Hästlängtan

Alla inlägg under april 2014

Av Marianne - 10 april 2014 13:44

Så tog jag då tag i saken och kollade noggrant på alla mina sadlar ( det är inte så många…) och hur de egentligen passade Belladonna. Jag mätte hennes rygg med min käcka böjliga "linjal". Gjorde en ritning för att få fram hurpass bred hon egentligen är, vilken vinkel hon har.


Bred! Vid! 110 grader. Rak rygg. Ganska kort rygg. Flat, platt rygg. Liiiten manke. Såklart passade mina sadlar förskräckligt illa. De var på tok för smala i bommen.


Så jag satte fan i båten. Sömnlös, tankspridd, förvirrad, villrådig och ändå ganska säker har jag nu spenderat sista dagarna med sadelbryderi. Fick lånat hem sadlar, dressyrsadlar på prov, varav en brun. Ska ha svart sadel, ingen brun...Redan i affären var det nåt visst med den där sadeln. När jag satte mig i den var det liksom bara sådär rätt liksom. Jaha, här sitter jag, som handen i en handske. Och hon i affären var ju nästan medial, det var som om hon såg Belladonna framför sig, med alla hennes egenskaper och allt. Hmm sa hon den där sadeln tror jag på, den sitter nog som en smäck.


Belladonna var en drake den kvällen jag först skulle pröva sadlar. Hon kan ju vara sådär, sto och allt. Rör mig inte, jag vill bara äta, spänn inte en joggla gjord runt min mage, jag VILL INTE!!! De har nog PMS hästar med. Så det gick ju sådär, men jag satt iallafall upp i den häringa bruna sadeln lite snabbt. Jo men den låg ju bra, kändes bra, var liksom bara rätt på nåt sätt ändå…


Igår läste jag på för det vildaste. Förirrade mig in i en värld av vidden av en bra sadel. Allt är en vetenskap när man väl börjar rota i det hela. Såg många fina videos på youtube. Bla dessa…


http://www.youtube.com/watch?v=Ffsz53UwLF0&list=FLVlHOx44BfNOkJ448q78cIQ&feature=share&index=2 


http://www.youtube.com/watch?v=7SUosZrxMYY&feature=share&list=PLA35A02DBF310BB9D&index=8


 Ja då blir man ju villrådig. Så mycket som skall stämma. Inte kan väl lilla jag klara av att se om sadeln passar eller ej. Man kan ju inte bara gå på magkänsla...eller?!!


Red i två olika sadlar på morgonen och på kvällen. Det oerhörda hände på morgonen. Efter att ha värmt upp mitt fortfarande något irriterade sto satt jag upp i en Santa Cruz sadel som verkade ligga bra. Svårt att prova eftersom mitt problem med Belladonna i paddocken är att hon går med handbromsen i liksom. Stannar mycket, går stötigt och vevar irriterat med sitt huvud. Respektlös? Obehagskänsla? Dominant? Ovan vid ryttare? Ja sådär gick hon ju i den där svarta fina Santa Cruz sadeln. Klev av, bytte till den bruna, satt upp. Handbromsen låg i, huvudet vevade, hon stannade… sen började hon gå. Självmant. Hon trippade fram för att plötsligt slappna av, länga på stegen, skritta på i en alldeles fantastisk skritt. Halleluja! Vi red som aldrig förr, runt på fyrkantspåret, stadigt och stabilt, avslappnat och liksom utan problem. Ja kunde be om trav utan motstånd, häståbäket bara började trava, hur lätt som helst! Inga sura miner mer. Wow en sån känsla.


Den bruna sadeln = magisk.


Varför har jag inte fattat det tidigare?!! Hon äär ju en prinsessa på ärten denna häst. Absolut ingenting får kännas fel, göra ont eller inte stämma. Nä, då stannar hon och ser sur ut! Hon är ju så sjåpig för  minsta sår. Och fötterna får ju inte ömma ett uns, sån skillnad med skor  på hovarna så det finns ju inte. Klart att det även gäller sadeln. Honza kritiserade till och med  min repgrimma för att snöret man knyter med var för långt och sålunda viftar runt när hon rör sig och stör henne. Ja så petig är hon nog. Går inte att fuska här inte!


