Puh, den här "rehabiliteringen" efter operation går långsammare än vad jag tänkt mig.... kändes som jag höll på att spricka efter gårdgens lilla shoppingtur, det var visst för mkt att stå och gå, bära och komma i och ur bilen, fick ligga raklång på soffan resten av kvällen... Men men dagarna går och sakta men säkert vågar jag påbörja planeringen av hösten. Tänkte börja med att ladda för en sadelns dag, lördagen den 20 oktober. En clinic med Lisa Axelsson som varit här nu några gånger och hållt i både sadelföreläsning men även hantverksgrejerna tygelkurs och mecatekurs! Det var ett tag sen nu som just sadelclinicen var, dags att fräscha upp kunskaperna?! Denna gången är det tänkt att efter teori och praktiska övningar med deltagarnas medtagna sadlar, faktiskt i praktiken få se en sadelutprovning på en riktig häst =) Kanske det blir på min lilla Belladonna, en unghäst, hur bör man resonera, eller kanske på nån annan...Men dagarna närmar sig med stormsteg att jag faktiskt behöver Belladonnas första sadel!!! Och den ska ju ligga bra från början så att inte några tråkiga associationer med ridning och ont i ryggen uppstår. Sen blir det väl till att byta sadel allteftersom hon växer och då kan det ju vara riktigt bra att ha koll hur sadeln bäst skall ligga. Men sen är det ju även så att jag skall hamna bra i sadeln dessutom, ja det är inte lätt det här! Men det är ju kul!

Sadeln under lupp alltså. Det är också tänkt att det skall finnas utrymme för tre ekipage att ta med egen häst och sadel/sadlar för utprovning, kontroll, hjälp och råd! Är du intresserad hör av dig på en gång, det kommer bara att kosta 500 kr och då ingår kostnaden för själva clinicen! Ett tillfälle alltså. Självklart får du testa uppsuttet i paddocken. Och under clinicen får du låna hage eller box till hästen.

Ja, mer information kommer på Hästlängtans hemsida, www.hastlangtan.se, nu måste jag åka och hämta Lukas!

Det mest fantastiska med att råka ut för en eller annan tråkighet är ju hur otroligt mycket man plötsligt förmår uppskatta de allra enklaste små ting. Jag menar har man t ex haft strömavbrott en stund kan det ju kännas rent lyriskt att kunna sätta på kaffet när strömmen kommer tillbaka, eller kunna spola på toaletten eller bara tända en endaste lampa i mörkret! Såhär fem dygn efter min operation kunde jag idag njuuuta av att kunna dammsuga litegrann! Ååh vad rent och fint det blev och jag kunde plötsligt plocka upp lite grejer från golvet, fantastiskt! Jag har t o m plockat disken ur diskmaskinen och fyllt på med ny. Imorgon tror jag faktiskt jag skall ge mig på högen med tvätt som ligger på golvet i tvättstugan, ni förstår, kanske kunna sortera tvätt lägga i och ur maskinen utan att det gör ont, ren och skär lycka! Igårkväll lyckades jag promenera hela vägen bort till hästarna i hagen och komma dem nära för första gången sen i söndags, mmm, mumma. Snaart kommer jag att kunna mocka igen, bära hö, sopa, kratsa hovar och åka och handla tunga fodersäckar, snacka om lyx. När man är i just den här fasen, upplever det goda med det onda, då brukar iallafall jag lova mig själv att för alltid uppskatta allt jag har, hur bra jag mår och inte gnälla på de där små sakerna eller stressa och vara irriterad på allt det där tråkiga man "måste" göra. Tyvärr minns jag nu att sådär har jag känt förut och sen nånstans på vägen, när allt är bra och dagarna går sin gilla gång, då försvinner den, känslan av lycka över att helt enkelt kunna resa sig ur sängen på morgonen och börja med dagens alla underbara sysslor! Hmmm, vad kommer det sig, att det trots allt är så svårt att upskatta till fullo det man har och inte ta det för givet så som vi trots allt gör. Tja, nu har jag fått en liten påminnelse  och en nystart och jag skall försöka suga länge på karamellen den här gången.

En annan god sak med det onda är min lille sons utveckling. Tänk vad mycket en liten unge plötsligt klarar alldeles själv när han inser att mamma verkligen inte kan hjälpa, när mamma är den som behöver hjälpas!! Plötsligt förefaller det som om barnet bara sådär inser att maten inte står på bordet av sig själv, att röran i huset liksom inte bara sådär magiskt rör sig i ordning, att sanden man släpar in under skorna faktiskt smutsar ner i hela huset och då måste man ju städa bort det. Jag fick städhjälp idag! Det var så det där med dammsugningen började. Plötsligt insåg min lille pojk hur smutsigt det var i hallen under alla skor och på eget initiativ fann jag honom i hallen...

