Hästlängtan

Senaste inläggen

Av Marianne - 7 juni 2012 12:12

En sån konstig vecka. Idag känns det som måndag, tack vare gårdagen. Ändå jobbade jag en stund
igår, besökte två hästar på ett närbeläget ställe. Alltid skönt att ha nära
till jobbet =) Men med Magnus hemma, lite grillning på kvällen så kändes det ju
mer som lördag än onsdag. Imorgon är det då fredag och veckan är redan slut! Nu
följer ytterligare två veckor sen är tanken att vi far på semester!!!  Så jag inser nu att det är lika bra att börja
ordna med allt, har ju en del som måste tas om hand här hemma, många munnar att
mätta. Och så är det förstås jobb och sen har det hopat sig besiktningar av
allehanda släpvagnar, transporter och bilar samt läkar och
tandläkarbesök...konstigt att det skall bli sådär mycket alldeles innan man
skall bort. Stress in i det sista och sen när man är tillbaks, stress för att
komma ifatt.


I söndags hade vi tygelflätarkurs här! Det var riktigt roligt. Tyglarna blev jättefiiina och alla
blev vi i stort sett klara. Några var med på leadropekursen och sen var vi några nya "handarbetare"! Tänkte jag skulle premiär rida med mina tyglar i eftermiddag. Här är några bilder från söndagen!

             



 Nu återstår endast
en "Filmtajm" på söndagen den 17 juni, sen blir det sommaruppehåll
vad det gäller kurser och Hästlängtan för min del, åtminstone fram till slutet
av augusti. Till hösten lutar det åt  en kurs kring örter och naturmedel för häst och en sadelprovar/föreläsnings/ tema dag preliminärt den 22 september! Det börjar närma sig att fundera på sadel till
Belladonna! Har precis sett färdigt Parellis nya filmserie "Colt starting", vilket var riktigt givande. Fantastiskt fint att se hur fint och lugnt ett tvåårigt sto, aldrig hanterat, vänjer sig vid det ena efter det
andra, blir sadlad uppsutten och rids en liten sväng bara på typ en vecka. Jag tycker verkligen Parelli får förklarat ytterligare mer på djupet varför, hur och när han väljer att göra vad. Känsla och timing, fokus och en plan lika
mycket som flexibilitet och anpassning efter situationen. En konst precis som
allt egentligen är.  Jag fick iallafall inspiration och insåg att jag kan gå mkt raskare fram med Belladonna som ju
verkligen är hanterad. Sadel har hon ju haft på, men utan stigbyglarna. Nu tog jag westernsadeln, spände gjorden ordentligt. Hon har fått hoppa över litet hinder med sadel på och jag har satt ena foten i stigbygeln och ställt mig upp en liten stund. Går hur bra som helst! Sådär för bra så man väntar på
bakslag...nåt bocksprång borde väl komma… Så inom det närmsta tänker jag mig
att jag kan sitta upp barbacka en sekund eller två, sitta upp i sadel kanske ta
några steg och sen blir det sommarlov!


Avslutningsvis en bild på mina minstingar, även en ankunge gillar vattenpistoler =))

 

Av Marianne - 28 maj 2012 15:58

Ja som jag tidigare nämnt fick jag alltså en äggkläckningsmaskin. Jag hade köpt två nya honankor
och de lade minsann tre ägg dagarna efter de kom hit. Jag sparade dessa ägg och kunde förstås inte låta bli att lägga in dem i kläckaren… sedan kom ju Gunilla med ytterligare ägg som jag köpte, 16 st. Dessa lades då in ca en vecka senare, lite rörigt i kläckaren kanske. Första gången för mig innebär total vetgirighet så jag har sökt på nätet, läst kollat små filmsnuttar och samlat tips och information kring kläckning utav ankägg. Dessvärre verkar det lite knepigare än med hönsägg. De ska doppas i vatten, mer luftfuktighet, verkar vara kritiskt på
slutet, de dör i äggen kommer inte ut osv osv. Men så finns de dem som inte verkar ha några bekymmer och inte göra för stor affär av det heller!


