Hästlängtan

Alla inlägg under mars 2014

Av Marianne - 12 mars 2014 10:20

Lukas och jag smög in till Akvileja innan det var dags för skolan imorse. Spänningen var olidlig, vi trippade på tå in. Försedde Akvileja med en bit morot och ynka pytt med havre. Trippade så vidare in och lyfte på locket... Hur ser det ut? Lever de fortfarande?!! - JA SE, utbrast Lukas, det RÖR sig!!!

Lyckan fullkomligt sken runt pojken när han såg hur halm och hårtussar vibrerade i bolådan. Försiktigt pillade vi undan lite av den varma goa pälsen som omsorgsfullt täckte en hel hög med kaninungar! Javisst, allihopa levde och verkar var vid god vigör.   



  Ja gårdagen bjöd på ett par trevliga överraskningar mitt i bekymret med Velevantens fossing! Bedrövad vid morgonfodringen strövade jag in till kaninerna. Fullt med pälstussar var där då och så stack Anton ut näsan ur Akvilejas bur! Nä men va fasiken, har Anton tagit sig in till Akvileja och orsakat världens slagsmål tänkte jag och blev rädd när inte en skymt av henne syntes. Bara Anton, glad i hågen, pigg och nyter. När jag så öppnade taket på buren ja då fann jag istället en alldeles nyförlöst kull med kaninungar och Akvileja, lite blodig om benen, i full färd med att slicka sig ren och dona och greja. Anton kommer inskuttandes och ja, allt blev lite kaotiskt där ett tag. Akvileja morrar och far runt och blev stressad av allt ståhej. Jag fick fångat pappa kanin och släppt över honom till sig. Lämnade dem ifred och släppte ut hästarna. Kikade in igen och minsann, Anton var åter inne hos sin familj och det verkade i och för sig lugnt, inte Akvileja emot...Men det slog mig att kaniner kan vad jag förstår para sig ganska omgående efter att honan fött så det fick bli en drastisk förflyttning av ivrige Anton till Belladonnas box! Han har smitit in till Akvileja och jag har ju räknat och hoppats på kaninungar, men att de skulle komma nu var faktiskt en total överraskning. Jag hade trott för en vecka sen och de sista dagarna gett upp hoppet, t om dragit ner på maten då jag tyckte hon var väl tjock!!


Tittade till ungarna igen, de var inte övertäckta med nåt och Akvileja var lite skärrad så jag stålsatte mig, bestämde mig för att inte blanda mig i nu utan verkligen låta henne vara ifred i flera timmar och hoppas på att hon klarar detta! Det har hon uppenbarligen gjort. Det verkar var 7 stycken och alla verkar okej, 1 dygn gamla!


Jag hade annat att pyssla med, Velevanten och hans dåliga fot. Usch vad halt han är. I väntan på hovslagaren gick jag in till getterna och runt dammen i det vackra vädret. Vi har faktiskt ett par änder i dammen i år igen. Jag har sett dem flera gånger och fann nu lite fjädrar här och var. Kul, vilda gräsänder, undrar om det är en av dem vi räddade förra sommaren... Vattnet var så klart och fint och jag funderade på en annan sak. Vi fick fiskyngel i slutet av sommaren av ett grannpar. De släppte ut dem i dammen med endast Lukas som vittne. Små svarta fiskar säger han och jag undrar, kan de verkligen ha överlevt här...Kommer förmodligen aldrig att få veta. Jodå, visst simmar en stor alldeles knallorange fisk omkring där under ytan! Vad roligt! Den var ju stor som en hand och lysande orange. Vi har fisk i vår damm, och gräsänder, härligt!


