Hästlängtan

Senaste inläggen

Av Marianne - 22 april 2013 13:23

Dags att se över hästarnas inneboende hyresgäster, maskarna, såhär i vackra vårtider. Detta är ett viktigt ämne som inte nog kan belysas. Precis som missbruk av antibiotika ger resistenta bakterier har våra maskar börjat bli resistenta emot avmaskningsmedlen. Alarmerande!

För ett par veckor sedan hade jag en fullkomlig invasion av mask hos stallets katter, dåliga blev de, fort gick det och två av dem hade garanterat strukit med om inte avmaskningsmedel fanns att tillgå. Vågar inte tänka tanken att stå med ett föl eller en unghäst som tynar bort framför ens ögon pga mask, men det kan faktiskt vara framtiden om vi inte alla tar ansvar nu.


I Equippo labbs nyhetsbrev stod att läsa 
"Vi har tagit del av väldigt oroande information när det gäller resistensläget hos blodmaskar. Problemen tycks redan vara mycket större än vad vi tidigare trott! Det är mot pyrantelsubstansen, där Banminth och  Fyrantel ingår, som blodmaskarna nu börjat visa resistens. 

Även spolmaskar har visat resistens sedan ganska lång tid tillbaka, i detta fall mot ivermectinpreparat (än så länge!)"

 

Förutom att sköta hagar och betesmarker och faktiskt göra träckprov, både före eventuell avmaskning samt även efter för att verkligen se att det hela fungerat, kan vi i större utsträckning försöka med naturligare varianter tycker jag!

Jag har två produkter i min verksamhet som är sammansatta för att motverka mask och inälvsparasiter på häst. Formula 12 och Parasitkompositum. Det finns säkert fler ute på marknaden. Lite bökigare, lite dyrare men snälla medel mot hästen och en hjälp att minska på användningen utav avmaskningsmedel.

 

 Både Formula 12 och Parasitkompositum innehåller såklart örter, växter, som ute i naturen har en motverkan på parasiter och främjar hästens egna förmåga att göra sig kvitt de ovälkomna gästerna. De är lite olika sammansatta så min åsikt är att liksom med avmaskningsmedel kan man växla mellan dessa båda och ge dem för att förebygga maskangrepp samt bli av med mindre mängder mask. Det går ju att göra träckprov även här för att se om önskad effekt inträffat.                 Malört gillar inte maskarna.


Formula 12 innehåller ekbark, mattlummer, strandmalört, maskgräs samt maskros. Detta pulver ges 1 tsk - 1 msk (beroende på hästens storlek) 2-3 ggr/dag i 14 dagars intervall. Inför betet är en bra tid tycker jag, liksom efter betet. Men det går såklart att även ge under betesperioden.


Parasitkompositum är också det ett pulver som ges 10 g 2 ggr/dag i maximalt tre veckor i sträck.

Det här står att läsa om Parasitkompositums innehåll:

Egenskaper per ingrediens:

• Caprylat. Undviker att mögel i tarmkanalen kan utvidga sig. Förbättrar upptagning av magnesium. Reglerar tarmfloran och främjar matsmältningen.

• Grapefruitseed extrakt (48%). Fungerar feberhämmande och blodrenande.

• Carryophylus aromaticus. Har en stark maskdrivande verkan, förstör maskäggen och är parasitdödande.

• Absintum. Hjälper vid tarminflammation och verkar maskdrivande.

• Artemisia. Fördriver alla tarmparasiter och mask.

• Curcuma. Fungerar inflammationshämmande, mögeldödande och blodrenande.

• Thymus. Fördriver olika tarmparasiter.

• Trigonella foenigraecum. Hjälper vid mag- och tarmsår och dåligt läkande sår.

• Magnesii citras. Fungerar kramphävande och är oumbärlig för enzymernas tillverkning.


   

Artemisia heter wormwood på engelska, det säger ju en del!


En del hästar har stor benägenhet att samla på sig mask medan andra inte alls är lika utsatta. Man kan fråga sig varför. Min uppfattning är att det till viss del beror på hästen immunförsvar samt statusen på hästens mag och tarmkanal. Många hästar har bekymmer i detta område och kan därför vara extra känsliga, även immunförsvaret påverkas negativt av irritation i detta område. En del kanske har fått problem tack vare mask, masken är borta men tarmen är fortfarande irriterad och kan inte stå emot nya angrepp. Så har din häst ofta mask utan annan förklaring (som tex dåligt skötta rasthagar, maskangripet bete osv) så kan det vara en god idé att över hela året arbeta för att bygga upp hästens immunförvar samt läka ut och stärka upp hästens magtarmkanal samt utrensningsorganen som håller kroppen ren och fräsch.