Jag beslöt att gå på magkänsla. Jag har ofta en förmåga att läsa på lite för mkt, fundera för mkt
och göra allt lite för komplicerat. Trots allt sitter det en del i ryggmärgen vad det gäller djur och magkänslan är inte att förakta!


Ok, så 16 ägg köptes, ett var lite sprucket så det vågade jag inte lägga in. 15 lades i
kläckare på kvällen den 12 maj. Två var obefruktade, 1 dog efter 5-6 dagar och
ytterligare ett efter 12-13 dagar. Nu återstår 11 ägg och alla lever och sprattlar på dag nr 16!!


Mina nya ankor lyckades påbörja äggläggningen i samma skede så ytterligare två ägg från dem
lades in samma lördag. Ett vart obefruktat men det andra är alltså också på dag nr 16!


Och under dessa dagarna har minsann ankorna och hönan gemensamt lyckats lägga ihop
ytterligare  en 12-14 ägg som en anka bestämt ruvar på just nu!

Försökte sortera bort hönsäggen, men nu vet jag inte. Kanske det blir en salig röra av ällingar och kycklingar om det nu blir nåt. Så sööt hon är lilla anka, gjort sig ett riktigt fint rede. Tänk att de orkar ligga och ruva dag ut och dag in. I lite mörker, ingen TV, ingen att prata med, ingen mobil, ingen bok, inget som händer, bara ligga och ligga timme ut och timme in,fantastiskt!

28 dagar är ruvtiden för en anka...och de tre äggen ja la in en vecka tidigare?! Ja alla var befruktade, ett dog dag 6 och tyvärr ytterligare ett dag 9-10, så bara ett återstår.


Lite tokigt, endast en älling, ensammen och luftfuktighet som skall höjas på slutet...bland de
andra äggen. Räknade ut att kläckningen borde ske på torsdag, alltså sluta vända ägget idag. Men i lördags sa magkänslan nåt annat, jag vände lite ändå... På kvällen PEP det som skam i ägget. Hördes ända in till sovrummet! Men herregud redan! Söndagen kände jag mig lite rådvill, de pep och pep och vid elva tiden vart där spricka i skalet...på dygn 23.


Magkänslan  sa vatten, vatten, jag doppade ägget, lade det på en fuktig handduk, väntade. Sent igårkväll petade jag pyttepytt på skalbitarna som var på väg att bli hål. Ska man ju inte, men det bara kändes så. En liten liten bit näbb kom fram och kippade efter luft. Tänk att ett ägg ett endaste litet ägg plötsligt kan vara så viktigt. Beslöt ändå att sova och låta det hela vara ifred. Men det känns lite som att en hjälp på traven med dessa ankägg faktiskt inte är helt obefogat. Kanske ankmammans tyngd på äggen hjälper dem att gå sönder, kanske
ankmamman är där och påtar lite i alla fall. Jag upplevde det i alla fall som att så fort man grejade lite med vatten och så så vaknade den lille till liv och ansträngde sig igen.


Morgonen kom och inget hade hänt. Jag tänkte först att det klart det är ju för tidigt, sen,  men om det är hål på ägget då måste väl allt torka och inte kan väl ällingen ligga hur många dagar som helst i ägget då??! Snart ett dygn gånget. Sprayade vatten på ägget, sa gomorgon, upp och hoppa!! Körde Lukas till förskolan och avklarade morgonbestyren här, sen upp till ägget igen.


Då minsann hände detta magiska! En ring runt ägget hade krackelerat, älling bände och krängde.
Jag sprayade en sista gång och fick sedan bevittna detta lilla underverk ta sig ut i världen. En liten fågelunge, så liten och mager, en "ful" liten anka som jag hoppas snart förvandlas till en såndär bedårande söt liten sak. Klockan
10.30 börjar den torka upp lite och det lustigaste är att när man pratar med den utanför kläckaren piper den så glatt tillbaks och kravlar sig mot ljudet av min röst. Lille stackarn, känns lite hårt att den nu blir ensam iallafall 1-2
veckor men vad roligt att det gått vägen såhär långt!!


