Lukas och jag smög in till Akvileja innan det var dags för skolan imorse. Spänningen var olidlig, vi trippade på tå in. Försedde Akvileja med en bit morot och ynka pytt med havre. Trippade så vidare in och lyfte på locket... Hur ser det ut? Lever de fortfarande?!! - JA SE, utbrast Lukas, det RÖR sig!!!

Lyckan fullkomligt sken runt pojken när han såg hur halm och hårtussar vibrerade i bolådan. Försiktigt pillade vi undan lite av den varma goa pälsen som omsorgsfullt täckte en hel hög med kaninungar! Javisst, allihopa levde och verkar var vid god vigör.   

  Ja gårdagen bjöd på ett par trevliga överraskningar mitt i bekymret med Velevantens fossing! Bedrövad vid morgonfodringen strövade jag in till kaninerna. Fullt med pälstussar var där då och så stack Anton ut näsan ur Akvilejas bur! Nä men va fasiken, har Anton tagit sig in till Akvileja och orsakat världens slagsmål tänkte jag och blev rädd när inte en skymt av henne syntes. Bara Anton, glad i hågen, pigg och nyter. När jag så öppnade taket på buren ja då fann jag istället en alldeles nyförlöst kull med kaninungar och Akvileja, lite blodig om benen, i full färd med att slicka sig ren och dona och greja. Anton kommer inskuttandes och ja, allt blev lite kaotiskt där ett tag. Akvileja morrar och far runt och blev stressad av allt ståhej. Jag fick fångat pappa kanin och släppt över honom till sig. Lämnade dem ifred och släppte ut hästarna. Kikade in igen och minsann, Anton var åter inne hos sin familj och det verkade i och för sig lugnt, inte Akvileja emot...Men det slog mig att kaniner kan vad jag förstår para sig ganska omgående efter att honan fött så det fick bli en drastisk förflyttning av ivrige Anton till Belladonnas box! Han har smitit in till Akvileja och jag har ju räknat och hoppats på kaninungar, men att de skulle komma nu var faktiskt en total överraskning. Jag hade trott för en vecka sen och de sista dagarna gett upp hoppet, t om dragit ner på maten då jag tyckte hon var väl tjock!!

Tittade till ungarna igen, de var inte övertäckta med nåt och Akvileja var lite skärrad så jag stålsatte mig, bestämde mig för att inte blanda mig i nu utan verkligen låta henne vara ifred i flera timmar och hoppas på att hon klarar detta! Det har hon uppenbarligen gjort. Det verkar var 7 stycken och alla verkar okej, 1 dygn gamla!

Jag hade annat att pyssla med, Velevanten och hans dåliga fot. Usch vad halt han är. I väntan på hovslagaren gick jag in till getterna och runt dammen i det vackra vädret. Vi har faktiskt ett par änder i dammen i år igen. Jag har sett dem flera gånger och fann nu lite fjädrar här och var. Kul, vilda gräsänder, undrar om det är en av dem vi räddade förra sommaren... Vattnet var så klart och fint och jag funderade på en annan sak. Vi fick fiskyngel i slutet av sommaren av ett grannpar. De släppte ut dem i dammen med endast Lukas som vittne. Små svarta fiskar säger han och jag undrar, kan de verkligen ha överlevt här...Kommer förmodligen aldrig att få veta. Jodå, visst simmar en stor alldeles knallorange fisk omkring där under ytan! Vad roligt! Den var ju stor som en hand och lysande orange. Vi har fisk i vår damm, och gräsänder, härligt!

Så kom han mr Hovslagare. Karvade och skar i hoven på min Velevante. Han fann iallafall ett väl lokaliserat ställe där det ömmar men icke sa nicke lyckades han öppna den fömodliga bölden   . Stackars Vanten får stapla omkring ett tag till, avvakta och hoppas att bölden mognar och finner sin väg ut inom de närmsta dagarna. Stort bandage om foten blev det och jag pyttsar i honom mer Silicea, Arnica och Ledum och gör lite te på älggräs som kan verka smärtlindrande. Ynklig är han min gamle pålle, det är stunder som dessa man önskar att hästen verkligen var som en kanin eller knähund, så att man kunde gå och bära runt på honom och ha honom i knäet. Idag lika ont, men vid gott humör. Rullade sig begärligt i rundkorallen och hur det än är, det bästa med att vara sjuk är väl att man blir pjoskad med nåt alldeles oerhört, det älskar Velevanten  

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Här kommer sista inlägget och här är länken till nästa kapitel, nästa blogg. https://www.joneklint.com/blog/ Jag är djupt rörd över att så många kände med mig i det förra inlägget. Det var inte meningen att få många av er i tårar men det var makalö...

Jag har bokat en tid.   En absurd, ofattbar och fasansfull tid.   Men jag har gjort det och jag kämpar emellanåt för att hålla näsan ovanför ytan. Stundtals känns det som om allt snart är över, en livstid är förbi och jag kan lika gärna drun...

Minst sagt evigheter sen det bloggades här! Trots att det finns så mycket att skriva om hela tiden. Kanske just därför, livet går i ett.   Men jag är på sätt och vis tillbaka på ruta ett. Till min oerhörda glädje, äntligen!!! Redan långt innan ...

Trots djupa funderingar kring verksamheten och livet i allmänhet så står ju inte tiden still för det. Nä, nästan tvärtom. Saker och ting bara sker. Vi har t ex fått en ny bisyssla "på halsen" här på gården. Bara sådär. Visst vi hade pratat en del jag...

Det verkar som förändringarnas vindar blåser både i stort och smått.   Efter gårdagens val tror jag att det enda rätta är att se till att hålla hårt i hatten och agera som en ek, dvs stå stadigt och stabilt i ytterligare några hundra år trots vin...