Slarva inte mer med obefogad avmaskning! Tag ansvar och värna om att de preparat vi har faktiskt kan fortsätta att fungera. Var inte rädd för lite mask i magen, det är fullt naturligt och en frisk och kry häst bygger ofta upp ett eget försvar som håller maskarna på rimlig nivå. Avmaska alltså bara dem som verkligen behöver oftare unghästar, äldre hästar men alltid hästar med bevisat högt antal ägg i träcken. Och som sagt varför inte prova förebygg med naturens hjälp. Våra hästar har inte möjlighet att själva vandra runt och finna växter som hjälper dem. De har heller inte möjlighet att lämna hårt nedsmutsade ytor och vandra vidare till nya betesmarker, de är beroende av oss och av vårt sunda förnuft. Vi kan precis som vi gör foderstater för garanterad näringstillförsel hjälpa dem genom att tillföra naturliga kompletteringsfoder som håller maskarna på mattan!


Och ytterligare en sak, när du avmaskar, får verkligen hästen i sig hela dosen eller hamnar hälften på stallgolvet eller på din fina stalljacka?! Varje klick är ju viktig, får hästen inte i sig full dos är det ju som gjort för att maskarna skall överleva och lära sig motstå giftet.


Nu när eventuellt denna syssla ligger för dörren är det inte så dumt att förbereda hästen. Börja redan idag att ge hästen en spruta med t ex äpplejuice vid den dagliga skötseln. Efter några dagar kanske din vän knappt kan vänta på att få den smaskiga sprutan i munnen...så vips en dag, ja då var juicen verkligen besk, blä!!! Men det var inte svårt att få in det i munnen. Ge så lite äpplejuice nån dag efter avmaskningen igen så blir minnet av den där äckliga gången blekare  

  

ANNONS
Av Marianne - 15 april 2013 14:00

Puh, ny vecka nya tag. Förra veckan var en enda lång bergochdalbana!!Våren kom trots allt smygande och lugnet och harmonin befann sig här och livet kändes sådär behagligt, tryggt och skönt tills på tisdag morgon. Med ett ryck väcks jag av Magnus som ryter, hunden är borta!! Puts väck! Va?!! Kikar ner på sängsidan och där ligger Valle lika yrvaken som jag. Det är alltså Silver som är borta. Vadå borta han kan väl inte vara borta, han går ju ingenstans. Han öppnade dörren och försvann, sa Magnus! Tänk att man kan bli så iskall så fort. Jag trodde vi hade glömt låsa dörren och att Silver kanske varit borta,... ja vem vet hur länge. Sen förklarade Magnus att han hört honom öppna dörren och en minut senare när han gick ut för att ta in honom så var han helt enkelt borta. Utan ett knyst. Han skäller nämligen gärna, Silvervovven, vill gärna berätta att nu är jag ute och jag äger stället jag bor på!! Men inte denna morgon.  Vi letade ropade, åkte runt med bilarna, visslade, lockade, lyssnade. Över hela världen låg ett slags spöklikt lugn, vindstilla, dödstyst, liksom bara lugnt. Inte nånstans fanns det tecken på att någon upprörts av en lösspringande hund. Otäckt faktiskt  


Om jag får säga det själv så är jag ganska garvad vid det här laget när det gäller djur och rymlingar. De brukar allt komma hem efter en stund. Eller så kommer en ilsk eller road granne ångandes och undrar om det är min hund, gris, häst, get eller liknande som är i deras trädgård. Jag brukar mest bli irriterad när någon behagat rymma, inte bli så värst orolig på en gång. Men det här, det var liksom inte Silver helt enkelt. Varför i hela världen skulle han springa iväg. Visst vi drog slutsatsen att något vilt lockat honom ut på äventyr, men så länge…


Dagen gick, ingen Silver. Jag hade hjälp med sökning genom skogen på dagen. Det blev till att ringa polis, gå runt till grannar, lägga ut på facebook  osv. Inte ett ljud! Ingen hade sett en stor vit hund nån endaste stans. Hjärnan är ju otroligt duktig på att fantisera vid sådana här tillfällen. Vilken skräckfilm som helst ligger i lä om man jämför med bilderna i huvudet på Silver i en brunn, Silver fast i en härva med taggtråd, Silver som gått igenom isen nånstans, sparkad av en älg, brutna benpipor åt alla håll, Silver spetsad på en pinne i skogen osv osv. Och sen tvivel mot mänskligheten. Kan han vara stulen, har någon tagit honom, kört väck med honom, bundit fast honom, lagt ut honom på annons?!! Det är ju en fasansfullt vacker hund.


Lugn och harmoni fullständigt bortblåst istället fylldes hela stället till brädden av oro, nervositet, otålighet, frustration, rädsla och den där äckliga känslan av maktlöshet. Inget kan man göra så därför kan man liksom inte få nåt annat gjort heller. Väntan!


Natten kom, Lukas var ledsen och orolig för goaste vovven ute i kalla natten. Och ni kan ju tänka er en 6-årings fantasi, den vet ju verkligen inga gränser. Vargar, bovar, pirater, svärd, dinosaurier,       blod, mörker, kyla och att komma vilse. Hur skall Silver kunna pynta ett träd för att bli hittad?!!   


Mamma han kanske är DÖD!!!!