Nu har jag satt på värmelampa  för att ställa in rätt temperatur och göra iordning för flytt ner till köket! Min första lillaste ankunge, så duktig och så bråttom ut. Inga 28 dagar , bara 24! Ja nu känner man
sig som en såndär stolt "hönsmamma", fånigt så det är inte klokt men riktigt roligt!!


De skall torka i kläckaren innan man får ta dem ut sägs det. Men när klockan vart två, 5 timmar efter kläckning och den lilla ankan ej vill bli torr, ligger och darrar därinne struntade jag i råd och rön! Ibland är det som om livet behöver en knuff i ändan, nån som rycker tag i en och ruskar runt lite så man får upp ångan! Så jag tog sonika ut den lille, stoppade i BHn och gnubbade lite i fjäderdräkten. Må det bärsa eller brista, går ju inte att ligga och tyna bort i en äggkläckningsmaskin. Än så länge verkar det bära, rsakt blev det liv i den lille, torr och med mer dunkaraktär hamnade han/hon sen under värmelampan. Ville genast påta i halmen, drack och åt och slutade darra, slappnade av i hela lilla kroppen och somnade så sött i värmen. Puh, nu hoppas jag verkligen denna klarar sig hela vägen, blir ju lite speciellt första gången, första ägget. Fortsättning får följa =0)
Det piper i den här apparaten!

 

Här ligger ankäggen. Och ett håller på att kläckas.

     
Och ut kom den här!!

   
Ligger i varmt sken under värmelampa och sen, tadaa se så söt jag blev!!

 

Av Marianne - 22 maj 2012 15:42

Yes, äntligen har jag fått tummen ur och fixat ett nytt batteri till kameran, nu kan jag fota igen och idag blev det några bilder på liven i sommarhagen. Inte mkt aktion, bara äta äta äta, men så underbart det är med sol och värme och vackra hästar på grön äng!

Bellis med maskros i munn.


Solidago gör sitt bästa för att reta Belladonna....

 
Men hon sa bestämt NEJ, jag ÄTER!! Så trist...

 
Men blid är han lille Solidago, lugnar sig så fort. 
 
Och här, världens vackraste rumpa, tycker åtminstone jag... och Solidago ;-) Belladonna, hon är så fiiin!
  
 
 
Vackraste Velevanten, min följeslagare!
 

Och såhär går det om man inte stänger bilen. har visst en hönsfamilj som vill ut och åka! 

Av Marianne - 16 maj 2012 12:58

Belladonna

Belladonna fick hon heta mitt vackra sto u. Bellis (SWB) e. Tendencioso IV (P.R.E) och visst blev
det ett väl passande namn. Då, när hon kom, föll det sig naturligt på två vis, det påminde om hennes mors namn, Bellis, och jag hade beslutat att döpa föl efter medicinalväxter!
Nu när jag vilar ögonen på min svarta skönhet med sin dominanta läggning och lite trolska look passar ju namnet än bättre.  


Belladonna har smalt klockformade, brunlila blommor. Frukten är ett svart, körsbärsliknande bär som
smakar sött och hela växten är mycket giftig. Dödlig förgiftning hos ett barn kan orsakas av så lite som 3-4 bär! Örten är en vanlig ingrediens inom häxkonsten  på grund av sina hallucinogena egenskaper. 
Linné gav växten namnet Atropa, som syftar till en av tre ödesgudinnor,Nattens döttrar, i grekisk mytologi. Atropos, den oundvikliga, den ödets gudinna som klipper av livstråden…  


En dramatisk blomma, fängslande, vacker men ack så farlig, ...om man inte vet vad man har att göra
med, påminner mer och mer om mitt älskade sto!

   

Belladonna betyder dessutom vacker dam på italienska. Växten har sitt namn efter att kvinnor från
Venedig upptäckte att om man droppar saft från bären i ögonen förlamas ögats iris och pupillen förstoras vilket skapar ett intressant utseende med stora vackra mörka ögon.

Ett skönhetsmedel alltså! Mitt i alltihop. Detta pga. att växten innehåller atropin som idag används inom medicinen för sin muskelavslappnande  och kramplösande verkan.


