Med en endaste höna
och två tuppar söker jag balans i hönsgården. Och varför inte satsa på
kycklingar, som jag hoppas allihop blir hönor…, lagom till påsk?!! Jag räknade
baklänges och slutade ta hönans ägg och hoppades hon skulle vara ruvbenägen.
Yes det lyckades ju! En vecka innan påsk precis 21 dagar sen ruvningens start
hördes pipande i korgen i stallet. Hönan gav sig ut en kortis för att äta
dricka så Lukas och jag fick verkligen se kycklingen ta sig ur ägget!!! Men nån
timma senare var den död...kanske det var för kallt, kanske hönan trampat på
den?! För att ta det säkra före det osäkra då det var värsta snålblåsten och
kallt ute, bar vi in hela härligheten i köksvärmen.  Placerade cykelkorgen med den ruvande hönan
och hennes ägg i en kaninbur och ett skynke över...och snart hördes små pip
från andra ägg!!! För en fox terrier är just pip vansinnigt fängslande. Valle
lågr fixerad med nosen mot kaninburen och bara lyssnade! Så spännande med ägg
som kläcks, Lukas vart ju i extas. Inte fullt lika spännande  att den första dog, livet är verkligen hårt
och skört. Hoppas hoppas nu att resten klarar sig, OCH att alla blir hönor.

Dagen gick och
allteftersom kläcktes det ytterligare 4 ägg! Två ägg återstod men det blev
ingenting av dem, på måndagen övergav hönan dessa och började på allvar ägna
sig åt de små. Två gula och två svartgrågula! Lugnet i köket ett minne blott,
en höna som flaxar med alla sina vingar och fjädrar i en kaninbur med hö och
kutterspån inomhus, jag kan säga att det resulterar i ett moln av spån och damm
som yr ut i huset. Lika bra att lämna dammsugaren framme. Men oslagbart
påskpynt är det i alla fall med en liten hönsfamilj skrockandes och pipandes.
De får stanna inne över påsk, det är ju rena vintern ute och kanske de kan bli
extra tama nu när de handskas med dagligen. Höna har blivit som förbytt, går
att klappa och kela med och man får lyfta kycklingarna hur som helst. Snuva kan
ligga och sova uppepå buren och Valle får sticka in näsan så gott det går genom
gallret. Ingen arg höna här inte.  Men
nästa vecka blir det nog till att skola ut dem för herregud vad de växer och
blir kvickare och kvickare, idag hoppade och for ur buren vid
städningen och små fjädrar börjar synas på vingspetsarna.

En riktigt GLAD PÅSK här alltså :-)

Idag har jag en riktig solskenshistoria att berätta. Det var en dag närmare bestämt förra
fredagen som "högubbarna" var här och så gärna ville se den lilla
katten som oförhappandes kom med deras hölass i höstas. Lilla Snuva som vi tog
till våra hjärtan och har haft så mycket glädje av hela vintern. Nu har hon ju
växt till sig och Lukas lockade ut henne så "gubbarna" skulle få se.
Snuva lekte i solskenet , jagade fjärilar framför altanen. En idyllisk vårdag!

Sen hände en massa,
punktering på balvagn, ut och in med verktyg och fixa med ditten och datten och
kvällen kom och med den tröttheten. Lördag morgon och det var underligt tyst i
huset...lugn lördag..hmm något saknas. Snuva naturligtvis. Borta! Den lugna
lördagen övergick i letande i varje skrymsle varje vrå. Öppna precis varenda
låda, skåpsdörr,  dörr eller öppning.
Inte ett ljud.

Sen den dagen har vi levt lite på helspänn med spetsade öron, hon kommer väl hem igen, var det
katten som krafsade på dörren nu...nä.

Mitt hopp stod till att hon trots allt blev intresserad av kringstrykande hankatter och gav sig
iväg på friarstråt. Men i hjärtat kändes det aldrig riktigt så. Läste på lite, de löper 5-8 dagar...igår hade det således gått 7 dagar, så kanske hon kommer hem snart i alla fall. Men egentligen är det väl oftast hankatterna som ger sig
iväg till honorna.

Ytterligare en solig dag var det så Lukas Valle och jag begav oss iväg på en kattsökarpromenad kring
granngårdarna. Inget napp förstås. Väl hemma föreslog jag att vi skulle gå ner till dammen och se om det blivit lite grodägg. Jaa, sa Lukas och så får vi leta efter Snuva där nere. Ja men där är hon ju inte tänkte jag, bara skog har
aldrig sett henne ens gå åt det hållet. Men Lukas var ihärdig, vi fann grodägg och vi stannade upp ett tag och njöt av solen och ankorna som simmar i dammen.