Jaa, det kanske han faktiskt är och tänk om vi aldrig får veta tänker man i sitt stilla sinne. Morgonen kom, ingen hund. Mer prat med poliser. Människor hör av sig och vill hjälpa till att leta! Tipsar om än den ena än den andra sidan på nätet man kan använda. Jag satt fast i telefon och data och kom knappt ut att leta en gång. Lade så ut Silver på Missing dogs facebooksidor.  En stund efter kl 14 får jag ett samtal. Var det din hund som satt utanför vårt hus imorse, hi hi!! Han var jättego, glad och ville leka med pinne. Vi lät honom vara, tänkte han går hem snart, tänkte ta tag i det om han var kvar efter jobbet. Du får åka hem till oss och kolla runt om han är kvar!!


En granne nån kilometer bort bara, fågelvägen, hade sett efterlysningen på facebook!!! Tänk att kroppen kan bli så varm så fort. Han LEVER!!! Tjohoo, klockan sju imorse var han pigg och glad och alldeles nära hemma. In i bilen och bort för att leta. Näe, så blir man kall igen, usch vad tyst och öde det ser ut att vara, han har dragit vidare….att han inte hittar herm!?! Stänger av bilen, öppnar dörren och sätter fötterna på marken och PANG, där kom han, en kanonkula till hund, har aldrig sett nån lyckligare. Krumbuktar sig och låter svansen gå så bakbenen släpper marken. Oj en sån lättnad, en sån glädje, lycka och eufori.  In i bilen for han, hem, hem, hem. Hungrig som en varg, alldeles till sig, törstig, trött, glad, sprallig men trött och hungrig och glad och sen trött igen. Så var berg och dalbanan på topp. Nu skulle bara all meddelas som fotfarande tror han är borta. Fast i dator, mobil, telefon. Och tröttheten, nej fel, utmattningen gör sig påmind. Luften går ur och jag inser hur fullkomligt dränerad man blir rent psykiskt av sådana här saker.  


 


Samlade ihop kraft igen och igår skulle det bära av på träning med Velevanten. Trots andra spännande bestyr på morgonen hade jag för en gångs skull gott om tid och kunde komma iväg i lugn och ro. Den där harmoniska känslan i gen, vädret fint, inget glömt, hästen lastad och en bra låt på radion! Gps i mobilen för att komma rätt. Sist åkte jag efter Linda så för säkerhetskull, gps...


Förbannade, j-vla gps    ville prompt en annan väg. Jag brukar "köra på känn" och jag brukar alltid hitta. Men nu blev jag osäker och följde således gpsen… Ni fattar ju resten. Fick vända än här en där, nä kände inte igen mig, testar den vägen då!


Då hamnar vi mitt i ett kaos uten dess like, SM i orientering!! Bilar parkerade överallt längs smala vägar, orienterare i färglada kläder som myror från alla håll, högtalare, folk, publik, bilar som kommer, bilar som skall åka. TRÅNGT. Bara jag kommer igenom detta tänkte jag då vänder jag verkligen inte tillbaka. Då får jag köra på tills jag kommer ut på en stor väg. Gpsen, ja den la förstås av, ingen mottagning mitt i skogen. Kanske jag skulle plockat upp en orienterare med karta och kompass! Milvis fick jag åka, milvis och tiden gick förstås. Inser att jag inte har nåt telefonnummer till någon. All kommunikation har förts via nätet. Vill bara köra, komma hem lutar det åt. Kommer således äntligen ut på en väg käpprätt åt helvete långt bort men vet åtminstone var jag är. Kör tillbaka. Arg, stressad, frustrerad osv. Tänker jag skiter i alltihop och åker hem, men så kommer avtagsvägen vi tog förra gången, det är nu en kvart kvar till min träningstid startar. Ok, mobilen är slängd åt fanders, jag kopplar på känslan. Saktar in vid en avfart, återvändsgränd står det. Var det här, skall jag våga mig in här, kan jag verkligen vända då...jo. det är nog här inne. Och javisst, plötsligt var jag framme. Parkerar ekipaget och möts av en glad och trevlig tjej, förklarar att jag kört fel och hon säger glatt ja du har sju minuter på dig!


Sagt och gjort sju minuter senare står vi i paddocken, Velevanten och jag. Fullt sjå att lägga band på stressen och alla känslor, andas, vad är det, det har jag inte gjort den senaste halvtimmen. Så börjar vi då med lite markarbete. Och då löper typ alla hästar i alla hagar runt om amok. Galoppar, bockar och krumbuktar sig. En nykastrerad hingst står i en hage intill paddocken och är inte särskilt lugn eller så. En liten islandshäst lever loppan en bit ifrån hingsten. Jag biter ihop och tänker det här är ju bara inte meningen, inte vår dag. Jag känner ju min Velevante. Han har ju aldrig varit oberörd av andra hästars aktiviteter. Det är ju bara att fokusera på att kunna hantera hästskrället och hoppas inget händer. Vi kom i alla fall fram! Men se vad händer då.