Jaha,nu ligger jag här i sängen och läker ihop efter måndagens operation. När jag vaknade upp var jag lyrisk eftersom det gick vägen med endast titthål, jag behövde inte skäras upp jippii. Fick komma hem samma dag och skall vara så gott som återställd inom 10 dagar. Dagarna efter däremot känner jag mig ynklig, svag och har ont på flera underliga ställen. Varit uppe och gått lite, tittat på TV….

Tja, för min del är det ingen hemlighet, jag har endometrios. Så jag har opererat bort en så kallad chokladcysta! Härligt namn åtminstone, jag ääälskar choklad, men egentligen är det ju riktigt läskigt då det faktiskt är en cysta i magen full med gammalt levrat blod som alltså liknar choklad… För 10 år sedan genomgick jag en rejäl bukoperation, blev öppnad från naveln och hela vägen ner. Då visste de inte vad det var jag hade i magen, de var rädda att jag hade cancer och ville öppna ordentligt. Men det visade sig att det var en chokladcysta stor som en handboll och det visade sig att jag hade gamla spår av endometrios och äääntligen fick jag svar på varför jag har haft så ont tidigare i livet vid menstruation och ägglossning. Sökte mycket hjälp då men fick bara svaret att det skulle vara så, inget att sjåpa sig över, lite mensvärk. Kände mig mest dum och överkänslig när jag var tvungen att ringa mig sjuk varje månad då jag knappt kunde stå på benen av smärta. Nu, nu är det andra bullar. Nu är man berättigad till starkare smärtlindring. Nu är det ett faktum att endometrios skapar de mest fasansfulla smärtor man kan tänka sig. Att föda barn var ju ungefär detsamma i jämförelse. Jag kan nog säga att smärtmässigt genomgick jag en smärre förlossning vid varje menstruation när jag var i tjugoårsåldern. Utan lustgas, utan epidural….Absurt är det att man inte blev tagen på allvar och inte fick nån hjälp. Jag åkte till och med in på akuten en gång, en kvinnlig läkare klappade mig på huvudet och sa, lilla vännen du har bara ägglossning, det kan kännas lite förstår du. Så jag  blev helt enkelt "smärttålig". Trodde att det jag tyckte gjorde ont kanske inte var så ont, bara jag som var fjantig. Härda ut bara, alla andra klarar visst det så det måste väl vara fel på mig som gnäller för minsta lilla.  Nuförtiden är endometrios klassad som den vanligaste kvinnosjukdomen, men fortfarande tar det i genomsnitt typ sju år att få diagnosen. Och jag tror det finns ett stort mörkertal som aldrig får nån hjälp. Varför?! För att om man inga chokladcystor får så kan man egentligen bara konstatera endometrios genom att gå in i buken och se efter. Och det är väl inte det första man gör...Därför känns det lite viktigt att trots allt berätta om detta. Det finns massor av bloggar skrivna av tjejer med endo som har klart mycket mer bekymmer än mig, ändå tror jag att detta borde belysas mycket mycket mer. När man är ung är det vårt ibland att stå på sig, svårt att veta hur det "ska" vara. Det verkar som man måste vara utomordentligt stark och krävande för att ens få en ordentlig utredning om sådana här problem. Jag har fått mycket hjälp den "alternativa" vägen av bl a homeopati, zonterapi, mineraler, massage, rörelseövningar. Men faktum verkar kvarstå, detta är en kronisk sjukdom som det ännu inte finns nån förklaring till. Jag är verkligen lyckligt lottad som inte längre haft ont (peppar, peppar). Istället har dessa cystor uppstått. Stora! Nu var det alltså dags igen och denna gång var det i storleksordningen apelsin/grapefrukt.  Och nu var nog det värsta ovissheten om de skulle klara att ta väck skiten med titthål eller  om de skulle behöva öppna mig igen. Det är ju inte kul att skäras upp på medellinjen när man har hästar att sköta och eget företag. Förra gången fick jag inte lyfta mer än en liter mjölk på 8 veckor!!! Fick inte leda en häst, inte hänga tvätt, inte ha hunden i koppel, inte ens köra bil (ifall man skulle behöva tvärbromsa), inte göra nåt med magmusklerna helt enkelt. Det var en pärs.  Så lyckan var stor då jag fann mina fyra titthål på magen i måndags när jag vaknade. Nu skall jag var så gott som vanligt om en sisådär 10 dagar och får under tiden pilla lite här hemma allteftersom jag mår bättre.