Testade på kvällen igen, började då med brun sadel ifall att det ändå bara var en uppvärmnings sak. Det gick lika fint att rida igen, bytte till svart sadel och ville såklart att hon skulle börja krångla, då skull ju saken vara klar. Men nä, plötsligt kändes den svarta sadeln kanske ändå bättre??!! Det gick iallafall lika bra med den enligt Belladonna! Villrådig!


Båda sadlarna lyfte dock lite bak när man drog åt gjorden...läser på mera. Kollar mera. Idag bytte jag sadelgjord från anatomisk till vanlig rak. Då lyfte den bruna inte lika mycket men den svarta ännu mer…


Sen är det ju en unghäst, vissa menar att en ung häst ändrar sitt sadelläge ca var tredje månad!!! Det finns ju inte på kartan att man kan hålla på med det här stup i kvarten. Hur noga måste det egentligen vara?!!


Okej, idag listade jag upp det hela och checkade av den bruna sadeln…


Balans - check

Bommens vidd - check

Bommens vinkel - check, kanske inte riktigt hundra dock…

Plats kring manken- check

Plats för bogen, bogfrihet - check

Sadelns längd- check

Kanalens bredd- check (smalnade dock av lite lite där bak)

Ligger sadeln an på hela anläggningsytan - check (kanske lättar något bak när man drar gjorden)

Ligger sadeln rakt på hästen - check, tja, det ser väl så ut...

Hänger sadelgjordsremmarna rätt - check

Hur hamnar jag i sadeln - check, som gjuten...kanske för gjuten?! Smaksak?!


Allt det här med att sadeln ska passa en kvinna...puh, det blir ju bara för mkt just nu. Jag tycker jag hamnar rätt i lodrät sits utan några som helst problem…


Red med glädje igen, häärlig skritt, längre och längre i trav. Kunde styra steglängd, tempo med sätet. Hon är så känslig så. Kanske gled sadeln fram något. Kanske den lättar något bak. Men skall hon nu muskla sig och ändra sig gud vet hur den sitter då till sommaren.  Det största problemet som uppstod var egentligen att sadeln knarrade lite väl mycket i trav, bäst att stanna då tyckte Belladonna med ena örat bak. Irriterande ljud, måste det verkligen låta så? Ha ha, petigt sto! Men lite knarr måste ju gå att vänja sig vid, det gör ju iallafall inte ont!


När  han säger i Shleese saddlery filmen, step 8, att när vinkeln på bommen är fel och den trycker på hästen ja då vill inte hästen gå, då lyfter den på huvudet och ruskar det...ja men visst! Precis så har vi ju haft det!! Då hoppas jag nu på att jag kan stryka dominant, respektlös osv från min problemsökningslista. Obehag av mina kassa sadlar helt enkelt. Vad glad jag blir nu att jag inte pressat henne eller tvingat fram något utan snarare trippat på tå runt min prinsessa för att försöka förstå vad som inte stämt.


Det känns som världens genombrott faktiskt. Nu följer jag min magkänsla,  packar mig iväg och inhandlar en vacker, magisk brun Frank Baines  Elegance dressyrsadel till mig och min formidabla häst!

 

   


Jag skall aldrig glömma hur tydlig hon är. Hon vill mig verkligen inte illa, tror inte ens hon vill bestämma hon har alltid verkat väldigt intresserad av att var med  mig faktiskt. Hon kommunicerar nåt alldeles otroligt, det är bara för mig att lyssna ordentligt! Det är ju egentligen hemskt praktiskt att ha en häst som säger ifrån för minsta lilla. Jag lär ju inte behöva undra om hon har ont eller så. Men ack så jobbigt att allt måste klaffa, lite tycker jag trots allt att man får härda ut med här i livet.

ANNONS
Av Marianne - 4 april 2014 10:28

Mellerudskaniner! De räknas i princip som utrotningshotade. En alldeles speciell historia om alldeles vanliga men speciella kaniner. Edith hette hon, damen i Mellerud, som bodde i skogen och t om blev föremål för en dokumentär i SVT, "Kvinnan i skogen".


"Edit från Sjöskogen föddes dövstum. I hela sitt liv bodde hon ensam i en stuga i skogen med sina djur. I samhället ryktas det om hennes förflutna. 2010 dör Edit 92 år gammal. Ett porträtt, ett kvinnoöde som skakar om och som skildrar en människas utsatthet." (från SvT)


 Jag såg den där dokumentären. Den handlade då rakt inte om några kaniner! Hur som helst så fann man kaniner hos henne som inte fanns nån annanstans!!!