Min älskade gamla häst måste väl ha känt att nu är mattes gräns nådd, nu klarar hon nog inte mer så jag får ta vid och agera som om jag vore världens allra mest tryggaste mest självständiga häst ever. Vadå tokiga hingstfasoner, ser dom inte hör dom inte. Hoppande och skuttande små lurviga isisar, äsch det är väl inget att intressera sig för. Nu tränar vi här, markarbete, sluta för hand är riktig knepigt, man får koncentrera sig! Matte, skärpning, solen skiner och vi är på utflykt, nu njuter vi! Ja, vad skall man säga, kände mig paff! Även på eftermiddagen på lektion nummer två med mig på ryggen barbacka skulle hingsten som inte förstått riktigt att han inte längre kanske är hingst, göra sig hörd och markera ett visst ogillande mot min för dagen oberörda, trygga, tåliga och självständiga pålle. Min pärla. Fotfarande kan de förvåna en efter alla dessa år. Det hände en gång för många år sen på en långritt. Vi ansågs var det tryggaste ekipaget och fick agera stigfinnare innan de andra hästarna vågade sig med. Alla tyckte Velevanten var så cool och modig, jag trodde han var svårt sjuk!!! Nu är han 22 år i år och vi övar på nya saker! Han är som vanligt ambitiös och tycker det är hemskt roligt samtidigt som vi allt kommer ihop oss vissa dagar. Förtretat tittar han på mig när jag blir irriterad över att han inte förstår. Så stampar han med sin framfot och tittar uppfodrande på mig och tycker förstås att det är jag som inte förstår. Så blir vi trötta på varann en dag eller så, som ett gammalt par. Men när det väl kommer till kritan, ja då finns han uppenbarligen där för mig och jag för honom! Dagen slutade lyckligt, vi kom hem i lugn och ro precis lagom till ett regnoväder.


Jag undrar med jämna mellanrum varför man utsätter sig för allt vad det innebär att ha dessa djur omkring sig. Vad som helst kan hända när som helst. Och det är kanske precis just därför. Hela spektrat av känslolivet blir garanterat använt med några gynnare och odågor omkring sig, så är det och så skall det nog allt vara!

 

ANNONS
Av Marianne - 13 mars 2013 13:31

...heter det och det är naturligtvis sant. Vid årsskiftet flyttade liten Tuva in här. Inte så liten men hemskt näpen och feminin, så rar och fin, rena rama prinsessan. En prinsessa på ärten.Det är Maria som har skaffat sig en Tuva i sina bästa år (både Marias och Tuvas år då vill jag påpeka). En feminin fux, kanske nån kan räkna ut resten.

 

2013 startade som sagt med en hel del nytt bl. a Tuva. Hästarna här som levt sitt stabila lugna liv väcktes till liv kan man väl säga! De fick delas på i hagarna eftersom Solidago fortfarande är hingst. Mmmm en hingst tyckte Tuva och två egna vallackar i min hage, det väckte nog allt hormonerna till liv. Tuva brunstar så ofta det bara är möjligt och så kraftfullt så att ingen skall gå miste om saken! Tuva är som Velevanten dvs fux och rädd att bli ensammen i stallet eller i hagen eller nånstans där emellan! Så nu ljuder höga gnägg över nejden då Velevanten är ur hagen eller nån annan med för den delen. Velevanten har i vanlig ordning tagit sig an nykomlingen men så fort han är med mig ja då säger Rednex att han minsann kanske inte är så kastrerad som somliga tror. Hingst är jag allt i själ och hjärta och jag är väldigt snygg. Det ligger pondus i mina extra kilon och livserfarenhet. Liten, jag, nej det är allt en synvilla, se på mig du lilla Tuva, här har du en riktig hingst! Och Tuva hon tjuter och piper.Vilken hingst om helst duger bra, på den punkten är jag ej kräsen! Ja vad tror ni då händer med den riktige hingsten? Jo nu när Bellis då flyttade härifrån så blev det som så att Belladonna och Solidago går i en hage, två små som till en början såg ut som hjälp, vem bestämmer nu då?!! Livrädda stod de och tryckte ihop i ett hörn av hagen. Men nu, nu är det så att säga föräldrafritt! Och det är två tonåringar vi pratar om. En tjej som spelar svåråtkomlig, tuff och cool och en kille som kör moppen på bakhjulet och funderar på var han skall pierca sig och vilket namn han skall tatuera in, Belladonna, Tuva eller den där förkortningen  YOLO (you only live once). Testosteronet är ett faktum och vårkänslor likaså. Tuva hon trivs nog riktigt fint, hon lever ut liksom och hon är en äkta rödhätta. Ena dagen skitsur andra dagen vän som en skör blomma. Eller skall jag kanske ändra det till ena sekunden...Velevanten mäktar med men jag är riktigt stolt över honom som ändå tar det förhållandevis lugnt, tänk om detta hänt för 10 år sen då hade inte en hage här varit hel! Rednex han är pigg som en mört . Solidago stressar upp sig och kastrering känns verkligen alltmer aktuellt och Belladonna är av med morsan och hon har dessutom fått skor, unga damen. Vet inte om det var så käckt, för nu jädrar i min låda, nu ändrade sig framåtbjudningen kan man väl säga! Det får bli ett eget inlägg så småningom.


Det är fel att säga att Tuva stjälpt oss men nog är det sant att en liten Tuva kan göra stor skillnad!