Visst är det fantastiskt, nutidens kirurgi. Fyra små hål in i det allra innersta och de kan skära, klippa och ta ut saker och ting, sy ihop och fixa. Är det nåt läkarna är otroligt duktiga på så är det kirurgin. Ibland kan jag tycka att det är synd att inte lika mycket engagemang läggs vid mer vardagliga åkommor, smärtor och problem. Ett hjärta kan man byta men att bli av med t ex migrän kan vara en annan femma...

Åh jag ser framemot att komma upp i sadeln igen. Med en cysta i magen har det tagit emot liite , har ju känt att det ömmar. Nu ser jag fram emot att känna mig lätt och rörlig, slippa "stenen" i magen!!

Jag har suttit på Belladonna två gånger. En gång med magnus hjälp och en gång i söndags lite försiktigt bara hon och jag och det har gått jättebra. Tanken är att rida in henne försiktigt nu i höst och det ska bli sååå spännande!

Men än så länge får jag nöja mig med underhållningen härinne, vår fantastiska kattunge, Vilosidophius, som härjar här hej vilt. Han är så rolig att titta på men skratta får jag inte, då gör det så oont i magen!

Efter helgens äventyr med hästarna kom måndagen och med måndagen nya gäster i gethagen! Brutus & company har flyttat in och till Folkes stora häpnad hade även dessa horn!! Min getabock Folke, som stolt ställer sig på bakbenen och visar sina långa vackra horn, är van vid att detta brukar inge en viss respekt. Jag var orolig att de nya stackarna skulle behöva tampas med envetna Folke tills blodvite uppstod, men det visade sig att de var totalt orädda. Vid första mötet ställde sig mycket riktigt Folke på sina bakben. De tre baggarna, för det är vad det är, fällde bara ner huvudena litegrann, som för att visa att visst, stångas du bara, vi är minsann utrustade! Så Folke damp ner på alla fyra och såg alldeles snopen, paff och lite sådär dum ut. Typ tittade åt ett annat håll...

Brutus heter en av de tre baggarna som nu går här. Gutefår är de och de äter förhoppningsvis gräs och annat i gethagen. De är bara på besök från våra grannar Tommy och Maria eftersom det var dags att skilja baggar från tackor. Passade bra eftersom jag just funderat över gräsklippningen i gethagen. Getterna står verkligen mitt i det höga gräset och formligen talar om att de håller på att svälta ihjäl....allt sly är väck och då skall det tydligen vara hö för att det skall passa herrskapet. Och jag som ville se marken runt dammarna kortklippt och fint betad...nu håller jag tummarna att baggarna gör jobbet. De är ju jättefina och görmysiga så en kastrerad bagge och kanske nån tacka eller två hade jag absolut kunnat tänka mig...det är mest det här med klippning som verkar jobbigt. Måste man verkligen klippa får?! För kan de gå såhär fint med getter och ankor så är det ju inget extrajobb för övrigt precis.

Ja det är lika spännande varje gång det kommer nya invånare till gården!

Igår var då dagen äääntligen kommen då vi skulle fara på PRE Partbred CHAMPIONAT med unghästarna. Båda två skulle med så här har övats lastning och att åka transport. Lille Solidago har ju aldrig varit hemifrån… Dusch, bad och puts har också stått på listan även det lite nytt för lille åringen. Sen har det övats visning vid hand vilket gick oförskämt bra här hemma i paddocken på lördagen…. Men nu, nu var dagen kommen då allt var på riktigt. Klockan 6.30 bar det av, transporten fylld med hästar och bilen fylld med folk och fika. Vi körde nonstop de dryga 21 milen ner till Stuteri Pepino PRE i Skåne och kom fram välbehållna med två nyfikna unghästar ute på stort äventyr. Lastade ur och in i lånade boxar. Här stod Pimpinella som också var med, kärt återseende, hon har blivit så fiiin tycker jag. Och ganska snart var det dags för Belladonna att visas i klassen Partbreed ston 1-3 år. Jag tyckte jag hade Belladonna med mig mentalt ända ut till gårdsplan där vi möttes av en urtjusig hingst, skriandes och skrytandes. Japp där försvann kommunikationen totalt med Belladonna. Hur konkurrerar man med unga ståtliga hingstar som gör sitt bästa för att imponera på de unga vackra stona?!  In i ridhuset kom vi och runt kom vi, sprang gjorde vi och stod still eller nja typ still under domarens skådande öga stod vi och allt gick ju bra men Belladonna gnäggade och tänkte nog på allt möjligt spännande utom just vad jag försökte förmedla. Skulle vi stå still ville hon förstås inte stå still och skulle vi traaaava sådär elegant så ville hon förstås inte trava. Skritta, ja det kan vi göra i slooow motion... Ja, det är verkligen inte alls som hemma men ack så nyttigt att komma ut! Och jag tycker ändå min vackra fina underbara Belladonna skötte sig jättebra och glänsande ren och fin var hon och rosett fick hon och ett pris, poängen är jag supernöjd med. Hon fick  8 på typ, 7 på huvud hals och bål, 8 på extremiteter, 7 på skritt och 8 på trav, sammanlagt 38 poäng.