Belladonna är alltså en giftig växt och används i homeopatisk form i olika sammanhang.


Influensa och infektionssjukdomar med feber är Belladonnas stora områden, kan vara bra att ha
hemma i husapoteket vid influensatider...


Symtom kommer plötsligt och starkt, ofta med kraftig allmänpåverkan. Hög feber, glansiga
ögon, stark värmeutstrålning pekar mot att Belladonna kan vara till hjälp. Ofta med överkänslighet mot ljud, ljus och beröring.

   

När en häst behöver Belladonna som mest känner man sig allvarligt orolig då hästen är så kraftfullt
dålig!


Det är ett huvudmedel vid juverinflammation, som inte är så vanligt på häst men desto
vanligare på kor och används flitigt hos en del mjölkbönder. Kan hjälpa en häst med tarmvred som har våldsamma smärtor och är överkänslig för beröring. Men vid tarmvred skall självklart veterinären kontaktas först och främst!

   

Belladonna är ett effektivt akutmedel vid feber, bra att ta till när feber av nån anledning
blossar upp och blir ögonen glansiga är det säkra tecken på att Belladonna bör användas.

Men Belladonna kan även hjälpa vid starka allergiska reaktioner med svullnad, rodnad, hetta och feber.


Inom homeopati väljer man medel som passar patientens personlighet och läggning, speciellt
vid mer kroniska besvär. Karakteristiskt för Belladonna är rastlöshet, blir lätt upprörd, bullrig, syns och hörs. Kan var riktigt spydiga. Har ofta intensiva sinnesförnimmelser, livliga…här vet jag inte riktigt om mitt sto passar in, hon är inte den som blir såvärst upprörd, bullrig och spydig är hon inte heller! Nej hon är helt enkelt min Belladonna, vackra dam dominant, prylgalen, pillrig, lite lat, stabil med gott självförtroende och otroligt trevlig att umgås med!
  

Av Marianne - 14 maj 2012 14:13

Puh, nu har jag nääässtan kommit ikapp med alla mail som skall besvaras, papper som skall sorteras och uppdaterat hemsidan www.hastlangtan.se. Alltså nuförtiden är det ju fantastiskt vad informationen flödar åt alla håll och så många möjligheter att hålla kontakt med omvärlden. Men ibland blir det ju bara för mkt, känns som man gladeligen skulle kunna ägna större delen av dagen framför en skärm av endera sorten bara för att "hänga med". Och det går ju inte när det är så mycket annat som skall skötas och annat man vill göra.


Jag vill t ex själv vara med på tygelkursen vi skall ha den 3 juni! Kul att själv kunna skapa sina egna grejer tycker jag, hantverk för hästfolk, lite mer känsla då! Läs om kursen här>
Mina tyglar skall vara svarta, men hakarna är jag osäker på, jag gillar modellen på de mässingsfärgade men vill egentligen hellre ha silver...såhär ska de alltså bli och Lisa som skall hålla i kursen menar att det är ganska lätt att lära sig!
   
Sedan tänker jag redan på hur mycket annat man skulle kunna tillverka med denna fläta som bas. Hundkoppel, halsband kanske, grimskaft....getkoppel!!! Men nä, det skulle Folke bara äta upp, om det var gjort i läder.


Förbaskade getter de är på rymningshumör nu igen och jag vet INTE var de kommer ut. De två små går väl an, de gör ingen förnär men när Folke kommer farandes ja då får man hålla i hatten! Han kommer som en virvelvind och drar snabbt över varenda ställe han vet innehåller någor gott. Hönsmaten, hästkrubbor och gud förbjude om han kommer in på logen, då ligger alla fodertunnor burkar och säckar hej vilt över golvet! Sedan rabatterna, tulpaner, blommor, vinbärsbuskar och överhuvudtaget sådant matte tycker säärskilt mkt om det mals raka vägen ner i gapet på denna min galna älskade getabock!


En annan otroligt spännande begivenhet här i huset just nu är äggkläckningsapparaturen! Den är nämligen full utav just ägg. Imorse lyste jag dem, i princip alla visade redan tecken på att vara befruktade, såå nu är det till att vända på ägg och kolla temperatur och futktighet och vääääänta!  