   

Av Marianne - 27 februari 2013 13:07

...och ha det glatt än att gå i lera och sörja?! Nä det är ju inte alls sant!!! Jag går hellre i lera. Jag lovar dyrt och heligt att aldrig klaga på regn och rusk, söndertrampade hagar, leriga smutsiga hästar, lerpölar till hundar som springer in och skakar av sig i huset. För jag har faktiskt kommit fram till att hur fint och vackert det än kan vara en vinterdag så är vintern INGENTING för mig!! Så det så!! Jag åker inte skidor, gillar inte att skotta snö, åka skridskor är inte på tal. Det enda jag verkar göra under vintern är att frysa, vänta, halka och vara irriterad på att jag ingenting kan göra! Det är faktiskt så det känns. Motigt! Det är bara för kallt för allt som jag vill göra. Och nu är jag innerligt trött på det hur mkt solen än skiner över de vintervita hagarna här. Bort med skiten, fram med leran. NU!  Jag orkar inte vänta mer.


Man kan ju verkligen undra varför i hela friden man bor här med alla löften om vinter varendaste år. Dyra elräkningar, bilar som inte startar. Evigt mörker. Influensa och alla möjliga vintersjukdomar. Merjobb, merjobb, allt är helt enkelt jobbigare. Kargt och bistert. Så idiotiskt. Hade jag varit 20 år då hade jag faktiskt emigrerat nån annanstans. Men sanningen är att nu orkar jag inte det. Nu är det såhär och frågan är väl mest hur man gör det hela drägligare?!

   


Jag tyckte jag var klok som bestämde mig för att ge hästarna "vintervila" redan innan jul. Julen är ju mysig och den ägnade jag mig helhjärtat åt denna gången. Sen kom januari och tanken var att börja så smått...det blev ett par ggr för det var vinter, kasst underlag, kallt, trist. Så kom februari och inför träning söndagen den 17 ville vi komma igång igen jag och Velevanten...gick ju sådär. Sen var det förstås snöstorm när man kör hem med transporten efter träningen. Man undrar om man är klok som prompt skall ge sig ut på vägarna innan typ maj. Hem kom vi och tankarna styrde jag åt det positiva hållet. Lite mjuk snö i paddocken, nu är det bara att ta det som det är och rida på. Nästa dag ösregn! Slask, blött och till kvällen kom klassikern. Minusgrader i anslutning till regn och tö ger minst sagt kraftig isbildning. Och såklart sen skall det vara kallt och minus i sisådär ett par veckor. Bom stopp blev det här. Ingen ide alls att göra annat än leda djuren fram och tillbaka till hagarna. Hoppas på att inte slå sig halvt fördärvad på vägen. Silver skulle såklart jaga en katt på isen och det straffade sig minsann, han vrickade en tass så inte ens hundarna har det varit lönt att gå ut och gå med.  En halt och lytt och lille Valle som fryser häcken av sig. Irriterande.

   

Klaga? Jag? Näe, jag avger bara en fullständigt realistisk bild av livet här den sista tiden. Det har ju inte varit bättre. Att komma och påstå att man njutit av en vacker solig vinterdag skulle faktiskt i mitt fall vara en fullkomlig lögn. Jag har försökt men bakom den där vackra vyn döljer sig obevekligen en frustrerande, stressande och fullständigt neurotisk känsla inombords. Bara det nån endaste gång kan bli vååååår.


 

Här är fina Bellis förra sommaren bland grönska och maskrosor! Bellis som nu flyttat härifrån så långt som till granngården!


Av Marianne - 19 januari 2013 11:41

Det talas en del om kringstrykandes vargar här, synnerligen fascinerande djur som väcker starka känslor. Vi har numera en egen "varg", en synnerligen vacker sådan som också väckt starka känslor!

 

2013 kom och för vår del startade det turbulent. Efter en lugn och sansad jul svischade det liksom bara till så hade vi fullt upp med än det ena än det andra. Förändringar åt lite alla håll och kanter och det är först nu det känns någorlunda lugnt och stabilt igen. Jag skyller på Mayakalendern...kanske är det ändå så att tiden är inne för en ny era!


Vår nya era inleddes redan dagen innan julafton när vi mitt i allt julstök inte kunde sluta tänka på en hund! En hund hos http://www.hittehund.nu  som Jenny lite skämtsamt sänt en länk till. Det blev inte så skämtsamt, det blev blodigt allvar. En "vovve" i julklapp var ju faktiskt vad Magnus önskade så på självaste julafton skickade jag iväg en intresseanmälan, fick snabbt svar sen följde en vecka av mkt diskuterande fram och tillbaka….