Då! I tystnaden hördes mjauanden. Lyssna sa jag! Jaa, sa Lukas jag hör Snuva!!
Nerifrån skogen kom alltmer mjauanden, gällare och högre. Vi fick klättra över
getstaket ut i skogen över diken försiktigt. Tydliga mjauande förde oss på rätt väg, så blev det tyst, vi såg oss
omkring hmm. Så kom ett gällt mjau uppifrån! Högt upp i ett träd, där var hon våran Snuva. Åååh lyckan var stor, Lukas och jag och Valle sken upp, vår lilla söta katt, där satt hon helt förstörd stackarn. Hon ville så gärna klättra ner
men se det gick inte.

Så kan det verkligen då vara sant att katter fastnar uppe i träd?! Jag har väl egentligen tänkt att de förr eller senare klättrar ner och att typ ringa brandkåren är lite överdrivet… Vi lockade och ropade men nä inte vågade hon sig ner. Vi måste hämta en stege mamma säger den kloke sonen. Sagt och gjort. Lukas fick vänta vid trädet ifall hon skulle komma ner ändå medans jag fick kånka ner en stege långt ner i skogen.

Men stegen räckte inte, jag
nådde henne inte. Hmm vi får hämta en korg eller nåt som jag kan hissa upp sa jag till Lukas, kom. Och då när vi alla lämnade stackars Snuva, då fick hon panik och klättrade modigt baklänges långsamt ner till stegen och lutade sin rumpa emot den och mjauade.

Så äntligen kunde jag klättra upp och få fatt i en katt så tacksam så att hela hon skakade när mjaundet övergick i kurrande. Alldeles jättemager och alldeles matt fick vi bära hem henne. Oj så hungrig och jisses så törstig och herregud så tacksam..igen! Som när vi tog in henne från höloftet. Kurrar och kurrar och stryker sig runt alla ben som finns och Valle verkade också hemskt glad över att återse sin
kattkompissa.

Ja jisses denna katt, nu har hon förbrukat två liv...och vi verkar vara henns räddare i nöden jag och Lukas. Kan inte annat säga än att återigen när livet sätts på sin spets, när det liksom gäller liv eller död då stärks relationer, då känner man sig mer levande än någonsin. Denna lilla katt lär bli en såndär speciell gynnare, nu betyder hon ännu mer för oss och vi för henne.

Men man undrar, kan hon verkligen ha suttit där i trädet i så många dagar, tja med katter kan ju verkligen allt hända. Och vad hade hänt om vi inte hittat henne!!! Så visst var det väl ett litet hjältedåd  

Jag bidar min tid, heter det inte så, när man liksom väntar på att starta. Och det tycker jag man gör mest hela tiden. Nu bara för att jag blev förkyld för över en vecka sen och körde på som vanligt förstås...tills jag igår insåg att ska jag någonsin bli bra måste jag VILA. Blä vad trist. Jag vilade och jag vilar lite till och det verkar funka. Så allt jag vill och allt jag måste ligger på hyllan medans jag "bidar". Ytterst frustrerande, är det inte det ena är det det andra. Jämt dessa avbrott i planeringen. Gå från plan A till plan B till plan....Ö. Men skam den som ger sig, tänker använda min tankes kraft och inte längre tänka är det inte det ena så...utan tänka guuud vad mkt tid jag har, tänk att jag hinner med allt jag vill och lite till och vad skönt att kunna hålla sig till planen slippa stressa och slippa börja om! Och tänk vad fantastiskt att jag är så frisk och kry och inte alls har ont i halsen eller hostar. Så imorgon....då!! Under tiden inspireras jag av denna underbara film. Så vill jag ha det nu till våren med mina hästar  