Av Marianne - 7 maj 2012 15:26

Lastträna, ett sånt ord! För den icke hästmedvetna människan
torde detta kunna tolkas på de mest fascinerande sätt. Träna bort sina laster
kanske eller träna på sin last. Träna att lasta…vaddå??! Jo i detta fall
handlar det såklart om att lasta en häst. Låter ju inte klokt det heller. Pippi
Långstrump är väl iså fall den mest lämpade bruden för att helt enkelt lasta
sin häst, manuellt, lyfta den dit den ska. Och jag tror många hästägare hade
önskat sig vara Pippi i vissa sammanhang. Att lasta en häst är inte alltid det
lättaste men det kan också vara lätt som en plätt.


Solidago, hingst, 1 år gammal har endast tittat på
transporten faktiskt. Det har inte blivit av att vi har klivit in i den eller
åkt i den. Så för en tid sen kändes det som hög tid att lastträna honom. Dag 1,
halvt hysterisk. Solidago är kvick och alert och far gärna åt många håll på en
gång när han inte riktigt vet och förstår. Jag skapade tema ”sätta hoven på”  på gårdsplanen. En trasmatta, en filt,
transportens baklem och transportens fronturlastning ( ja, man kan även urlasta
hästar, kallas vanligen lasta av och brukar innebära att man känner sig med ens
avlastad). Eftersom Solidago verkar luta åt att vara en RBE dvs right brain
extrovert om man kan Parellis horsenalities, när han blir osäker så valde jag
att enträget, lugnt men med orubblig intention introducera trasmatta, filt,
fronturlastning, baklem…trasmatta, filt, frontur.. ja ni ser mönstret. Jag
insåg att om jag blandade ihop det hela, bytte ordning eller blandade in annat
infann sig åter halva hysterin. Så efter tålamod skrapade Solidago frenetiskt på
trasmatta och filt och la sin näsa på tranportens golv och var lugn. Dag 2
samma mönster återupptogs, fortfarande en ganska överenergisk och
överreaktionär  Solidago till en början
men ganska snart gick han på trasmatta, filt samt skrapade på transporten med
ena hoven. Efter några timmars vila var vi på det igen och trots allt kände jag
mig lite missmodig, tveksam kommer detta att lyckas, gör jag rätt osv osv. Vi
tjatade vidare och båda framhovarna stod rätt som det var på transporten. Plötsligt
får jag en blick av denna häst, en sån där blick på djupet. Han har så
fantastiskt fina ögon, verkar så klok och nu ser han sådär noga på mig som om
han undrar är det så att du vill att jag skall gå in här eller, är det så att
du försöker tala om för mig att det inte är nån fara att gå på läskiga saker,
är det så att jag kan lita på dig?! När han blir sån där, plötsligt lugn och
klok då blir man ju knäsvag. Allt verkar med ens  så lätt. Med darrande stämma och liten nick
svarar jag  ja! Okej, Solidago vänder sin
blick in i transporten och kliver bara rakt på. Vi går rakt igenom den vi
vänder och går in via fronturlastningen, vi går in och backar ur, jag skickar
in honom, han går in själv. Vi tar en runda på gårdsplan sen tillbaks till
transporten då sätter han av i trav rakt in. Jaa, så plötsligt var det
lasttränat och klart. Nu tar vi en paus för att sedan utöka det hela med att
stänga om honom samt åka några meter fram och tillbaka. Återigen förvånar mig
denne kille, så tossig han är, högt och lågt, hingstig och livrädd omvartannat
och så plötsligt klickar det bara till och han gör liksom vad som helst för en.
Fullkomligt ljuuuvligt!

