Hästlängtan

Alla inlägg under april 2013

Av Marianne - 27 april 2013 21:31

Jaha så har vi också blivit "hundtöntar" dvs anslutit oss till gruppen som kallar sig så på FB. En hundpromenad anordnas för hundtöntar och andra i Kungsbacka på lördagar kl 11 och detta har ju blivit världens grej! En sisådär 125 hundar    med tillhörande människor beger sig ut på en promenix i mer eller mindre samlad grupp. Jenny med Totte har gått med flera gånger och pratat om detta och sen var det ju med i tidningen och allt.


Idag var det första gången som vi kom iväg med Silver! Med några fjärilar i magen begav vi oss hela familjen iväg till mötesplatsen som redan var fylld med hundar av alla de slag. Silver började såklart skälla så att hela bilen skakade. Men vi hade gjort upp en liten plan och målsättning vilken i stort gick ut på att inte låta oss påverkas av allt runtomkring utan fokusera på Silver och på att hålla oss lugna och stabila och konsekventa.  Vi började med att inte ens öppna bilen och gå ut förrän skällandet upphört och Silver var lite lugnare. Utan att vi egentligen sa till honom, bara lugnt vänta och signalera att vi ser då rakt inget att skälla för.... Sen öppnade vi bagageluckan och Silver fick sitta kvar i bilen tills han lugnat sig där. Sen ut ur bilen och lugn även på marken...slutligen startade själva promenaden. Vi stötte på Jenny med fina Totte på en gång och de båda hundarna blev glada att se någon de kände! Visst var det ett dragande i kopplet och lite vispigt hit och dit till att börja med, men med några små tjuvnyp i rumpen följt av en godis vid visad uppmärksamhet gick Silver allt lugnare och finare i kopplet trots alla hundar runt omkring. Det gick över all förväntan! Vi hade gult band på som alltså talar om att hunden behöver lite utrymme runt sig och inte uppskattar att man kastar sig över den och hälsar hur som helst. Sen fanns de hundar med grönt band som signalerar att de är hemskt trygga och gärna får bli hälsade på även av lite osäkrare ekipage! Finurligt! Vi hälsade inte på nån idag men nästa gång kanske...då ska också Valle få följa med! Idag ville vi ha fokus på Silver och lära känna honom i en sådan här situation. Valle är det ju inga bekymmer med egentligen...mer än att  det där med koppel, det har då aldrig varit våran grej!! Valle har ju gått lös större delen av sitt liv så det blir spännande att se hur han tacklar situationen också!



Lååångt slingrande tåg med hundar i alla dess former och varianter. Härlig syn!

 
Silver går med husse riktigt fint i kopplet!
 
Lukas var såklart med och Totte var så lugn och fin brevid sin matte Jenny!

 
   
Jenny bjöd Silver på vatten efteråt, han var riktigt törstig. Så orutinerat att vi inte tänkte på det då!!!

ANNONS
Av Marianne - 22 april 2013 13:23

Dags att se över hästarnas inneboende hyresgäster, maskarna, såhär i vackra vårtider. Detta är ett viktigt ämne som inte nog kan belysas. Precis som missbruk av antibiotika ger resistenta bakterier har våra maskar börjat bli resistenta emot avmaskningsmedlen. Alarmerande!

För ett par veckor sedan hade jag en fullkomlig invasion av mask hos stallets katter, dåliga blev de, fort gick det och två av dem hade garanterat strukit med om inte avmaskningsmedel fanns att tillgå. Vågar inte tänka tanken att stå med ett föl eller en unghäst som tynar bort framför ens ögon pga mask, men det kan faktiskt vara framtiden om vi inte alla tar ansvar nu.


I Equippo labbs nyhetsbrev stod att läsa 
"Vi har tagit del av väldigt oroande information när det gäller resistensläget hos blodmaskar. Problemen tycks redan vara mycket större än vad vi tidigare trott! Det är mot pyrantelsubstansen, där Banminth och  Fyrantel ingår, som blodmaskarna nu börjat visa resistens. 