...här är det vår, fantastisk dag idag! Pang, dvs grisen ligger och vältrar sig i solen, krokusarna blommar, ankorna flyger högt i skyn, hästarna söker späda grässtrån i hagen och min lilla höna ruvar på ägg! Så om allt går vägen kläcks det kycklingar strax innan påsk, nya liv på väg! Min väninna fick en dotter för en vecka sen. Med våren kommer livet och hoppet men mitt i allt hopp om livet har mina tankar kretsat en del kring döden. För en kort tid sedan fick Romera, min lilla vita sagohäst lämna detta liv. Hon blev 21 år gammal och jag fick förmånen att känna henne i tre års tid då hon gav oss två fantastiska föl. Det är svårt att vara djurägare, moraliska dilemman, beslut som skall fattas och dessutom genomföras. Olika människor har olika syn och jag antar att det enda man kan göra är att följa sitt hjärta och finna sin egen väg vad det gäller den sista resan. Romera hade länge haft problem framförallt med ena bakbenet men även andra små krämpor här och där. Flera gånger har jag fått hjälpa henne upp då hon lagt sig i boxen eller hagen men dess emellan har hon galant rullat sig som en kattunge mjuk och fin i kroppen... denna sista vinter dock började fler bekymmer hopa sig såsom en skimmeltumör i ögonvrån, mindre aptit med lite tappat hull, sämre immunförsvar och alltmer sällan la hon sig ned. På slutet fick hon ödem under magen samt en märklig hosta. Istället för att utreda saken i detalj då misstanke om t ex hjärtsvikt, bekymmer i inre organ kanske tumörer fanns så föll lotten på att avsluta livet istället. Och det är där det svåraste av allt ligger tycker jag. Är man verkligen den som har rätt att råda över liv och död. Skall man till varje pris hålla livet igång eller är det en tjänst att avsluta det måhända för tidigt? Tungt. 

Men jag är hemskt lycklig över hur fantastiskt fint och värdigt och bra det hela gick. Mannen som kom och hjälpte oss med detta var otroligt duktig på sin uppgift och så lugn och trevlig mot både Romera och mig. Jag var ensam här och det var en marsförmiddag med lite kyla i luften. De andra hästarna stod i stallet och åt sin frukost när jag ledde ut Romera till en stor hink med precis alla godsaker en häst vill ha. Hon var otroligt positiv, lycklig på nåt sätt, stod lugnt och fint och mumsade ett saftigt äpple brevid mig när bultpistolen gjorde sitt och hon damp ner och därpå tömdes på sitt blod. Stora djur är det och när de handlöst faller är det självklart dramatiskt men jag tyckte inte det var svårt att se, fin var hon där hon låg och liten blev hon med ens. Jag kunde ta ett sista adjö innan hon slutligen lastades och for härifrån....och faktiskt efter några timmar kände jag mig lättad. Insåg att jag varit mer orolig för henne än vad jag tänkt mig, kändes så skönt att hon slapp bli sämre att hon slapp bli liggandes i flera timmar utan att komma upp eller slapp andra sjukdomar som kanske var på gång. I det fria hade hon förmodligen varit uppäten och borta för flera år sedan, men vi människor har så fina medel och metoder att bevara livet. Men svårt är det att veta när det är rätt och när det kanske är fel. Stora frågor och djupa funderingar har kommit och gått i mitt huvud. Solidago hennes sista föl har gått och luktat på hennes grimma och täcke som hänger kvar på den ack så tomma boxen. Men han har tagit det väl och var riktigt ordentligt avvand så sakta men säkert installerar sig den gamla vanliga stämningen i stallet. Och idag när våren ger sig så starkt tillkänna skall jag plocka undan hennes grejer och bära med mig henne i minnet och njuta av de nya liv som ser ljuset i samma takt som de gamla liven släcks för det är ju tidens gång och har så alltid varit. Livet blir mer levande när döden går brevid.   

Romera med sin nyfödde Solidago förra våren  

Romera vilar i gräset med Pimpinella sommaren 2010.

    
Rullar sig i rundkorallen med Pimpinella bara någon dag gammal.

 
Och här föddes Pimpinella på eftermiddagen i hagen, en duktig morsa var hon.  

Solidago heter han ju, ibland kallas han för Gustavsson och ibland lille skrutten

