Trots djupa funderingar kring verksamheten och livet i allmänhet så står ju inte tiden still för det. Nä, nästan tvärtom. Saker och ting bara sker. Vi har t ex fått en ny bisyssla "på halsen" här på gården. Bara sådär. Visst vi hade pratat en del jag och min sambo om att skaffa bin som ett gemensamt intresse. Men njae, det verkade komplicerat och avancerat. Vi la det på hyllan…

Så i början på sommaren undrade plötsligt min far om vi inte ville ha två bikupor?! Jooo, det var väl klart att vi ville (eller i alla fall jag), men vadå bara få??? Jo, han hade minsann fått fyra stycken kompletta bikupor av en granne och ämnade ha två själv. Det hela slutade med att vi hastigt och lustigt ordnade till en plats bakom huset där vi ställde upp två kupor. Spännande, försöka förstå uppbyggnaden inuti, yngelrum, skattlådor, ramar och grejer. Vi lät kuporna stå där, något sånär i ordning som de skulle vara med inredningen i sålänge....

Huset mitt har chanserat genom åren. Vårt lilla gula hus, mer grönt än gult och riktigt fult!! Det har varit tal om omålning ett par år. Men vilken färg? Tråkigt att måla med samma färg….och jag har alltid hatat de där bruna runt fönstren och även de bruna dörrarna…

Vi såg en bild på nätet på ett hus som vi båda tyckte om färgmässigt och Magnus, som inte alls är en en sån där grubblare som jag, sa helt sonika, va bra, då var det bestämt! Från en bild, på datorn...han är ju inte klok...men efter några veckor insåg jag att han har nog rätt. Ska huset nu målas och vi båda skall ha något att säga till om färgmässigt och sen åka omkring och leta färgprover, provmåla och hålla på. Äh, jag ska nog "go with the flow", åka och handla färg! Så hastigt och lustigt tog jag mig an att måla hela joggla huset, fönster, dörrar. Halva huset hade tänkte jag mig och nästa halva nästa år. Det blev ju kanon, det regnade ju ingenting, man kunde ju måla jämt denna sommar!

Så en förmiddag uppflugen på en stege målandes ett fönster hände det!

Himlen mörknade, hästarna galopperade iväg i hagen, Silver började skälla och sprang och gömde sig vid ladan. Det började mullra.

Va nu, ska det börja regna och åska??!!

Nä, det var BARA våra bin som flyttade in!

Plötsligt befann jag mig uppflugen på en stege med pensel i hand, MITT I EN BISVÄRM!

Hela himlen var full av bin!

De bara kom inflygandes i en båge runt huset till en utav kuporna. Vad gör man då??!! Min första tanke var nej nu, kommer det att kladda fast en massa bin på mitt nymålade fönster!!! Det var ju bara rena rama turen att jag precis kvällen innan hade fått hem en bok om biodling och jag hade läst lite, lite. Man skulle vara lugn och röra sig långsamt och fint runt bin….

Så jag klev lugnt och sakta ner från min stege och satte mig på gräsmattan. Alltså wow, en sån grej! Det var helt tjockt med bin, det mullrade men inte en enda rackare flög på mig. Efter en liten stund tog jag mod till mig och tog fram mobilen och började filma och fota och rörde mig närmre kupan….

De klasade sig på flustret, droppade ner på gräsmattan.

Alla skulle in samtidigt!

Hästarna stod på behörigt avstånd, Silver skällde och skällde. Men min trogne vän Valle kom! Han och jag, vi är antagligen inte kloka, men vi är i alla fall inte rädda. Jag satt på gräset och filmade, han kom promenerandes för att kolla vad som nu hände. Jaha, nu flyttar det in en ny sort...ja ja, vad är det för nåt denna gången då, som matte släpar hem tro?!

Han gick helt sonika fram till flustret och körde in nosen i den där klumpen med alla bin.

Uj uj uj, hur kommer det här att gå då tänkte jag. Han rörde runt lite bland bina. Bina gjorde ingenting, sen tittade han på mig som om äsch, de där, de luktade inget märkvärdigt alls. Han backade ett par steg stod sen en bra stund och iakttog denna massinflyttning. Vad i hela friden ska vi med dessa till matte?!

Mycket skall man var med om när man är hund, 13 år gammal och levt med en djurtokig matte…

Valle han har faktiskt blivit gammal. Han tar det mesta med ro nuförtiden. Valle gör inte en fluga förnär. Och det fungerar ju väldigt bra, inga bistick här inte!