Där hade de levt, Edith och kaninerna, sen Edith var liten och hennes föräldrar tog med sig djuren när de flyttade till gården år 1937. Sen dess hade kaninerna aldrig lämnat stället! Medlemmar från föreningen Gotlandskaninen for för att besöka stugan i Söderskogen på hösten år 2001. De fann ett antal kaniner av gammal stam. Kaniner som saknade sitt motstycke  och betraktas som en egen ras eftersom de hållits isolerade så länge. Ett räddningsarbete vidtogs. Föreningen fick kaniner från Edith successivt fram till år 2007. Då flyttade de sista Mellerudskaninerna från sin hemvist i Söderskogen. 30 individer fanns vid årsskiftet 2009-2010

Edith dog 2010, blev alltså hela 92 år gammal och kvar finns nu hennes kaniner som spridit sig ut runt om i landet med hjälp av genbanker och antalet  stiger. Här finns ju t ex två...eller just nu nio då kaninungarna är sju till antalet!


I Sverige finns sen tidigare bara en lantraskanin (såvitt jag vet), Gotlandskaninen, som i gamla tider hölls på gårdarna för att förse hushållet med kött och skinn. Nu, så långt in som på 2000-talet fann man alltså ytterligare en gammal hederlig, tålig lantkanin som överlevt trots dålig inblandning av nytt blod. Fascinerande!

" Mellerudare",  "Mellisar",  mmmm, naggande goda är de, eventuellt även att äta. Fast jag är ju vegetarian så jag lär inte smaka. De är svartvita, liknande holländskt tecknade eller helt vita.


Detta var verkligen en slump. Det började med att jag kom över en fin stor kaninbur alldeles gratis på blocket. Och väl på blocket fann jag bilder på i mina ögon en alldeles tvättäkta fin kanin. Precis som en kanin skall vara på nåt sätt.  Liksom en riktig kanin, med öronen rätt upp och ja, det var liksom nåt visst med den där kaninbilden som fångade min nyfikenhet. Jag började läsa på och fastnade...


Dessa varelser motsvarade då verkligen mina förväntningar. Akvileja är en frän liten rackarkanin. Hon har en ganska stor hage nu att springa i och såklart hon är en liten spruttibangbangkanin! Hon har satt respekt i katter och hundar här. Ett fräsande bara och så attackerar hon katterna i full rulle, alla som vet hur en katt ser ut som liksom bara skjuter i luften, vänder sig ut och in för att komma undan kan nog förstå, det är en ganska rolig syn. Speciellt när det är en kanin som skrämmer slag på dem. Silver han fick en dag vara inne i Akvilejas hage medans jag grejade där. Han jagade såklart runt henne men rätt som det va var rollerna ombytta. Runt lufsade stora hunden med en kanin i haserna. De riktigt lekte med varandra! Såklart hon har varit på rymmen också. Det tillhör om man är djur hemma hos mig. Man måste få smaka på friheten. Hon skuttade fram till Folke, getabocken och skrämde honom med. Det var han inte beredd på, gamle geten, att en kanin hoppade rakt fram och in mellan frambenen på honom. Svårt att beskriva dock hur en snopen get ser ut. Men hon verkar trivas riktigt fint och har självmant sprungit tillbaka till sin bur igen.

   

Och så lille Anton! Vid första anblicken syntes det direkt att han har en helt annan personlighet. Mjukare och mildare. Han verkar ha kapacitet att bli en sån där riktig myspyskanin. Just nu är han lite trumpen. Han har fått egen lya sär-skild från mamma kanin. Han känner sig nog lite ensam men i gengäld har han större yta att skutta ikring på.

 


Det lär bli liv  i luckan här denna våren med ett gäng ystra ungkaniner. Dessa sockergryn är till salu. Jag är stolt innehavare av genbank M 990 och kommer om allt går som planerat ta ett par kullar per år. En kaninunge med genbanksintyg och allt kostar 300 kr och de kan flytta hemifrån när de är minst 8 veckor!