för kärt barn skall många namn ha  

Och herregud vad nöjd jag är med min lille skrutt! För igår var vi ute på promenad, det var första gången utan mamma eller annan häst. Ja det gick ju sådär...för mkt energi för halt och förstås lite läskigt så det blev en hel del "tuktning" och det gällde att vara på sin vakt då en liten hingst är heeemskt rask med att slänga med framben, småstegra och ta tjuvnyp. Väl hemma igen blev det ganska kraftfulla tag enligt min horsemanshipfilosofi eftersom Solidago var allt annat än lugn...det blev mycket flytta bakdel, backa, respektera min space, hålla fokus på mig och finna avslappning. Han såg rätt förvånad ut, lite stött, lite allvar i de vackra ögonen. Så idag tänkte jag alright, ta tjuren vid hornen och på det igen! Rädd att ha skadat hans förtroende och egentligen inte upplagd för besvärlig häst. På med repgrimma, sticken i hand styrde bestämda steg ut i vida världen. Dröm om min förvåning och försök mät min lycka då ett litet ljus alldeles fantastiskt fint följer mig som en skugga, precis brevid, precis bara nåt steg bakom. Med repet precis vilande i marken HEELA vägen uppförde sig min lille skvätt som en guuuud. Stannade när jag stannade, backade när jag backade, travade omärkligt i kapp när jag ökade farten och saktade ner när jag gjorde det. Bara sådär hade polleter fullkomligt trillat ner tydligen, han hade fattat ALLT bara på en liten promenad. Att respektera mig, att vara trygg med mig och följa mig i vått och torrt, jag hade kunnat haft honom helt lös kändes det som. Aah, ren och skär lycka, en sån känsla, en sån fantastisk liten hingstunge jag har. Så klok, så förnämlig, så vacker, så glad och förväntansfull en fröjd att umgås med. Ren och skär inspiration - nu måste våren komma, det är så mycket jag vill lära mina unga hästar!

...halva januari har redan gått. Jag är bara så glaaad att vintern varit så snäll och vän och lovade tidigt i höstas att absolut inte klaga på lera och regn. För jag önskade mig verkligen en grööön vinter, slippa skotta snö, vandra runt i drivor, skrapa rutor på bilen, betala dyyra elräkningar, broddar av och broddar på! Känns lagom med en kort liten vinter efter dessa två vargavintrar. Så jag har min egen lilla nedräkning, halva januari är väck så det tordes återstå ca 2,5 månader med risk för snö! Trots önskans uppfyllelse får jag tillstå att de sista månaderna varit liksom sega, tomma på lust och inspiration. Egentligen är ju allt jättebra...bara inte riktigt haft den där gnistan. Men det är väl bara att ta sig själv i kragen och blåsa liv i själen och trampa vidare! På hästfronten råder brydda dagar. Min älskade Velevante blev ung på nytt i höstas, super duper fräsch och underbar att rida...så drog han av sig en sko, på samma ben som vart problem med i somras...fick på skon, men ack o nej, halt igen och har nu åter stått i 2 veckor så snart är vi på ruta 1, sätta igång återigen. Bellis som skulle agera sällskapsdam på ridturer med Belladonna vid hand drabbades av klåda och utslag och gillade då rakt inte sadel ovanpå detta. Trodde först det var älglöss, men de försvann, klåda och "bett" återstod. Trodde hon kanske ätit halmpelletsen som vi började med i höstas, tog bort detta och något bättre blev det...men ännu inte bra. Idag skall jag skaffa annat hö och se om det är där boven lurar. Några ridturer har det dock inte blivit, åter på ruta 1, suck! Dessto roligare är det dock med de unga pållarna. Belladonna bara växer och växer, gud jag hoppas inte hon blir föör stor. Lille Solidago har en otroligt charmig frisyr och börjar allt tuffa till sig något om än fortfarande så änglalikt trevlig. Mätte mankhöjder häromdan, Belladonna 1,56, Solidago 1,33. Spännande att se hur de blir som vuxna! Jag har bestämt mig för att behålla Solidago åtminstone i några år, rida in osv, han är så go den hästen! Och Belladonna hon smakar på bettet en stund om dagen och står inför en händelserik vår med tömkörning, mer horsemanship såklart, sadeln skall på lite försiktigt innan sommaren och kanske vi kör lite löshoppning. Hon har hoppat över en och annan tunna här och verkar ha talang för det hela. Typiskt mig att få hoppglada pållar på halsen jag som ALDRIG velat hoppa, huh så obehagligt. Tänkte hon hade detta efter sin mor men så dök det upp tjusiga bilder på Saras blogg där Tendencioso, fadern minsann verkar vara en riktig hopptalang även han! Vår lilla Snuva, katten dom kom med höet växder även hon, hungrig som en varg mest hela tiden och att ha julgran inne ja det var minst sagt livat! Här var kulor och barr och glitter överallt.       Så har jag min strävsamma fox terrier Valle, han är inne på sitt elfte år nu och har faktikst börjat bli åtminstone äldre. Fick besöka veterinären och dra ut hela 4 stora tänder stackarn...så blir det när man inte borstar ordentligt hmmm. Nu agerar han snällt kattungekompis och finner sig i diverse upptåg. Snällare terrier känns svårt att finna, han ser dock alltid lite skamsen ut när man kommer på honom med att vara bästa vän med kattunge eller kyckling och visst lever han ut när man säger  -säg till katten Valle!!