Även spolmaskar har visat resistens sedan ganska lång tid tillbaka, i detta fall mot ivermectinpreparat (än så länge!)"

 

Förutom att sköta hagar och betesmarker och faktiskt göra träckprov, både före eventuell avmaskning samt även efter för att verkligen se att det hela fungerat, kan vi i större utsträckning försöka med naturligare varianter tycker jag!

Jag har två produkter i min verksamhet som är sammansatta för att motverka mask och inälvsparasiter på häst. Formula 12 och Parasitkompositum. Det finns säkert fler ute på marknaden. Lite bökigare, lite dyrare men snälla medel mot hästen och en hjälp att minska på användningen utav avmaskningsmedel.

 

 Både Formula 12 och Parasitkompositum innehåller såklart örter, växter, som ute i naturen har en motverkan på parasiter och främjar hästens egna förmåga att göra sig kvitt de ovälkomna gästerna. De är lite olika sammansatta så min åsikt är att liksom med avmaskningsmedel kan man växla mellan dessa båda och ge dem för att förebygga maskangrepp samt bli av med mindre mängder mask. Det går ju att göra träckprov även här för att se om önskad effekt inträffat.                 Malört gillar inte maskarna.


Formula 12 innehåller ekbark, mattlummer, strandmalört, maskgräs samt maskros. Detta pulver ges 1 tsk - 1 msk (beroende på hästens storlek) 2-3 ggr/dag i 14 dagars intervall. Inför betet är en bra tid tycker jag, liksom efter betet. Men det går såklart att även ge under betesperioden.


Parasitkompositum är också det ett pulver som ges 10 g 2 ggr/dag i maximalt tre veckor i sträck.

Det här står att läsa om Parasitkompositums innehåll:

Egenskaper per ingrediens:

• Caprylat. Undviker att mögel i tarmkanalen kan utvidga sig. Förbättrar upptagning av magnesium. Reglerar tarmfloran och främjar matsmältningen.

• Grapefruitseed extrakt (48%). Fungerar feberhämmande och blodrenande.

• Carryophylus aromaticus. Har en stark maskdrivande verkan, förstör maskäggen och är parasitdödande.

• Absintum. Hjälper vid tarminflammation och verkar maskdrivande.

• Artemisia. Fördriver alla tarmparasiter och mask.

• Curcuma. Fungerar inflammationshämmande, mögeldödande och blodrenande.

• Thymus. Fördriver olika tarmparasiter.

• Trigonella foenigraecum. Hjälper vid mag- och tarmsår och dåligt läkande sår.

• Magnesii citras. Fungerar kramphävande och är oumbärlig för enzymernas tillverkning.


   

Artemisia heter wormwood på engelska, det säger ju en del!


En del hästar har stor benägenhet att samla på sig mask medan andra inte alls är lika utsatta. Man kan fråga sig varför. Min uppfattning är att det till viss del beror på hästen immunförsvar samt statusen på hästens mag och tarmkanal. Många hästar har bekymmer i detta område och kan därför vara extra känsliga, även immunförsvaret påverkas negativt av irritation i detta område. En del kanske har fått problem tack vare mask, masken är borta men tarmen är fortfarande irriterad och kan inte stå emot nya angrepp. Så har din häst ofta mask utan annan förklaring (som tex dåligt skötta rasthagar, maskangripet bete osv) så kan det vara en god idé att över hela året arbeta för att bygga upp hästens immunförvar samt läka ut och stärka upp hästens magtarmkanal samt utrensningsorganen som håller kroppen ren och fräsch.