Här nedan går han in själv medans jag fotar och sen står han lugnt och fint därinne och väntar på en bit äpple, duktig kille  

   

Av Marianne - 3 maj 2012 15:19

Fantastiskt solsken
och ett bra tag sen jag bloggade sååå...lite har allt hänt! Fjäderfän har varit
på tapeten och det får bli dagens ämne. Var på Bondens dag, hönsbytardag tillika barnloppis för ett par
veckor sedan och fick tag på två nya ankdamer i vit fjäderskrud. Hade med vår bruna
tupp i förhoppning om att någon ville ha honom men hjälp där var så trångt och
så mkt folk så jag ville inte ta ut honom ur bilen ens! Han åkte med hem
igen...varpå tuppfäktningen startade ånyo. Nåja, ankorna flyttade in i stallet
ganska förskrämda stackare och de blev om man så säger våldtagna av mina två
drakar när de äntligen fann damer på stället. Men efter en natt fejade och
grejade de två tjejerna iordning sig och började se ganska nöjda och
förhoppningsfulla ut. Några dagar senare fick de komma ut till dammen och
jisses så de badade. Nu är de riktigt hemmastadda och sällskapliga och supertrevliga. I måndags hämtade vi ett litet fint hus hos mina föräldrar som pappa snickrat till deras ankor som de dock ej har kvar. Hoppas dte skall komma till pass men det verkar som ankorna mest trivs utomhus...


Lilla familjen höna
med kycklingar som bott i köket fick också flytta ut. Det är ju inte klokt så de
växer kycklingar, går ju inte att ha dem inne i en liten bur...Men så en dag
när de fick ta sig en liten runda ut i gröngräset och jag vek undan blicken en
ynka stund så vart "den gråa" katten, (en fasansfull katt hon
är...) framme och nöp en utav de små. Trist, fy vad jag ångrade mig!! Härmed
inleddes operation stänga in hönsfamilj i box. Lyckades och de fick sittpinne
att öva på, lyckades! Så bra, nu får de helt enkelt vara här inne tills de är
stora nog tänkte jag. Men se det tänkte inte höna! Nästa kväll hade hon
verkligen lyckats få de små livet att klättra upp och ta sig ut genom
boxgallret och vidare genom stallet upp till den "riktiga" sittpinnen
som är upphängd i taket. En sån bedrift, fantastiskt...det var bara det att en
stackare satt kvar och pep hjärtskärandes i boxen!! Stolta höna uppflugen på
pinne struntade högaktningsfullt i detta, satt bara och väntade. Den kvällen
var jag trött. Jag fann det enklast att spärra in alla katter istället! Nu
pågår omkringflyttning av hönsfamilj, in i box, ut i provisorisk rastgård, upp
på sittpinne en stund och när natten kommer in i kaninbur med höna och
kycklingar vilt protesterandes!!!


Och dessemellan
skilja på stridande tuppar. Men så igår kom här en karl som fått tips från
Gunilla som jag köpte ankorna utav och ville minsann ha en tupp. Halleluja,
tuppen flyttade i ett nafs och som ett brev på posten infann här sig ett lugn
då min lilla hönsfamilj, mamma, pappa barn genast fann varann och håller ihop
så fint och allt blev liksom så rätt. 
Vad glad jag blev, hoppas nu min lille tuppeluppe får det fint på sitt
nya ställe med egna hönar och allt.


Nä det är inte slut
på fjäderfähappenings ännu..för innan jag hittade ankorna kom här av en
slump en väninna på besök med sin väninna som jag aldrig tidigare träffat. Och
hon hade äggkläckningsmaskin så jag frågade om utifall att jag inte fann levande
ankor kanske hon kunde kläcka fram ägg… Häromdan ringde hon och frågade hur det
hade gått med ankor och hon vill skänka mig hela äggkläckningsmaskinen!! Det
gick ju inte att motstå. En gammaldags variant men ändå! Så Lukas och jag for
för att hämta, vi blev bjudna på kaffe och kaka och pratade höns och ankor och
hästar och allt möjligt och hem kom äggkläckningsapparaten! Spännande, det
måste ju bara prövas! Det lär med andra ord fortsätta röra till sig på fjäderfäfronten framöver...