På en halvtimma var det hela över. Alla bin var inne i kupan och lugnet, ljuset och tystnaden var tillbaka. Det var som om ingenting hade hänt. Ingen kunde väl ana att nu hade vi helt enkelt ett bisamhälle, bara sådär!!

Jag förväntade mig att en biodlare skulle komma galopperandes med håret på ända och vilja hämta hem sina bin, men näe, jag har inte hört nånting. Vi fick sedan hjälp av den där grannen som skänkt kuporna och han tror bestämt att svärmen kommit från någon odlare. En så stor svärm kommer troligen inte från något vilt samhälle i skogen… Otroligt generös man. Finurlig och lite pillemarisk fick vi råd och hjälp med dessa bin. 

Men innan dess, dagen efter bina hade flyttat in och jag läste som en dåre i den där boken insåg jag att det var väl huller om buller inne i den där kupan. Tätat mellan lådor, ramar på snedden osv. Jag var ensam hemma och såg ingen annan väg än att helt enkelt lyfta på locket till den där kupan och försöka rota iordning grejerna där. En hatt hade jag fått med nät och ett par handskar...men några bin hade jag då aldrig hanterat.

Man får inte vara rädd. Inte med djur. Jag tror det är en generell lösning faktiskt. De känner på mils avstånd om man är rädd och osäker och då det tycker de är obehagligt och agerar därefter. I bins fall så sticks de ju. Jag har aldrig blivit stucken, vare sig av bi eller geting faktiskt!  Jag var inte rädd. Fascinerad. Så jag lyckades så fint få något sånär struktur i kupan.

Jag bestämde mig för att det såklart var väldigt snälla bin som flyttade hit!

Djuren här brukar ju verkligen vara snälla.

Djur är snälla!

Sommaren har sedermera präglats av att sätta sig in i skötseln utav bin, månad för månad ett litet steg i taget. Så nu har vi otroligt nog ett antal honungsburkar i matkällaren. Egenhändigt slungad honung, rörd och kristalliserad.

Och i dagarna är "invintringen" utav bina klar. Jag har fått laga mat till en hel massa bin så de skall klara sig hela vintern därinne i sitt krypin. Lukas, han är inte heller så värst rädd för djur. Han har visat sig vara värsta biodlaren, lyfter självklart ramar, sopar bort bin och letar efter bidrottning och så kallat vildbygge i kupan, som han skär bort och helst stoppar rakt i munnen.

-Mmmm, det är väldigt gott med vildbygge mamma, säger han och spottar ut bivaxet när honungen tagit slut!

Jädra unge! Allt faller sig så naturligt för honom...

Och apropå bivax! Nu har jag tom lyckats ta till vara på det sk avtäckningsvaxet samt kokat ihop egen salva och gjort läppcerat! Blev ett helt fantastiskt cerat måste jag själv säga, bara gjort på eget bivax, egen honung och lite ekologisk olivolja och voilá...

Ja, och huset då, jo det blev mer än halvmålat! Och det gick bra det med att måla väggen bakom bina, riktigt mysigt att känna doften av honung och höra dem arbeta flitigt, surra omkring i den vackra sommarvärmen medans man målade och målade och målade och målade….

Nu är färgen röd kring fönster och på dörrarna, jag är riktigt nöjd och har bara en vägg och två fönster kvar till nästa vår!

Före...

Efter...

   Arbete pågår...

Det verkar som förändringarnas vindar blåser både i stort och smått.

Efter gårdagens val tror jag att det enda rätta är att se till att hålla hårt i hatten och agera som en ek, dvs stå stadigt och stabilt i ytterligare några hundra år trots vindar från alla vädersträck.

Vi låter oss alldeles för lätt svänga åt alla håll tror jag. Saker och ting tar fortfarande tid, tid att arbeta sig igenom, tid innan man kan utvärdera resultat. Men vi har inte tid att vänta, vi som lever nu. Vi har bråttom och tror att genom att svänga hit och dit i både åsikter och annat så går det fortare och att det blir bättre. Tja, allting går i vågor, pendeln slår alltid tillbaka de finns det ju en lång historia som bekräftar. Men, men så länge det finns liv finns det hopp!

En annan era som gått förbi här hos oss är eran av kossor!!!