Sen vart det omgående Solidagos tur. Vadå ledarskap, vadå kommunikation, vadå lyssna!!! Solidago betedde sig nog som jag anat men när vi provåkte till Maria Gramén tidigare i veckan ja då var han så lugn och fin så jag hade ändå hoppats se mer av den sidan. Men nä, nu vart världen jättestor och jättespännande och fler hingstar fanns det här i världen som man liksom omedelbart vill mäta sig med. Matte var mest i vägen, stå still var det inte tal om. Så blandat kaxig och blandat liten och barnslig och lite rädd lyckades vi iallafall krångla oss igenom visningen. Solidago hade verkligen behövt en rejäl uppvärmning och det bästa hade säkert varit att vi gjort som Rebecka med Pimpinella, anlänt dagen innan och inte stått på en transport flera timmar och sen rakt ut i händelsernas centrum. Men det viktiga för oss var att faktiskt vara med, att öva på alla dessa moment och självklart ta chansen när något sånt här anordnas. Det var verkligen jätteroligt att få se alla de andra hästarna. Olika blandningar med PRE alltså, så olika de kan bli och så fina de kan bli! I väntan på de övriga deltagande i Solidagos klass var vi ute på stubbåkern när ett sto med föl lastades ur. Oj oj oj en sån reaktion det blev på det, Solidago visade upp en trav jag knappt sett härhemma, så tjusig som bara den, typiskt att inte domaren kunde fått se detta istället för den något lama traven vi visade när jag stånkade mig runt med honom därinne! Slutpoängen kunde varit bättre tycker jag, men han är ju bara ett år min lille buse och jag tycker nog det verkar som om han kommer att bli en häst med mycket utstrålning och med fina gångarter när han blir färdig. Denna dag löd poängen 6 på typ, 6 huvud hals, bål, 8 på extremiteter,7 för skritten och 6 för traven, totalt alltså 33 poäng.

Sara visade upp Tendencioso i pausen, en hingst som ju var far till flera utav hästarna och han är ju verkligen sagolik. Full av power och vansinnigt vacker. Sara är alltid lika trevlig och glad och det var roligt att även återse hennes stuteri som jag ju åkte till några år på raken!

 Äntligen kunde jag ta det lite lugnt och titta på klasserna för Hispanoaraber. Vackra hästar återigen och Jenny som var med och hjälpte mig och fotograferade föll nog lite extra för hingsten i sista klassen. Flera kort på honom i kameran! Zeus heter han, otroligt passande namn och är alltså hispanoarab efter PRE hingsten Zagal XI. Han var verkligen grann och väldigt fint visad! Han fick 49 poäng, mest av alla!

En konst det där att visa häst vid hand, inget jag alls hållit på med men vet att det är en konst.
Efter den här erfarenheten blev jag främst medveten om hur klurigt det kan vara att få hästen att gå fram ordentligt. Fler än mig tror jag råkade ut för detta. Jag har varit van vid min Velevante  som
man får hejda i sin framfart, han ångar minsann på speciellt på ny ort och i nya sammanhang. Trodde nog att dessa unghästar också skulle få lite mer framåtanda men nä, de tassade så försiktigt och gick och tryckte, lite spända
och nervösa såklart.

Sen var det då dags att fara hela vägen hem igen. Och det gick också hemskt bra. De stod så snällt i transporten båda två och väl hemma möttes de av nyfikna hästar i hagen, vaaar har ni varit?!! Nu har de rullat sig i leran och ser ut som vanligt igen, smutsiga och trassliga i man och svans kanske något tröttare och en liten nypa mer livserfarna!

Fler fina bilder från dagen är upplagda på championatets facebooksida 

https://www.facebook.com/#!/groups/303335959760281/ och mer att läsa finns på Saras blogg  http://pepinopre.bloggplatsen.se/2012/09/03/8569722-pepino-pre-pre-partbreed-hispanoarab-championat-20i2/