Efter nyår fick vi äntligen träffa honom, Silver, en väldigt vacker hund tyckte vi. Och vi fick ha honom här på prov! Efter allehanda nya intryck med olika reaktioner har Silver gått från klarhet till klarhet här. Efter trots allt en hel del vägande för och emot för vi vet ju vad det innebär att ha hund, att ha en stor hund...och en lurvig hund, som fäller enorma mängder. En hund som älskar att bada i diken, i gyttja ett "träsktroll", en "varg" som folk blir livrädda för, som skall in i bilen och smutsa ner, som skall motioneras, aktiveras och som äter en massa mat som skall inhandlas, kånkas, bäras. Päls som skall borstas, klor som skall klippas, ett hem som måste dammsugas ganska mkt mer och så allt som inte skall hända... Hästar som inte skall bli utskällda, hund som inte skall bli sparkad, katter som inte skall jagas, koppel som inte skall dras i, folk som inte skall skällas på, andra hundar som inte skall bråkas med, harar och rådjur som inte skall snokas efter eller ätas upp för den delen,  ställen som inte skall liggas på eller smutsas ner, dörrar som inte hunden skall gå före ut eller in igenom och timmar och åter timmar som hunden inte skall vara ensam utan med, överallt hundar med. Visst blir man låst, visst blir man bunden och visst är det skillnad att ha en liten käck hund som Valle som man tom kan bära, ha i knäet om så skulle vara än en stor varg som folk kanske inte vill ha in i vardagsrummet. Ja, vid det här laget har jag ju trots allt haft åtskilliga djur och det rosafärgade skimret över att skaffa en ny familjemedlem är ganska genomskinligt och där bakom döljer sig den krassa vardagen.


Så vi har bestämt oss, Silver är här för att stanna!


För Silver är den bästa lekkamraten ett barn kan ha, Lukas och Silver verkar kunna leka i timmar och när Lukas ropar eller bara viskar kommer Silver som skjuten ur en kanon. Han sitter som ett ljus när jag säger stanna och släpper ut hästarna i hagen. Han lägger sig lugnt i stallet när jag mockar och fejar och väntar så fint. Han går lös här utan en tendens att sticka nånstans. Han ligger helst på hallmattan och inte i soffan eller sängen. Han är förskräckligt lugn och trevlig inomhus och gör inte en fluga förnär...förutom katterna då. Bilen älskar han och är lugn och stabil när han är ute och åker. Han är såå vacker och fin och så jättesnäll ända in i själen och han är så glad och lycklig varendaste gång vi skall gå ut. Han går jättefint i kopplet och drar nästan aldrig. Han galopperar så härligt i frihet på ängarna och kommer så glatt när man ropar. Maffigt och tjusigt att se.  Han är en riktig gottegris och så skäller han ibland som en tok och skallet är djupt, mörkt och respektingivande. Här lär ingen objuden komma hur som helst inte!  Dessutom har han ett vackert namn och är en Vit herdehund, en ras vi varit nyfikna och tänkt på, läst om och drömt lite om dessa år efter Remus (schäfern vi hade och aldrig skall glömma). Och Silver är 5 år, kastrerad och väluppfostrad. Det blev lagom för Valle som troligen inte orkat med en valp (och inte jag heller just nu för den delen). De går fint ihop och det känns som förr med en liten och en stor rännandes runt benen, som den naturligaste sak i världen.

     


En hund i sina bästa år, fantastiskt fin och trevlig, väluppfostrad, lugn och snäll men med mycket motor och energi, som helt klart njuter av livet på landet kontra en promenad inne i stan. Där verkar han bli reserverad, skygg och lite stressad. Men vad gör det, vi är ju nästan aldrig i stan! En sån här hund växer ju inte på träd. Vi känner oss ärade över att få ha honom här i vårt hem. Nu hoppas vi på att han får ett långt härligt liv här med oss och slutar upp med att jaga våra katter  

Välkommen Silver!

     

Av Marianne - 26 november 2012 10:28

Det regnar. Igen. Allt är blött. Sen typ tre månader. Grått. Vått. Lerigt. Evinnerligt tröttsamt. Jag anstränger mig, trotsar vädret och ger mig ut och låtsas att det är jättehäärligt. Funkar rätt ok. Förra söndagen var jag ute och red mest hela dagen kändes det som. Först på Velevanten med lille Solidago på släp. Vi red runt här hemma, alla grusvägar åt alla håll. Mötte bilar, tog oss över en liten bäck, travade, gick förbi Franks skällande hundar. Solidago var alldeles slut och bara tvärnitade sista backen jag hade tänkt trava upp för. Så går det när man är en liten hingst och går ut stort med att trippa och traska, nypas och tjivas, kaxa sig och vara på tårna. På slutänden är det ändå den gamle som har all ork kvar och tagit vara på sin energi.  Solidago såg synnerligen förvånad ut, att världen var så stor!!! Sen var det dags för stona. Jag red Bellis med Belladonna på släp, himla praktiskt. Vi tog en ny sväng och den var minsann längre än vad vi alla tre hade väntat oss men damerna var förtjusta. Båda verkade njuta av nya syner och äventyr. De går så fint som två parhästar, lugnt och stabilt inte en massa onödigt tjafs. Däremot skiljer de sig åt markant när något verkar lurt...Bellis väljer att visa att hon registrerat det, lägger i en växel till och ångar stabilt förbi. Belladonna visar också att hon registrerat och drar i handbromsen, stannar och står kvar! Så mina armar är kanske något längre efter denna typ av ridpass. Så när vi relativt utmattade bara hade sisådär 100 meter kvar hem….så möts vi av alla hästkillarna här hemma i full karriär på vägen!!!! På rymmen! Tre galna pållar bockandes hoppandes galoppandes. Kändes sådäääär när man sitter på en häst och håller en 2,5 åring brevid! Tankarna strömmar, ska jag helt enkelt släppa Belladonna?! Ska jag kasta mig av bara? Skall jag rida med? Kommer Bellis att sansa sig eller…? Och i stundens hetta hann jag egentligen inte ta några beslut. Madde kom så lägligt, Solidago slöt sig an till stona medans Velevanten och Rednex gav sig av upp till grannarna i vild galopp. Bellis trippade bara på tå och Belladonna, min underbara Belladonna tog en seriös eftertanke och beslöt att här gäller det nog att helt enkelt stå still, ta det lugnt och fundera något över situationen. Madde kunde ta henne och leda henne in i stallet medan jag hoppade av och gick in med Bellis och Solidago följde snällt med. Det gick bra med andra ord. Velevanten var förstås något svårfångad sen. Han äälskar att vara på rymmen och det var ju så länge sen sist. Utmärkt tillfälle att galoppera i grannarnas trädgårdar och inte minst på vår gräsmatta nu när det är så mjukt och blött. Varenda hov som sätts ner lämnar ett avtryck som lär synas ända fram till sommaren, minst!    Tjohoo, livet kan leka fast det regnar!  