Slarva inte mer med obefogad avmaskning! Tag ansvar och värna om att de preparat vi har faktiskt kan fortsätta att fungera. Var inte rädd för lite mask i magen, det är fullt naturligt och en frisk och kry häst bygger ofta upp ett eget försvar som håller maskarna på rimlig nivå. Avmaska alltså bara dem som verkligen behöver oftare unghästar, äldre hästar men alltid hästar med bevisat högt antal ägg i träcken. Och som sagt varför inte prova förebygg med naturens hjälp. Våra hästar har inte möjlighet att själva vandra runt och finna växter som hjälper dem. De har heller inte möjlighet att lämna hårt nedsmutsade ytor och vandra vidare till nya betesmarker, de är beroende av oss och av vårt sunda förnuft. Vi kan precis som vi gör foderstater för garanterad näringstillförsel hjälpa dem genom att tillföra naturliga kompletteringsfoder som håller maskarna på mattan!


Och ytterligare en sak, när du avmaskar, får verkligen hästen i sig hela dosen eller hamnar hälften på stallgolvet eller på din fina stalljacka?! Varje klick är ju viktig, får hästen inte i sig full dos är det ju som gjort för att maskarna skall överleva och lära sig motstå giftet.


Nu när eventuellt denna syssla ligger för dörren är det inte så dumt att förbereda hästen. Börja redan idag att ge hästen en spruta med t ex äpplejuice vid den dagliga skötseln. Efter några dagar kanske din vän knappt kan vänta på att få den smaskiga sprutan i munnen...så vips en dag, ja då var juicen verkligen besk, blä!!! Men det var inte svårt att få in det i munnen. Ge så lite äpplejuice nån dag efter avmaskningen igen så blir minnet av den där äckliga gången blekare  

  

ANNONS
Av Marianne - 15 april 2013 14:00

Puh, ny vecka nya tag. Förra veckan var en enda lång bergochdalbana!!Våren kom trots allt smygande och lugnet och harmonin befann sig här och livet kändes sådär behagligt, tryggt och skönt tills på tisdag morgon. Med ett ryck väcks jag av Magnus som ryter, hunden är borta!! Puts väck! Va?!! Kikar ner på sängsidan och där ligger Valle lika yrvaken som jag. Det är alltså Silver som är borta. Vadå borta han kan väl inte vara borta, han går ju ingenstans. Han öppnade dörren och försvann, sa Magnus! Tänk att man kan bli så iskall så fort. Jag trodde vi hade glömt låsa dörren och att Silver kanske varit borta,... ja vem vet hur länge. Sen förklarade Magnus att han hört honom öppna dörren och en minut senare när han gick ut för att ta in honom så var han helt enkelt borta. Utan ett knyst. Han skäller nämligen gärna, Silvervovven, vill gärna berätta att nu är jag ute och jag äger stället jag bor på!! Men inte denna morgon.  Vi letade ropade, åkte runt med bilarna, visslade, lockade, lyssnade. Över hela världen låg ett slags spöklikt lugn, vindstilla, dödstyst, liksom bara lugnt. Inte nånstans fanns det tecken på att någon upprörts av en lösspringande hund. Otäckt faktiskt  


Om jag får säga det själv så är jag ganska garvad vid det här laget när det gäller djur och rymlingar. De brukar allt komma hem efter en stund. Eller så kommer en ilsk eller road granne ångandes och undrar om det är min hund, gris, häst, get eller liknande som är i deras trädgård. Jag brukar mest bli irriterad när någon behagat rymma, inte bli så värst orolig på en gång. Men det här, det var liksom inte Silver helt enkelt. Varför i hela världen skulle han springa iväg. Visst vi drog slutsatsen att något vilt lockat honom ut på äventyr, men så länge…


Dagen gick, ingen Silver. Jag hade hjälp med sökning genom skogen på dagen. Det blev till att ringa polis, gå runt till grannar, lägga ut på facebook  osv. Inte ett ljud! Ingen hade sett en stor vit hund nån endaste stans. Hjärnan är ju otroligt duktig på att fantisera vid sådana här tillfällen. Vilken skräckfilm som helst ligger i lä om man jämför med bilderna i huvudet på Silver i en brunn, Silver fast i en härva med taggtråd, Silver som gått igenom isen nånstans, sparkad av en älg, brutna benpipor åt alla håll, Silver spetsad på en pinne i skogen osv osv. Och sen tvivel mot mänskligheten. Kan han vara stulen, har någon tagit honom, kört väck med honom, bundit fast honom, lagt ut honom på annons?!! Det är ju en fasansfullt vacker hund.


