Fick ett låångt mail från Anette som jag bara kände att jag måste dela med mig utav! Hon har varit på äventyr i Nordamerika och skriver bl a:

" jag skriver till dig för att jag måste berätta om de underbara hästmänniskor jag har träffat. Riktiga Horsewisperer. Människor som verkligen levt med och tränat hästar i generationer. Som behandlar hästen med stor respekt och som kan konsten att läsa av en häst. Både indianer och cowboys.
När jag åkte till USA så hade jag en förutfattad mening om att hästar tränades med "hårda" metoder och att man rider med skarpa bett och vassa sporrar. Så fel jag hade.
 
Alla hästar, förutom några enstaka,  reds bettlöst med hackamoore och på långa tyglar. Inga sporrar.
 
Allt kanske inte är så romantiskt som jag ser det, det finns säkert en baksida också. Men de som behandlar hästar illa är inga bra hästmänniskor var man än befinner sig på jorden.
Mycket är väldigt olika i USA och Sverige. En del saker bra och en del saker mindre bra både här och i USA.
 
Hästhållningen högt upp i Nordamerika skiljer sig väldigt mycke från våran. Hästarna lever ett fritt liv på prärien och i bergen när de inte arbetar. De skaffar sig mat och vatten själva året om. De äter inte hö som våra hästar. Man kan förstås tycka vad man vill om det, men hästarna är friska och är fullt ridbara ända upp till 30-års ålder. Prärien är oändligt stor. Både kor och hästar betar där. Korna får hö på vintern. Men det är ju så också att hästar och kor blir skadade av både vilda djur och taggtråd som ligger på marken. Det finns inte pengar till veterinärvård som vi har utan är de svårt skadade så blir de skjutna.
 
När de blir infångade för arbete så verkar det nästan som de gillar att arbeta. Inga sura hästar.
 
Ranchen som vi var på först har över 100 hästar. Alla är inte ridbara men när vi kom hade Chuck fångat in hästarna som vi skulle ha i en stor corall. Chuck äger Ranchen tillsammans med sin fru och barn.
Chuck´s mamma Pat är blackfeetindian och hans pappa Louis är cowboy.
Louis är en riktig mountainman. Han är ung. 80 år och har levt sitt liv på hästryggen i Kllippiga bergen hela sitt liv. Jag har väl aldrig sett en sån skicklig ryttare. Han följde också med oss på denna turen med två av sina hästar.
 
Chuck är en riktigt bra Horsewisper. Han ser varje häst som en personlighet och individ och är bra på att få rätt häst till rätt person.
När jag bad honom berätta om namnen på hästarna hade han en historia om var och en av dom. Aldrig ser man honom skina upp så, som när man ber honom berätta om sina hästar. Han älskar dom verkligen.
 
När vi skulle ge oss av upp i bergen för en tredagars tur skulle hästen Red med.
Red är en häst som hade lämnats till Chuck av sin ägare för att den var helt omöjlig att rida. Det gick enl. ägaren inte ens att sitta upp på den.
Red var inte inriden.
Första dan dansade Red runt runt när Chuck skulle sitta upp. Chuck var helt lung och snäll och samtidigt som han inte backade en sek eller på något sätt lät Red tro att skulle få som han ville. Efter att ha suttit av och på många ggr under första dan på ridningen till Rockey Mountain stod Red helt stilla och tyckte att det var helt okay. På tredje dan red en av tjejerna i våran grupp Red utan problem.
När jag frågade Chuck hur han bär sig åt så säger han att det bara handlar om trust (förtroende)
 
När jag skriver nu så känns det som om jag måste använda hans amerikanska uttryck för att få rätt klang i hans ord.
Jag såg att han ofta la sin hand lätt vid sidan precis bakom öronen på en orolig häst.
När jag frågade hur han får sina hästar så himla lugna, dom var verkligen inte rädda för något så sa han "Just use them"
Dom rider inte som många gör här en eller par timmar åt gången kanske utan dagar och veckor i sträck.
 
Det är sant som jag hört att det måste gå fort för en cowboy att rida in en häst. Jag frågade Chuck hur han gör. Han sa så här: "Först tar jag in dom i corallen och så fort jag har fått förtroende så lägger jag på sadeln och sitter upp direkt". Hur lång tid tar det då,sa jag ,och väntade mig ett svar på kanske några veckor eller så men då sa han: "A, one hour".
Många av hästarna har växt upp hos honom och har redan hans förtroende.
 