Jag gav upp, låste in alla hästar och gick in till soffan och anslöt mig till våra två soffpotatisar, Valle och Vilosidophius!

Av Marianne - 1 november 2012 12:27

Åh det är egentligen så mycket som hänt och mycket jag velat skriva om, tiden och energin har förstås satt sina begränsningar. På mitt köksbord står en blomma som jag fick vid ett kärt återseende av min väninna Tina som var här och hälsade på förra veckan. Tina bor sen flera år i Italien där hon driver en restaurang, så det är ju inte precis varje dag vi ses...men varenda gång känns det som om det vore varje dag!

Vi pratade och pratade, pratade lite till och sen pratade vi för att till sist prata innan vi var tvungna att sluta prata och tyvärr fick vi aldrig pratat klart!!!

Det ger verkligen mycket att träffa gamla vänner som liksom vet allt, man kan snabbt gå in på det väsentliga och det som slår mig är att trots att vi lever så olika liv och så långt ifrån varandra så finns det så oerhört många paralleller. Ja Tina om du läser det här vet att jag tänker mkt på dig och nu måste vi se till att höras oftare, så det så  
 

Så rider jag in min svarta pääärla!!! Fantastiskt, redan kan jag sitta på henne, hon som alldeles nyss var en liten tossig fölunge. Till mitt stöd har jag tittat på Parellis filmbox Colt starting. Kan verkligen rekommendera dessa filmer, ger en tydlig och bra bild av nyttan med horsemanship från marken upp i sadeln. Magnus hjälpte mig upp barbacka första gången men Belladonna verkar mest irriterad när någon annan är med och håller i henne ( hon bet honom     ), hon signalerar att vi klarar oss allt själva hon och jag! Så jag har faktiskt bara sett till att någon är i närheten men sedan suttit upp själv i westernsadeln och med rep och repgrimma.  Westernsadeln är ju helt fantastisk för detta avseende. Så stabil och rejäl, lätt att kliva upp i, lätt att liksom sitta helt still i. Mycket glad för den är jag! Och än så länge blir det ytterst påtagligt hur mycket det underlättar med allt arbete på marken som vi lagt ner. Jag ser verkligen Parellis system tydligare som just en förskola för hästen, ett språk är skapat, en etablerad relation och tillit mellan häst och människa som gör det lättare att bara fortsätta nu med vad man än vill! Märker också tydligt hur känslig en häst verkligen är för blotta tanken. Belladonna och jag har verkligen fått det där bandet som jag önskade, hon och jag från den stund hon föddes. Men det är ett stort arbete från min sida att lägga märke till mina egna ovanor, olater. Bråttom har man, stressad är man, splittrad i tanke och själ. Vardagen tickar på och man låter många gånger frustration och irritation råda i sinnet. Irriterad över bara en sån sak som vädret...och genast påverkas hästarna och just Belladonna blir trasslig, stökig och ibland istadig som en åsna. Åsna ja, nästa steg var ju att få hästeländet att gå. Hon har verkligen gått in för att bredda ordentligt på benen så att hon står stadigt när jag sitter upp, sen tittar hon på foten på ena sidan och foten på andra sidan och öronen pekar rätt ut, slänger en blick upp på mig och säger ok nu står jag stabilt, hur länge skall du sitta där?! GÅ, nej det GÅR inte, då tappar jag balansen, jag står still! Inte ens när Jenny red Bellis vi sidan av ville hon hänga på. Återigen blir hon lite sur när någon annan skall blanda sig i, det är helt tydligt hon och jag. Hon struntar i andra hästar och annat folk och det är ju strålande på sätt och vis. Tillslut efter ganska kraftfulla medel fick jag henne dock att lossna och vi valde faktiskt att rida en bit ut istället för i paddocken och då följde hon efter Bellis, men när vi skulle vända hem, nä se det var inget kul. Bellis och Jenny och Jennys hund Totte försvann hemåt och Belladonna blev åter åsna, alla fyra hovar djupt nergrävda i gruset. Så jag prövade att styra kosan bortåt för att liksom lyckas med mina hjälper och javisst då gick hon så fint, bort från alla, bort från hemmet, lugnt och fint, fantastisk känsla! Men vi stannade snart och jag hoppade av och ledde henne hem. När jag sitter upp på en ny häst känns det ofta lite sådär ohemma i början, man vet inte hur hästen rör sig och hur den reagerar. Men med Belladonna, som dessutom inte ens är riden, så har det verkligen känts som den allra mest naturliga sak, som om jag suttit på henne en miljon gånger redan, konstigt! Jag trodde allt det skulle kännas liksom läskigare och liksom ovant, åter ger jag kredit till den relation vi lyckats få.