Lugn och harmoni fullständigt bortblåst istället fylldes hela stället till brädden av oro, nervositet, otålighet, frustration, rädsla och den där äckliga känslan av maktlöshet. Inget kan man göra så därför kan man liksom inte få nåt annat gjort heller. Väntan!


Natten kom, Lukas var ledsen och orolig för goaste vovven ute i kalla natten. Och ni kan ju tänka er en 6-årings fantasi, den vet ju verkligen inga gränser. Vargar, bovar, pirater, svärd, dinosaurier,       blod, mörker, kyla och att komma vilse. Hur skall Silver kunna pynta ett träd för att bli hittad?!!   


Mamma han kanske är DÖD!!!!


Jaa, det kanske han faktiskt är och tänk om vi aldrig får veta tänker man i sitt stilla sinne. Morgonen kom, ingen hund. Mer prat med poliser. Människor hör av sig och vill hjälpa till att leta! Tipsar om än den ena än den andra sidan på nätet man kan använda. Jag satt fast i telefon och data och kom knappt ut att leta en gång. Lade så ut Silver på Missing dogs facebooksidor.  En stund efter kl 14 får jag ett samtal. Var det din hund som satt utanför vårt hus imorse, hi hi!! Han var jättego, glad och ville leka med pinne. Vi lät honom vara, tänkte han går hem snart, tänkte ta tag i det om han var kvar efter jobbet. Du får åka hem till oss och kolla runt om han är kvar!!


En granne nån kilometer bort bara, fågelvägen, hade sett efterlysningen på facebook!!! Tänk att kroppen kan bli så varm så fort. Han LEVER!!! Tjohoo, klockan sju imorse var han pigg och glad och alldeles nära hemma. In i bilen och bort för att leta. Näe, så blir man kall igen, usch vad tyst och öde det ser ut att vara, han har dragit vidare….att han inte hittar herm!?! Stänger av bilen, öppnar dörren och sätter fötterna på marken och PANG, där kom han, en kanonkula till hund, har aldrig sett nån lyckligare. Krumbuktar sig och låter svansen gå så bakbenen släpper marken. Oj en sån lättnad, en sån glädje, lycka och eufori.  In i bilen for han, hem, hem, hem. Hungrig som en varg, alldeles till sig, törstig, trött, glad, sprallig men trött och hungrig och glad och sen trött igen. Så var berg och dalbanan på topp. Nu skulle bara all meddelas som fotfarande tror han är borta. Fast i dator, mobil, telefon. Och tröttheten, nej fel, utmattningen gör sig påmind. Luften går ur och jag inser hur fullkomligt dränerad man blir rent psykiskt av sådana här saker.  


 


Samlade ihop kraft igen och igår skulle det bära av på träning med Velevanten. Trots andra spännande bestyr på morgonen hade jag för en gångs skull gott om tid och kunde komma iväg i lugn och ro. Den där harmoniska känslan i gen, vädret fint, inget glömt, hästen lastad och en bra låt på radion! Gps i mobilen för att komma rätt. Sist åkte jag efter Linda så för säkerhetskull, gps...


Förbannade, j-vla gps    ville prompt en annan väg. Jag brukar "köra på känn" och jag brukar alltid hitta. Men nu blev jag osäker och följde således gpsen… Ni fattar ju resten. Fick vända än här en där, nä kände inte igen mig, testar den vägen då!