Idag i det vackra härliga vädret fann jag ingen annan råd än att låta lilla hönsfamiljen gå en stund lösa ute i allafall och med tuppen som en ivrig beskyddare nu känns det alltmer tryggt. Så då var det tydligen dags för nästa lektion för de små, jordbad! Ja, tupp och höna och tre små som faktiskt inte alls kom i kläm grävde ner sig i en endaste röra ovanpå och under varann i rabatten. Jorden sprutade åt alla håll. Valle kunde inte låta bli att lägga näsan i blöt och ingående studera denna röra av fjädrar och jord. Oj så rena och fina de blev, nöjda glada harmoniska. Ja, även om det är lite rörigt emallanåt med höns och ankor så är du ju så hemtrevliga och fina att ha här på gården!

Så lite bilder på dessa gynnare:

                   

Av Marianne - 19 april 2012 14:51

I tisdags var vi på besök hos Maria Gramén, jag, Jenny, Belladonna och Bellis! Som vanligt trevligt
och härligt att det funkar så bra med hästarna. Belladonna är nästan lite för duktig, jag finner att jag inte är tillräckligt provokativ, hon tappar intresset.


Nåväl, Maria startade nyss sitt så kallade korståg på facebook. Med följande text :


"Hur kunde det bli normalt att bettet skapar vassa kanter i munnen av sågande, ha snokrem så
hästen inte kan öppna munnen när vi drar för hårt, gnaga med sporrar i hästens sidor så det blir märken, smörja såriga mungipor efter träning, fläta westernhästens svans så det gör ont om den piskar med den när man sätter sporrarna i sidan, dra hästen i munnen och kicka med benen om hästen inte går med huvudet i marken, galoppera in i en vägg för att lära den att stanna, hålla emot i hästens mun och driva med benen samtidigt i en timme per dag. Kära, kära hästvänner, hjälp mig att ge hästen sin värdighet och en gnutta frihet tillbaka! Jag hoppas du vill följa med på mitt korståg..., för det på startar idag!"


Det blev stor respons med långa kommentarer och starka känslor. Så nu vart Maria på "krigsstigen", trött på att inte säja rätt ut vad hon tänker och tycker. Och efter att ha läst och funderat inser jag att jag också kan känna
precis just detta. Hästvärlden är speciell, alla är vi intresserade av våra hästar, alla vill vi lyckas på olika sätt med olika saker måhända men vi vill ju ofta någonting med att ha häst. Och vi älskar våra hästar. Så blir det olika
läger, olika inriktningar olika skolor och med de följer människans behov av tillhörighet, att passa in att göra som alla andra gör för att bli accepterad, känna sig framgångsrik och känna sig trygg. Plötsligt är det en viss åsikt som
råder i ett visst stall eller i en viss tävlingsgren och plötsligt härmar alla varandra och ingen höjer på ögonbrynen längre för något som kanske egentligen är helt fel. Och detta tycker jag man finner i alla led inte bara i "den
traditionella" ridningen utan jag tycker det även kan uppstå i "naturliga hästhållnings"-sammanhang. När en idé, åsikt ett tillvägagångsätt går före den enskilda hästen och dess individuella svar på hantering, foder, hovvård, ridsätt, sadel osv osv osv , då är det inte längre rätt.


Ack en sån stor fråga, vem har rätt vem har fel, när är det rätt när är det fel och varför. Ska man överhuvudtaget ha djur i fångenskap leder väl tanken till egentligen, är man djurvän när man tvingar in djur i vår mänskliga tillvaro och i våra mänskliga önskemål. Jag är inte av naturen lagd till att ta strid, skapa konflikter och rabalder. Men jag inser att även jag är trött på att inte höja min röst när jag tycker förfaranden är under all kritik. Trött på att t ex se
små tjejer rycka och dra i sina ponnys, ta fram spö och med massor av ilska och frustation skylla på att hästen är dum. Trött på att inte längre njuta av en hästtävling utan irriteras av att ingen verkar bry sig om att vissa hästar
uppenbart visar sitt missnöje. Även trött på att ses som konstig, tokig och felaktig om man kommer och vill göra saker på sitt sätt. Det känns inte som man är välkommen på t ex en normal löshoppning om man skulle komma med sin
repgrimma och sitt rep och inte vilja riskera att medhjälpare kanske pushar hästen i fel ögonblick…