Velevanten är ju absolut raka motsatsen. Vadå stå still?! Vad är det, hur gör man då??? Och skulle de andra hästarna komma så mycket som en meter längre bort jag då kommer ju paniken ångandes, separationen är ett faktum och överlevnaden står på spel!! Min tokdåre till pålle, som jag älskar denna häst. Tänk att vi hängt ihop nu i 18 år, helt otroligt, en sån ynnest. Och vi har provat på mycket och tydligen är det inte slut på det ännu. Med tanke på hans psyke är känslan obetalbar nu när jag två gånger har lastat honom helt obekymrat, helt själv, åkt i väg, lastat av sadlat och klivit in i ridhus för att träna för Monica Muller. Han har skött sig så fiint och varit så duktig så det är inte klokt tycker jag. (Förr i världen kom vi fram, Velevanten genomsvettig och med typ tre skor avtrampade i transporten!)Nu nosar vi alltså på den akademiska varianten på ridning. Monica har många pratat mycket gott om och jag har varit nyfiken på henne ett tag. Nu uppstod chansen att få prova på och träna här i Förlanda och jag fann henne till och med bättre än jag önskat!!! Velevanten är ju allt lite stel och kantig numer och dessutom inte direkt vältränad...men oj så fint han svarar för trots allt lite ny variant på hjälper, skänklar, tyglar, sätet. Han är en fröjd att rida speciellt när han nu inte blir hysterisk och överenergisk utan faktiskt lugnt och fint koncentrerar sig på mig. Att rida runt i cirklar är för honom rena drömmen verkar det som, sövande, lugnande, tryggt och behagligt. För Belladonna verkar det vara rena rama döden, man kommer ingen vart, runt runt helt utan mening och mål och ansträngande är det dessutom! Natt och dag är de, dessa två hästar men i mitt hjärta de allra bästa hästarna i världen   


Så har jag varit iväg i hela två långa dagar och tittat på träningar för Honza Blahá. En helt fantastisk "horsemanship- utövare", med egna tankegångar, egna vidareutvecklingar av hur man får en såndär fantastisk relation med hästen så att man kan ha den med helt lös var som helst och kan rida utan tyglar utan sadel och ändå uppnå samling. Vääldigt spännande och väldigt givande. Får bli ett eget inlägg om detta...så länge, en film med Honza!

Av Marianne - 19 september 2012 14:25

Puh, den här "rehabiliteringen" efter operation går långsammare än vad jag tänkt mig.... kändes som jag höll på att spricka efter gårdgens lilla shoppingtur, det var visst för mkt att stå och gå, bära och komma i och ur bilen, fick ligga raklång på soffan resten av kvällen... Men men dagarna går och sakta men säkert vågar jag påbörja planeringen av hösten. Tänkte börja med att ladda för en sadelns dag, lördagen den 20 oktober. En clinic med Lisa Axelsson som varit här nu några gånger och hållt i både sadelföreläsning men även hantverksgrejerna tygelkurs och mecatekurs! Det var ett tag sen nu som just sadelclinicen var, dags att fräscha upp kunskaperna?! Denna gången är det tänkt att efter teori och praktiska övningar med deltagarnas medtagna sadlar, faktiskt i praktiken få se en sadelutprovning på en riktig häst =) Kanske det blir på min lilla Belladonna, en unghäst, hur bör man resonera, eller kanske på nån annan...Men dagarna närmar sig med stormsteg att jag faktiskt behöver Belladonnas första sadel!!! Och den ska ju ligga bra från början så att inte några tråkiga associationer med ridning och ont i ryggen uppstår. Sen blir det väl till att byta sadel allteftersom hon växer och då kan det ju vara riktigt bra att ha koll hur sadeln bäst skall ligga. Men sen är det ju även så att jag skall hamna bra i sadeln dessutom, ja det är inte lätt det här! Men det är ju kul!

 

Sadeln under lupp alltså. Det är också tänkt att det skall finnas utrymme för tre ekipage att ta med egen häst och sadel/sadlar för utprovning, kontroll, hjälp och råd! Är du intresserad hör av dig på en gång, det kommer bara att kosta 500 kr och då ingår kostnaden för själva clinicen! Ett tillfälle alltså. Självklart får du testa uppsuttet i paddocken. Och under clinicen får du låna hage eller box till hästen.


Ja, mer information kommer på Hästlängtans hemsida, www.hastlangtan.se, nu måste jag åka och hämta Lukas!

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se