En dag ville hästen Jack inte bli fångad. Chuck tog ett lasso och kastade om halsen på Jack.
Sen skrattade han och sa: "His name is Jack, but most of the time I call him Jackas". Dom skojar om allt och har en underbar humor.
 
 
Sen har jag träffat Jon som är gift med Rosa. Rosa är Nez Perce indian, Jon är cowboy. Och dom äger den allra största hjorden av appaloosahästar. Dom bedriver selektiv avel för att återfå den ursprungliga appaloosan.
 
Jag har träffat Fransico, hästränare hos Nez Perce.
När vi träffade Jon och Fransico hade de just kommit tillbaka från en femveckors ritt i bergen. 500 miles hade de ridit.
Alla människor vi mött är vänner till Katrin sen många år.
Nez Perce släpper aldrig in nån utomstående och har ingen verksamhet på sina hästar. Men när Katrin kommer får vi rida. Dom vet att hon alltid har bra ryttare med sig.
Att få rida dessa appaloosor är helt underbart. Det var mycke galopp den dan. Vi galopperade på en smal stig med ett stup precis nedanför. Jag vågade inte titta ner.
Alla hästarna var tränade i neckreining. De var otroligt mjuka och smidiga.
 
Cowboy och hästränare är tuffa men med en underbar humor och självkännsla. Dom är snälla.
Fransisco red på sin häst och plötsligt ropade han "look my horse gone crazy!"
När jag vände mig om fick jag se hans häst gå i den vackraste spanska skritten. Fransisco bara satt på sin häst och man märkte inte att han gjorde några hjälper alls. De var verkligen osynliga. Så kunde dom skoja om allt.
Hans häst skulle vara med som trickhäst på Pendelton Round Up. En clown hade hans häst på arenan och den kunde sitta och lägga sig på sidan och göra en massa andra trick.
 
Jag frågade Fransisco vad hans hemlighet var och han sa "tålamod". Man får aldrig vara dum mot sin häst för nästa dag kommer hästen i håg det och vill aldrig jobba åt dig mer.
Jag frågade hur han hade tränat sin trickhäst och hur lång tid det hade tagit och han sa att hade hästen för träning ett halvår först.
"Then I let him loose in the mountains for six months"Sen hämtade han hästen igen och då var det lätt att lära honom.
  
Jag vet inte om du har orkat läsa allt detta. Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst med jag stoppar här."

Mitt i höstmörkret fick jag inspiration och energi, så härligt att höra hur mkt det finns inom hästvärlden att uppleva över hela jorden egentligen, olika hästraser, olika discipliner, olika hästmänniskor, olika men ändå lika tankegångar och åsikter om hur man kommer nära hästen, detta fantastiska djur! Anette har en blogg om sin resa som hon har för avsikt att lägga ut bilder och grejer på http://blogs.kilroy.se/nettaninmontana/blog

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Här kommer sista inlägget och här är länken till nästa kapitel, nästa blogg. https://www.joneklint.com/blog/ Jag är djupt rörd över att så många kände med mig i det förra inlägget. Det var inte meningen att få många av er i tårar men det var makalö...

Jag har bokat en tid.   En absurd, ofattbar och fasansfull tid.   Men jag har gjort det och jag kämpar emellanåt för att hålla näsan ovanför ytan. Stundtals känns det som om allt snart är över, en livstid är förbi och jag kan lika gärna drun...

Minst sagt evigheter sen det bloggades här! Trots att det finns så mycket att skriva om hela tiden. Kanske just därför, livet går i ett.   Men jag är på sätt och vis tillbaka på ruta ett. Till min oerhörda glädje, äntligen!!! Redan långt innan ...

Trots djupa funderingar kring verksamheten och livet i allmänhet så står ju inte tiden still för det. Nä, nästan tvärtom. Saker och ting bara sker. Vi har t ex fått en ny bisyssla "på halsen" här på gården. Bara sådär. Visst vi hade pratat en del jag...

Det verkar som förändringarnas vindar blåser både i stort och smått.   Efter gårdagens val tror jag att det enda rätta är att se till att hålla hårt i hatten och agera som en ek, dvs stå stadigt och stabilt i ytterligare några hundra år trots vin...