Skulle tro att vi är en av de sista familjerna som fått uppleva att en åtta till tio kossor, riktiga svartvita mjölk-kossor, vallats förbi vår gård morgon och kväll, ut och in från bete för att mjölkas. En tvättäkta ko-husse har lotsat dem fram med hjälp av en krokig gammal pinne som han hytt lite med och ideligen muttrat obegripliga små kommentarer till sina ko-åbäken. Så har det varit här varje sommar sen jag flyttade hit år 2000. Men ack icke mer. För en kort tid sen sändes dessa kossor till slakt. Nu lägger han ner, ko-husse, sin lilla lilla mjölkproduktion. Det bär sig inte längre, ger inte lön för mödan. Den stora mjölkabilen från Arla, som kommit ångandes varannan dag ytterst pliktskyldigt, den kommer inte mer. Dammet vilar kvar på vår grusväg. Hagarna står tomma och ödsliga. Flugorna har minskat i antal. Så är det, en tid övergår i en annan till gott och ont. Det var nog trots allt i grevens tid, för ko-husse börjar bli till åren och har liksom halkat efter. Man orkar väl inte  med att precis hela livet traska fram och tillbaka och hytta med en pinne morgon och kväll dag ut och dag in i ett moln av flugor och med en stank av ko som liksom trängt sig in i benmärgen på husse. Så det känns rätt. Men förfärligt sorgligt ändå!

 Det absolut sorgligaste tycker jag är att det faktiskt i princip inte längre är möjligt att kunna leva på en liten gård. Att det inte längre kan få räcka att ha 10 kossor. Nej, en nolla till  behövs,100 kossor om det ska va idé. Megaåkrar, mega stallar, industri. Jag tror pendeln kommer att slå tillbaka här med. Den som har lite kunskap i självhushållning och har lite mark att nyttja kommer nog att ha glädje av detta tidigare än vad vi kan ana. Men det är bara vad lilla jag tror…

Ko-husse lever här med sin bror på gården de växt upp på. Avskurna från världen mer eller mindre. De har ingen bil t ex. De har inte ändrat på någonting under de åren jag varit deras granne. De målar inte om huset. Köper ingen ny traktor. Skövlar inte sin skog. Reser aldrig på semester. De snålar säkert med veden och värmen i huset och har inte många lampor tända. Tänk att ha det tålamodet som människa, att leva dag ut och dag in på sin lilla plätt på jorden och var nöjd med det. Stabilt följa årets skiftningar, naturens lagar, solens upp och nedgång var dag, år ut år in, ett helt liv. Inskränkt, tokigt kanske rent av tragiskt, men värt att fundera på en stund tycker jag. I en tid när allt skenar, när vi byter ut avancerade mobiltelefoner, datorer, TV-apparater, vitvaror och bilar oftare än vad vi byter strumpor. Byter prylar för att vara miljövänliga...vad är miljövänligt egentligen. Hur skall det någonsin gå att få ihop alla viktiga komponenter, miljö, vård och omsorg, ekonomi, tillväxt. Som sagt pendeln...

Men ännu är vi inte där. Man kan inte leva i en tid som inte är, nu, hur gärna man än skulle vilja. Även jag har för avsikt att göra ett litet avstamp i mitt liv. Öppna dörrarna till förändringar genom att stänga dörrar bakom mig. Jag har bestämt mig för att strukturera upp min verksamhet. Ta bort vissa delar för att lägga fokus på andra. Och även för att göra någonting nytt ( men det är än så länge hemligt).

Efter 16 år av masserande kommer jag att ta bort hästmassagebiten. Hästmassage tar mkt energi av kroppen och efter att hållit på sen -98 känner jag att jag inte längre har något brinnande intresse för just den biten... Mitt intresse ligger mer för naturmediciner och kosttillskott och invärtes problem hos hästarna.

Istället för behandlingar kommer jag att rikta in mig på konsultation, diagnos och därefter rådgivning om vad hästen skulle kunna tänkas må bra utav. Jag har även för avsikt att lägga mer energi på min webbutik, www.hippokry.se

Vad det anbelangar kurser, föreläsningar, träningar osv så kommer jag även att lägga detta på hyllan tills vidare. Enbart pga. det faktum att det är förskräckligt svårt att få ihop en sådan verksamhet. En känga här till oss hästmänniskor som så gärna vill vara med på både det ena och det andra ända fram till  dagen då det visst var dåligt väder, dagen det skall betalas, dagen vi ändå inte hade tid och lust eller helt enkelt det engagemang som vi trots allt utgett oss för att ha….Jag överlämnar åt andra att orka engagera sig och dra ihop folk för att få till kurser och träningstillfällen i spännande ämnen och inriktningar. Och jag lovar att själv vara ärlig i mina val, inte utge mig för att jag hänger på och är med om det verkligen inte är sant...