Han får även härda ut med vår femåring som bygger bilbana på hans bästa liggkudde...det är bara att ta det med jämnmod och vara glad att man ryms innanför bilban!

Ja har man djur har man mycket att leva för och var dag är fylld av glädjande små händelser samtidigt som man har mycket att oroa sig för och en mängd olika bekymmer på halsen. Som t ex hur det skall gå med mina små fiina ankor...då hök av något slag verkligen bosatt sig här och rensat bland gårdens invånare...

Ja så har då Alla helgons helg passerat. Jag läste på lite om denna högtid då jag finner det rätt förvirrande, alla helgons dag, allhelgonadagen, halloween, vilken är när och när är var och varför och vad firas?!! Blev inte jätteklokare, insåg att det även finns en själarnas dag...2 november tror jag efter allhelgonadagen 1 november, ändå tänds ljus på våra gravar på alla helgons dag i lördags...

Här tänder iallafall jag ljus på våra små oansenliga gravar som dessvärre blir fler och fler. För varje ljus ägnar jag en tanke till var och en av de gynnare jag haft förmånen att ha i mitt liv. Min katt alldeles speciella Olfina, vår schäfer-vän Remus, vår första fantastiska tupp Cesar, Ask den döve lille katten, Griselisa eller Piggy vår rara lilla gris, Cindie som jag egentligen skulle haft ett föl efter, några speciella hönor och nu sist lilla ankan som räven tog. Inte utan att det blir lite stämning när alla de små ljusen glimmar här runt på gården, fint och lite sorgligt.  

Desto sorgligare blev helgen på söndagen då en av alla dessa fantastiska hästar som verkligen gör allt för oss omkom mitt under tävling. Hickstead - hela hästvärlden tänker säkert på dig dessa dagar. Och jag tänker åter på att verkligen uppskatta livet och dem vi har hos oss här - det kan gå så fort så är allt över...

Harpagophytum procumbens

är det latinska namnet på Djävulsklo en fascinerande växt som under århundraden om inte årtusenden använts traditionellt i södra Afrika mot en mängd åkommor.

Den har använts för att stimulera aptit och vid matsmältningsbesvär.

I form av tinktur/extrakt har den använts

för t ex  feber, diabetes, hypertension, gikt, magsår och infektiösa sjukdomar som tuberkulos.

Torkade och pulveriserade rötterna har använts som sår omslag, i salvor för sår och brännskador.

Kvinnor har tagit låga doser mot
mensvärk och infertilitet och höga doser för att stöta ut moderkakan och bibehålla livmodern kontraherad efter förlossning samt i analgetiskt syfte vid samma tillfälle.

Sitt skräckinjagande namn bär den pga frukten som är klolik och känd för att skada betande boskap.
Se bara denna bild…

Numer används djävulsklon runt om i världen och relativt mkt just till djur. Främsta användningsområdet är som antiinflammatorisk samt smärtlindrande vid ledproblem och muskelvärk.

Örten har anti-inflammatoriska och smärtstillande egenskaper.  

Dessutom slipper man de negativa effekterna som andra smärtstillande preparat kan ge! Det har gjorts tester där det visat sig att djävulsklo är lika effektivt som phenylbutazone och cortison. Därför är det inte konstigt att örten är belagd en tävlingskarens på 96 timmar enligt Svenska Travsportens Centralförbund (STC).

Till t ex äldre hästar kan ett dagligt intag vara a och o för att slippa stelheter och värk i leder och muskler. Hästar med artros kan få betydligt högre livskvalité. Vid fång kan djävulsklo användas som smärtstillande och antiinflammatorisk och har dessutom positiv inverkan på matsmältningen.

Jag tycker det är synd att en sån här fantastisk växt inte kan få större utrymme inom veterinärmedicinen. Många hästar skulle få hjälp och slippa starka mediciner som kan störa mage, tarm och utrensningsorgan. Många hästar med
kronisk smärta skulle kunna få högre livskvalité och kanske i vissa fall faktiskt få leva vidare. Särskilt vid lindrigare fång kan jag tycka det är extra viktigt att inte ytterligare "förgifta hästen" men ändå kunna erbjuda smärlindring, vad fint det vore om detta kunde ordineras av veterinären!