan rymma ur sina hagar utan att det händer så mycket. Det var inte alltid så kul när man jobbade i kassan på IKEA och de sa
-­Marianne, du har telefon! Din häst har hoppat ur hagen och springer efter en joggare!!
Vi stod i Sisjön, mitt i ett industriområde. Förbi hagen passerade joggare, cyklister, barnvagnar som Velevanten så gärna ville hänga med. Vad gör man?!!

Han skrämde slag på många där i Sisjön. Märkligt, för han har ett hjärta av guld. Han är så innerligt snäll och vill ingen något illa. Han till och med skimrar i guld, min fux.
Men många har bedömt honom som farlig.
Jag försökte få hjälp, medryttare, skötare, när jag var iväg på min utbildning. Det gick inte. De klarade inte av honom. Märkligt ändå. Han älskar ju verkligen människor, alla människor tror jag.

Här är han som föl, lik sin mamma som jag dessvärre aldrig fick träffa.

Boxen här i stallet är byggd för honom och där har han och endast han stått i 17 år nu.

Idag övade vi.

Så makabert.

Men trots sina 26 år är Velevanten lika känslig och ibland galen och han blir nervös och orolig när allt inte är som vanligt. Och det kommer inte att vara som vanligt den där dagen som närmar sig.
Det finns ett ställe, förutbestämt, där detta ofattbara ska ske. Idag övade vi på att gå till detta ställe och få massa gott i en spann.
Det gick riktigt bra. Jag hoppas det ska kännas naturligt och för Velevanten positivt att bege sig till sin särskilda plats när tiden är inne.
Jag gråter lite i taget tillsammans med min vän. Han är så mager och lite trött men annars mår han tipp topp, sin vana trogen.
 

Bilden tagen idag, när han som vanligt tittar ut ur sitt fönster.

Han är den där typen som liksom vägrar tappa gnistan. Häromkvällen när jag satt på en pall inne hos honom, alltför väl medveten om hur han kämpar för att på nåt sätt få i sig det där livsnödvändiga höet. Ser jag hur han frenetiskt tuggar och hör hur det liksom har börjat låta annorlunda. Han har knappt några tänder kvar. Det innebär ju faktiskt att han står och badar i mat och samtidigt sakta sakta svälter ihjäl!

Jag ser att han känner det nu.

Jag gråter så jag skakar.

Jag kan inte föreställa mig att denna box snart skall stå tom.

Jag vill inte, jag vill börja om igen, jag vill vrida tillbaka tiden och leva livet en gång till istället. Omedelbart slutar han att äta. Han lägger sitt stora tunga huvud i mitt knä och buffar alldeles för hårt i min mage. Han kryper ihop hos mig, lyfter sina framben som för att försöka lägga sig i mitt knä precis som en katt. Och hans ögon lyser, äsch, oroa dig inte matte, jag fixar det här! Inte ska jag gå och dö inte, jag måste bara äta lite mer…

En bild till från idag, med sina vänner i hagen, som fått förmånen att växa upp med honom som förebild.

Detta blir första gången som jag tar ett sådant här beslut ”för tidigt”. Jag har haft förmånen, inser nu att det är en förmån, att se mina andra djur rejält sjuka, rejält trötta på livet och på nåt sätt tacksamma för att få lämna in. Men jag inser att Velevanten kommer aldrig att komma dit. Han är inte den typen. Han kommer att idogt kämpa på, glad i hågen, tills benen viker sig för honom. Och jag inser att en vinter till blir bara ett onödigt lidande. För honom. För mig.

Jag känner mig väldigt säker på mitt beslut och väldigt glad över att min häst har fått leva fullt ut och vara glad och frisk och nästintill stark in i det sista. Jag har haft gott om tid på mig att fundera igenom detta, prova alla möjliga sorters foder, hoppas att han ska lägga på sig av betet osv osv. Men när hästtandläkaren tidigt i våras tittade i hans mun och helt enkelt sa, tja det blir väl lagom till hösten…då fick jag bekräftelse för min innersta känsla. Det var väldigt skönt. Samtidigt som det känns oerhört fel att boka en tid, sätta punkt, styra och ställa med liv och död när min väns eldiga själ fortfarande brinner.
Det väcker så mycket tankar och känslor när man går med döden vid sin sida.

Jag har gjort det ett tag nu. Vänner, bekanta, grannar samt flera av min gamla gynnare har gått bort sista tiden. Valle min tossiga hund. Pang min goa gamla gris...det är så livet är, man kommer och går. Så enkelt och naturligt och samtidigt så svårt och overkligt.

Det var förfärligt längesedan jag skrev något på den här bloggen. Kanske jag behöver skriva lite till. Men jag har bestämt mig för att slutet för min livskamrat får utgöra slutet även för just denna blogg. Det blir något inlägg till och sen väljer jag att stänga denna dörr till förmån för att öppna nästa…

Jag kommer att fortsätta blogga och hoppas blogga oftare, men på nytt ställe. En länk kommer senare för er som önskar fortsätta följa mig…

Detta var tider! Lycklig över ny rundcorall. Härlig känsla att rida barbacka och ibland t o m huvudlag.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Här kommer sista inlägget och här är länken till nästa kapitel, nästa blogg. https://www.joneklint.com/blog/ Jag är djupt rörd över att så många kände med mig i det förra inlägget. Det var inte meningen att få många av er i tårar men det var makalö...

Minst sagt evigheter sen det bloggades här! Trots att det finns så mycket att skriva om hela tiden. Kanske just därför, livet går i ett.   Men jag är på sätt och vis tillbaka på ruta ett. Till min oerhörda glädje, äntligen!!! Redan långt innan ...

Trots djupa funderingar kring verksamheten och livet i allmänhet så står ju inte tiden still för det. Nä, nästan tvärtom. Saker och ting bara sker. Vi har t ex fått en ny bisyssla "på halsen" här på gården. Bara sådär. Visst vi hade pratat en del jag...

Det verkar som förändringarnas vindar blåser både i stort och smått.   Efter gårdagens val tror jag att det enda rätta är att se till att hålla hårt i hatten och agera som en ek, dvs stå stadigt och stabilt i ytterligare några hundra år trots vin...

  I söndags fick jag typ ryggskott. Det gjorde så ont!!! Jag kröp omkring på golvet och kved. Uj uj uj, nu är det kört tänkte jag. Blev faktiskt riktigt rädd. Diskbråck, utsliten rygg, nerver i kläm, ischias...nej se det går inte an. Saken är den a...