Då hamnar vi mitt i ett kaos uten dess like, SM i orientering!! Bilar parkerade överallt längs smala vägar, orienterare i färglada kläder som myror från alla håll, högtalare, folk, publik, bilar som kommer, bilar som skall åka. TRÅNGT. Bara jag kommer igenom detta tänkte jag då vänder jag verkligen inte tillbaka. Då får jag köra på tills jag kommer ut på en stor väg. Gpsen, ja den la förstås av, ingen mottagning mitt i skogen. Kanske jag skulle plockat upp en orienterare med karta och kompass! Milvis fick jag åka, milvis och tiden gick förstås. Inser att jag inte har nåt telefonnummer till någon. All kommunikation har förts via nätet. Vill bara köra, komma hem lutar det åt. Kommer således äntligen ut på en väg käpprätt åt helvete långt bort men vet åtminstone var jag är. Kör tillbaka. Arg, stressad, frustrerad osv. Tänker jag skiter i alltihop och åker hem, men så kommer avtagsvägen vi tog förra gången, det är nu en kvart kvar till min träningstid startar. Ok, mobilen är slängd åt fanders, jag kopplar på känslan. Saktar in vid en avfart, återvändsgränd står det. Var det här, skall jag våga mig in här, kan jag verkligen vända då...jo. det är nog här inne. Och javisst, plötsligt var jag framme. Parkerar ekipaget och möts av en glad och trevlig tjej, förklarar att jag kört fel och hon säger glatt ja du har sju minuter på dig!


Sagt och gjort sju minuter senare står vi i paddocken, Velevanten och jag. Fullt sjå att lägga band på stressen och alla känslor, andas, vad är det, det har jag inte gjort den senaste halvtimmen. Så börjar vi då med lite markarbete. Och då löper typ alla hästar i alla hagar runt om amok. Galoppar, bockar och krumbuktar sig. En nykastrerad hingst står i en hage intill paddocken och är inte särskilt lugn eller så. En liten islandshäst lever loppan en bit ifrån hingsten. Jag biter ihop och tänker det här är ju bara inte meningen, inte vår dag. Jag känner ju min Velevante. Han har ju aldrig varit oberörd av andra hästars aktiviteter. Det är ju bara att fokusera på att kunna hantera hästskrället och hoppas inget händer. Vi kom i alla fall fram! Men se vad händer då.


Min älskade gamla häst måste väl ha känt att nu är mattes gräns nådd, nu klarar hon nog inte mer så jag får ta vid och agera som om jag vore världens allra mest tryggaste mest självständiga häst ever. Vadå tokiga hingstfasoner, ser dom inte hör dom inte. Hoppande och skuttande små lurviga isisar, äsch det är väl inget att intressera sig för. Nu tränar vi här, markarbete, sluta för hand är riktig knepigt, man får koncentrera sig! Matte, skärpning, solen skiner och vi är på utflykt, nu njuter vi! Ja, vad skall man säga, kände mig paff! Även på eftermiddagen på lektion nummer två med mig på ryggen barbacka skulle hingsten som inte förstått riktigt att han inte längre kanske är hingst, göra sig hörd och markera ett visst ogillande mot min för dagen oberörda, trygga, tåliga och självständiga pålle. Min pärla. Fotfarande kan de förvåna en efter alla dessa år. Det hände en gång för många år sen på en långritt. Vi ansågs var det tryggaste ekipaget och fick agera stigfinnare innan de andra hästarna vågade sig med. Alla tyckte Velevanten var så cool och modig, jag trodde han var svårt sjuk!!! Nu är han 22 år i år och vi övar på nya saker! Han är som vanligt ambitiös och tycker det är hemskt roligt samtidigt som vi allt kommer ihop oss vissa dagar. Förtretat tittar han på mig när jag blir irriterad över att han inte förstår. Så stampar han med sin framfot och tittar uppfodrande på mig och tycker förstås att det är jag som inte förstår. Så blir vi trötta på varann en dag eller så, som ett gammalt par. Men när det väl kommer till kritan, ja då finns han uppenbarligen där för mig och jag för honom! Dagen slutade lyckligt, vi kom hem i lugn och ro precis lagom till ett regnoväder.


Jag undrar med jämna mellanrum varför man utsätter sig för allt vad det innebär att ha dessa djur omkring sig. Vad som helst kan hända när som helst. Och det är kanske precis just därför. Hela spektrat av känslolivet blir garanterat använt med några gynnare och odågor omkring sig, så är det och så skall det nog allt vara!

 

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se