Många många gånger har man funderat på de små, våra barn, nästa generation. Jag anser att det
finns för få möjligheter att lära sig på andra sätt redan från början! Ridskolor är alltför likriktade, normer råder. Barn och ungdomar nuförtiden lär sig i högre utsträckning att allt liksom är serverat, bara att sitta upp och
rida. De är inte intresserade av hästen som väsen, får inte stimulans och möjlighet att ta tillvaro på barns många gånger naturliga respons på djur och natur. De tillrättavisas och lärs hur man ska göra. Många gånger hade säkert
barnets naturliga reaktion varit bättre. Ett barn har all tid i världen, ingen prestige inga förutfattade meningar. Att se ett barn interagera med djur kan vara mycket fascinerande. Djuren känner sig inte hotade och många gånger inte
ens i behov av att dominera. De blir istället nyfikna, lekfulla, tillitsfulla, försiktiga och omtänksamma. Märk väl, inte alltid och speciellt inte med barn som kanske senare i livet kommer i kontakt med djur och kanske är rädda, osäkra
osv osv. Men på det stora hela tycker jag inte att det finns sådär mycket bra förebilder längre, inga gamla erfarna hästmänniskor, bönder, folk som levt och arbetat ihop med sina djur och som inte behöver sätta fina ord på avancerade övningar eller bryr sig om att få poäng på det dom gör utan kan visa på värdet av ett samarbete med ett stort kraftfullt djur och kärleken som uppstår när man är ömsesidigt beroende av varandra, hjälper varandra, kompletterar varandra, tar hand om varandra. Ser och känner när något inte är som det ska, gör vad som
behövs utan att tänka på om det är rätt eller fel, att använda sunt förnuft och känsla, hästöga… Mycket har säkert varit fel genom tiderna, modern forskning visar på nya råd och rön, diskussioner uppstår, saker förbättras. Men samtidigt känns det som känslan åsidosätts, anpassningsförmågan glöms, man agerar efter en eller annan regelbok eller "rörelse" och ser inte hästens själ och hästens uttryck. Hur lär man ut det? Hur har det blivit så att vi människor
måste lära oss att vara naturliga och ha sunt förnuft. Varför beter vi oss ibland så illa mot en häst som vi egentligen gör allt för?


Jag välkomnar ett korståg och ansluter mig gärna till det samtidigt som jag inser hur svårt och
känsligt det är och att egentligen är det bästa att kunna diskutera och ta lärdom av varann istället för att gå i försvar och dö för sin sak bara pga. stolthet och behov av samhörighet.  Det är alltid ett fördärv när det bli "vi emot dom"!


Men vi är många nu som funnit andra vägar, som inte nöjt oss med att känna att vi inte har hästen
med oss på riktigt. Vi vill också få vara med på saker och ting utan att bli dömda och kritiserade ibland rentav förlöjligade! Så jag tror faktiskt tiden är mogen att vi börjar reagera, säga ifrån, ifrågasätta och vara med i sammanhang vi kanske normalt undviker. Tiden är mogen för nya bedömningsporter, nya ridskolor, nya typer av aktiviteter med hästar där deltagarna är fler, publiken är större och inspirationen når många, många, många fler.


Så finns ju de där solklara fallen som säkert alla reagerar på...men tydligen inte just då det sker, där och då och det är ju verkligen helt sanslöst. Se en av flera av EPONAs videos:


Om någon därute vet, kan nån svara mig på varför i helvete dessa ryttare sitter och draaar och rycker
så i tygeln, knäcker nacken på hästen på detta vis, nu har jag sett så många exempel på detta och sitter här som ett stort frågetecken - vad är tanken???? Det måste väl ändå finnas en tanke eller?
Varför??? Någon som vet?! Eller har detta liksom bara blivit ett "stuk", nåt man typ bara gör utan att egentligen veta varför?


Vill du läsa mer om Marias korståg , här är länken:  http://www.facebook.com/#!/pages/Maria-Gram%C3%A9n-Bli-ett-med-din-h%C3%A4st/124039037632032

Skapa flashcards