Så kom han mr Hovslagare. Karvade och skar i hoven på min Velevante. Han fann iallafall ett väl lokaliserat ställe där det ömmar men icke sa nicke lyckades han öppna den fömodliga bölden   . Stackars Vanten får stapla omkring ett tag till, avvakta och hoppas att bölden mognar och finner sin väg ut inom de närmsta dagarna. Stort bandage om foten blev det och jag pyttsar i honom mer Silicea, Arnica och Ledum och gör lite te på älggräs som kan verka smärtlindrande. Ynklig är han min gamle pålle, det är stunder som dessa man önskar att hästen verkligen var som en kanin eller knähund, så att man kunde gå och bära runt på honom och ha honom i knäet. Idag lika ont, men vid gott humör. Rullade sig begärligt i rundkorallen och hur det än är, det bästa med att vara sjuk är väl att man blir pjoskad med nåt alldeles oerhört, det älskar Velevanten  


   

ANNONS
Av Marianne - 10 mars 2014 15:43

Tyst på denna blogg det är...lika tyst som här vid datorn. Vindstilla, något mulet och ack så tyst i mitt sinne. Lugnet före stormen...förmodligen. Jag står på randen av ett stup och mina vingar är inte riktigt utväxta ännu. Som i ett vakuum. Lugn bara lugn, tålamod och väntan! I sinom tid faller allt plats det är min absoluta tro. Kanske kanske jag då delar med mig mer av mina funderingar...Men idag bestämmer jag att denna blogg trots allt behöver lite luft under vingarna.


Velevanten är blockhalt! Står i sjukhage och är yyynklig. Hovslagaren hör inte av sig. Jag är rätt säker på att det är en hovböld...det hoppas jag verkligen iallafall! I väntan på hjälp ger jag således hästakraken Silicea. Homeopatisk meducin som driver ut var. Han är skeptisk Velisen, man vet ju aldrig när någon får för sig att förgifta en. Små små vita piller som prompt skall in i mungipan, nja, det vete sjutton om inte det kan vara gift iallafall!!!


     Solidago har en ink....ja, nu har jag konstaterat detta irriterande faktum att han har en ink precis framför skapet! Igen skall jag behöva tampas med ink helvete! Suck. Och något säger mig att trots framgång med Velevantens ink till slut efter mycket om och men, så kanske inte just den medicinen hjälper Solidago. Jag som trodde jag var färdigt med just inkar på mina egna hästar, underligt. Men jag inleder härmed samma behandling till att börja med. Conium, Causticum och Thuja, lite olika potenser, olika medel olika dagar och jag ställer in mig på att hålla på i 6 månader!! Tänker även täcka inken i ett jättetjockt lager fet salva, vaselin t ex. Ovanpå detta blir det en del uppstärkande medel för immunförsvaret och magen. Allt jag har i tur och ordning. Jag har mina aningar, denna ink ploppade upp så sakteliga efter antibiotikabehandlingen jag var tvungen att ge honom i våras i samband med kastreringen. Irriterande!! Även svansklåda drabbade honom efter denna kur. Skall villigt erkänna att jag slarvade med att ge honom stärkande kosttillskott efter det där joggla penicillinet. Ja, skomakarens barn helt enkelt.... Så jag tror att hans immunförsvar fick sig en däng, kanske ink - tendens ligger genetiskt ( vet ju en halvbror som har ...) och så skjuter de fart när kroppen har annat att tampas med och blir satt utan försvar. Nuförtiden finns det nya mediciner mot inkar, nya råd och rön från veterinärernas sida som jag inte är jätteinsatt i. Dessvärre är jag skeptisk, har stött på alltför många som kämpat och ändå inte lyckats. Jag vet att det verkligen kan vara ett livslångt elände och att man egentligen skall vara väldigt nöjd om man kan hålla det hela på en bra nivå. Velevanten har ju fortfarande lite inkaktig vävnad vid sitt öga, men peppar peppar, det har inte växt de senaste åren, sen jag slutade vaccinera honom. I hans fall var det förmodligen vaccination som satte immunförsvaret i obalans och inken passade på och växte och frodades. Ny kur med medicin så smalt den bort igen, men den liksom ligger där och lurar under huden som en äcklig parasit! Velevantenär ju trots allt 23 år och har levt ett friskt liv utöver sin ink så Solidagos framtid skall väl ändå var ljus! Här är han mitt lilla busfrö i sin nya "kollektion", orange skall bli hans färg tänkte jag, inhandlat på eurohorse. Tänk att han faktiskt har storlek full på grimma och hela 135 på täcket, lille skrutten, han har blivit riktigt stor ju!

   

ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se