       


Mina "sju små dvärgar" är födda den 11 mars och är leveransklara den 6 maj. Självklart passar de utmärkt som sällskapskaniner med, vill du inte ha genbanksintyg blir de en hundralapp billigare ;-)

 

ANNONS
Av Marianne - 2 april 2014 12:32

Knepiga tider tycker jag. Bilen blev förkyld i vintras, hostar spottar och fräser. En lampa indikerar att motorn är missnöjd.  Trots hostmedicin, nya tändstift, slemlösande K-sprit och nya tändkablar tänder sig lampan. Och kopplar man transporten till bilen drar den en djup suck och nästan kväver sig, orkar inte!! Förmodligen lunginflammation... Så det fick bli en tripp till bilsjukhuset. Det var problem med utrensningsorganen. Något störde katalysatorn och satte igång bilens immunförsvar. Tja, kanske den rent av blev förgiftad av sina egna avgaser...hur som helst så är det ju ett kapitel i sig när en bil i familjen blir sjuk! Någon blir helt sonika strandsatt. Bor man här där vi bor är det ju ett särdeles meck att ta sig någonstans utan bil, nä, det blev till att bunkra kylskåpet och hålla sig så gott som hemma. Slåss om sambons bil som inte alls är lika rolig att köra som min. Den går så långsamt ;-) Men så ringde de från bilsjukhuset, min lilla stora bil skulle nog bli frisk nu! Nog...den måste få komma ut och lufta sig lite så får vi hoppas att den inte får återfall. Jippi, frihet inom räckhåll. På morgonen i torsdags skulle vi hämta den efter att ha lämnat barnet på skolan.


Under morgonens bestyr klarstod då nästa faktum. Barnet har drabbats av vattenkoppor! Nu får vi bli hemma tills kopporna är väck. Strandsatt igen. Åkte förstås och hämtade bilen som spruttade igång pigg och glad bara för att två mil senare tända den däringa gula lampan igen, motorn mår ändå inge bra…. Jag orkade inte ringa tillbaka till verkstan på en gång.  Det lutar dessvärre mot att behöva byta bil...har haft min bil länge nu så det blir ju som att träda in i en ny era. Min kära fina bil, kommer aldrig att få en likadan! Min "once in a lifetime car", min svarta bensinsurplande miljöbov till bil som tagit mig dit jag ska, alltid, oavsett, och dragit mina hästar oförtrutet upp och ner och hit och dit. Jaha, skall vi nu behöva pussla ihop tillvaron med endast en bil en gång till...och hur länge tar det med vattenkoppor då, minst en vecka!!


På lördagen blev vi förkylda...alla här hemma. Kanske Lukas haft förkylning ihop med sina vattenkoppor och smittat oss..ännu mer strandsatt.


Det är dock jämvikt i livet eftersom Velevanten hovböld sprack upp med råge redan förrförra onsdagen. I kronranden fullkomligt vällde de ut illaluktande var. I ett par dagar rann det.

     Sen återvände livet sakta men säkert för min gamle häst. Han blödde dock näsblod en dag samt blev svullen på samma bens knä. Jag tror att han helt enkelt snubblat och fallit ner på knä, kanske slagit i näsan...men det var lite oroligt där ett tag. Hela hästen rasade liksom. Det är verkligen mycket känsligare med en äldre häst!  Nu är vi på bana igen och har ridit igen. Fortfarande lite halt i trav så vi promenixar glada i hågen.


En kväll red jag Belladonna i paddocken och yes, äntligen,  detta var faktiskt första gången som det kändes sådär riktigt rätt. Belladonna bjöd framåt i skritten som hon aldrig gjort förutom i skogen och det kändes häääärligt!

Men när vi red ut, Jenny och jag, ja då gick hon med handbromsen i, så ovillig så ända tills vi kom ut på mjuk gräsbevuxen sandväg. Då var det som att trycka på en on-knapp. Så jag förmodar att hon är ömfotad bak, för nu har hon skor på fram igen... Prinsessan på ärten, inte ett steg hon tar om det tar emot någon endaste stans. På ont och gott! Man lär iallfall alltid få veta när hon inte mår riktigt bra!


Solidago har mognat liiite. Nu har jag faktiskt kunnat hoppa upp på honom några gånger utan att han skall knixa och tirxa och inte kunna stå still. Känns riktigt lovande! Tänkte mest bara befästa uppsittning, avsittning med och utan sadel,  och kanske några steg nu i vår så får det bli inridning på riktigt i höst.


De sju små dvärgarna, jag kallar dem så, kaninungarna, de lever och frodas! Sju små godisbitar som just nu är hela tre veckor och skuttar omkring och är bara alldeles för bedårande. Det borde vara förbjudet att vara såhär söt!!

  

       


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se