Ja, en ny era att inleda helt enkelt. Nu till viss del offentliggjord, dags för mig att börja omformningen!

I söndags fick jag typ ryggskott. Det gjorde så ont!!! Jag kröp omkring på golvet och kved. Uj uj uj, nu är det kört tänkte jag. Blev faktiskt riktigt rädd. Diskbråck, utsliten rygg, nerver i kläm, ischias...nej se det går inte an. Saken är den att jag faktiskt känt av ryggen mer och mer sen en tid tillbaka. Meeen, inte tar man itu med sig själv inte, nä det har man ju inte tid till idag, imorgon kanske!! Så väckarklockan ringde alltså på söndag kväll, ryggen kändes som den skulle gå itu. Jag lyckades dock göra några övningar vilket släppte på muskelkrampen och på måndagen mådde jag betyydligt bättre. Bokade tid hos naprapat och hans dom löd - Börja träna! Nu! Välj mellan löpning, simning eller cykling. Alltså jag hatar att springa, simma är för segt och cykla, näe. Nåväl det positiva var ändå att det inte är nåt större fel på ryggen…ännu… Men igår och idag är det lite försiktighet som råder. Konstigt att det skall behöva till nåt sådant för att man skall passa på och njuta ordentligt av allt man har. Denna fantastiska dag ägnar jag helt enkelt åt alla min fina gynnare.

Jag har skaffat ankor igen! Äntligen! De är såå vackra och så trevliga. De kom hem i en låda.

Satt vid dammen och bara tittade på dem säkert en halvtimma och då med min favoritget formligen i knäet. Folke, världens mysigaste getabock, vi tog kort på oss. "Selfies".

Se in i kameran och le...

   Okej, såhär?!

Mmmm, världens goaste Folke.  

Nu solar vi oss och bara njuter, du och jag Folke!

 Mina får, även de nyinflyttade och ganska blyga av sig lyckades under denna harmoniska stund våga sig fram och hälsa ordentligt på mig! Förflyttade mig sedan till lekstugan, numera hönshus där Gorm nyligen flyttade in med sina tre hönor.

Svarthöns, som jag har letat! Jag hade faktiskt tänkt bli genbank för Bohus-dals svarthöns...men de verkar vara för svåra att få tag i. Så när det var hönsbytardag på Åkersberga och jag faktiskt kom dit med min lille son (som ju som de flesta barn är klok som en bok) så sa han

- Men mamma är det inte lika bra att vi köper höns idag också då?!!

Vi skulle nämligen ha ankor först och främst. Ja, ja sa jag, jag struntar väl i genbank om det nu finns några höns här som vi riktigt gillar. Det tog inte lång stund innan pojken pekar på ett par burar,

- Där är de väl mamma, dina svarthöns?!

Jaa, där var de, för fina att motstå. Korpsvarta, glänsande vackra svarthöns.

Gorm fick jag kontakt med på en gång, en sned blick genom gallret. Och mycket riktigt han gick att mata ur handen från första stund, gol gjorde han i kartongen när vi kom hem på gårdsplan . Tuppen har anlänt! Och lilla lekstugan förvandlades på ett kick till ett självklart litet hönshus. Nu känns gården komplett igen!

Meen inte nog med det. Pojken min vill trots alla våra djur ha något alldeles sådär eget djur, på sitt rum, som bara är hans. Hans skulle bestämt ha en vit mus med svarta ögon och stora öron...som kanske kan klickertränas… Och allt har ju en förmåga att ske på samma gång så förra måndagen for vi till en trevlig tjej som i sin bokhylla bara hade möss. Möss i olika former och färger en sisådär 100-150 st kanske… Möss med stamtavlor, registrerade i SVEMUS. Fiiina möss. Hon hade nämligen en sån där vit mus med svarta ögon och stora öron som vi skulle köpa. Men för att den stackarn inte skall sitta ensammen i en bur så köpte vi förstås en mus till, en svart vit sk banded. Mus-Fia och Maja-mus flyttade in i ett akvarium i Lukas rum till Lukas mammas förstjusning. Men nä de är hans möss, ingen annans sååå det är ju tur han går i skolan och inte alls vet att morsans hans inte kan låta bli att umgås lite med de där mustjejerna. Ja herregud, man har ju inte roligare än man gör sig.

Här har vi det väldigt roligt. 12 sorters djur...hästar, katter, hundar, gris, kaniner, getter, får, ankor, höns, fiskar i dammen, möss och en hel massa honungsbin. Kanske det räcker nu...för ett tag.