Jag bidar min tid, heter det inte så, när man liksom väntar på att starta. Och det tycker jag man gör mest hela tiden. Nu bara för att jag blev förkyld för över en vecka sen och körde på som vanligt förstås...tills jag igår insåg att ska jag någonsin bli bra måste jag VILA. Blä vad trist. Jag vilade och jag vilar lite till och det verkar funka. Så allt jag vill och allt jag måste ligger på hyllan medans jag "bidar". Ytterst frustrerande, är det inte det ena är det det andra. Jämt dessa avbrott i planeringen. Gå från plan A till plan B till plan....Ö. Men skam den som ger sig, tänker använda min tankes kraft och inte längre tänka är det inte det ena så...utan tänka guuud vad mkt tid jag har, tänk att jag hinner med allt jag vill och lite till och vad skönt att kunna hålla sig till planen slippa stressa och slippa börja om! Och tänk vad fantastiskt att jag är så frisk och kry och inte alls har ont i halsen eller hostar. Så imorgon....då!! Under tiden inspireras jag av denna underbara film. Så vill jag ha det nu till våren med mina hästar  

...här är det vår, fantastisk dag idag! Pang, dvs grisen ligger och vältrar sig i solen, krokusarna blommar, ankorna flyger högt i skyn, hästarna söker späda grässtrån i hagen och min lilla höna ruvar på ägg! Så om allt går vägen kläcks det kycklingar strax innan påsk, nya liv på väg! Min väninna fick en dotter för en vecka sen. Med våren kommer livet och hoppet men mitt i allt hopp om livet har mina tankar kretsat en del kring döden. För en kort tid sedan fick Romera, min lilla vita sagohäst lämna detta liv. Hon blev 21 år gammal och jag fick förmånen att känna henne i tre års tid då hon gav oss två fantastiska föl. Det är svårt att vara djurägare, moraliska dilemman, beslut som skall fattas och dessutom genomföras. Olika människor har olika syn och jag antar att det enda man kan göra är att följa sitt hjärta och finna sin egen väg vad det gäller den sista resan. Romera hade länge haft problem framförallt med ena bakbenet men även andra små krämpor här och där. Flera gånger har jag fått hjälpa henne upp då hon lagt sig i boxen eller hagen men dess emellan har hon galant rullat sig som en kattunge mjuk och fin i kroppen... denna sista vinter dock började fler bekymmer hopa sig såsom en skimmeltumör i ögonvrån, mindre aptit med lite tappat hull, sämre immunförsvar och alltmer sällan la hon sig ned. På slutet fick hon ödem under magen samt en märklig hosta. Istället för att utreda saken i detalj då misstanke om t ex hjärtsvikt, bekymmer i inre organ kanske tumörer fanns så föll lotten på att avsluta livet istället. Och det är där det svåraste av allt ligger tycker jag. Är man verkligen den som har rätt att råda över liv och död. Skall man till varje pris hålla livet igång eller är det en tjänst att avsluta det måhända för tidigt? Tungt. 

Men jag är hemskt lycklig över hur fantastiskt fint och värdigt och bra det hela gick. Mannen som kom och hjälpte oss med detta var otroligt duktig på sin uppgift och så lugn och trevlig mot både Romera och mig. Jag var ensam här och det var en marsförmiddag med lite kyla i luften. De andra hästarna stod i stallet och åt sin frukost när jag ledde ut Romera till en stor hink med precis alla godsaker en häst vill ha. Hon var otroligt positiv, lycklig på nåt sätt, stod lugnt och fint och mumsade ett saftigt äpple brevid mig när bultpistolen gjorde sitt och hon damp ner och därpå tömdes på sitt blod. Stora djur är det och när de handlöst faller är det självklart dramatiskt men jag tyckte inte det var svårt att se, fin var hon där hon låg och liten blev hon med ens. Jag kunde ta ett sista adjö innan hon slutligen lastades och for härifrån....och faktiskt efter några timmar kände jag mig lättad. Insåg att jag varit mer orolig för henne än vad jag tänkt mig, kändes så skönt att hon slapp bli sämre att hon slapp bli liggandes i flera timmar utan att komma upp eller slapp andra sjukdomar som kanske var på gång. I det fria hade hon förmodligen varit uppäten och borta för flera år sedan, men vi människor har så fina medel och metoder att bevara livet. Men svårt är det att veta när det är rätt och när det kanske är fel. Stora frågor och djupa funderingar har kommit och gått i mitt huvud. Solidago hennes sista föl har gått och luktat på hennes grimma och täcke som hänger kvar på den ack så tomma boxen. Men han har tagit det väl och var riktigt ordentligt avvand så sakta men säkert installerar sig den gamla vanliga stämningen i stallet. Och idag när våren ger sig så starkt tillkänna skall jag plocka undan hennes grejer och bära med mig henne i minnet och njuta av de nya liv som ser ljuset i samma takt som de gamla liven släcks för det är ju tidens gång och har så alltid varit. Livet blir mer levande när döden går brevid.   

Romera med sin nyfödde Solidago förra våren  

Romera vilar i gräset med Pimpinella sommaren 2010.

    
Rullar sig i rundkorallen med Pimpinella bara någon dag gammal.

 
Och här föddes Pimpinella på eftermiddagen i hagen, en duktig morsa var hon.  

Solidago heter han ju, ibland kallas han för Gustavsson och ibland lille skrutten

för kärt barn skall många namn ha  

Och herregud vad nöjd jag är med min lille skrutt! För igår var vi ute på promenad, det var första gången utan mamma eller annan häst. Ja det gick ju sådär...för mkt energi för halt och förstås lite läskigt så det blev en hel del "tuktning" och det gällde att vara på sin vakt då en liten hingst är heeemskt rask med att slänga med framben, småstegra och ta tjuvnyp. Väl hemma igen blev det ganska kraftfulla tag enligt min horsemanshipfilosofi eftersom Solidago var allt annat än lugn...det blev mycket flytta bakdel, backa, respektera min space, hålla fokus på mig och finna avslappning. Han såg rätt förvånad ut, lite stött, lite allvar i de vackra ögonen. Så idag tänkte jag alright, ta tjuren vid hornen och på det igen! Rädd att ha skadat hans förtroende och egentligen inte upplagd för besvärlig häst. På med repgrimma, sticken i hand styrde bestämda steg ut i vida världen. Dröm om min förvåning och försök mät min lycka då ett litet ljus alldeles fantastiskt fint följer mig som en skugga, precis brevid, precis bara nåt steg bakom. Med repet precis vilande i marken HEELA vägen uppförde sig min lille skvätt som en guuuud. Stannade när jag stannade, backade när jag backade, travade omärkligt i kapp när jag ökade farten och saktade ner när jag gjorde det. Bara sådär hade polleter fullkomligt trillat ner tydligen, han hade fattat ALLT bara på en liten promenad. Att respektera mig, att vara trygg med mig och följa mig i vått och torrt, jag hade kunnat haft honom helt lös kändes det som. Aah, ren och skär lycka, en sån känsla, en sån fantastisk liten hingstunge jag har. Så klok, så förnämlig, så vacker, så glad och förväntansfull en fröjd att umgås med. Ren och skär inspiration - nu måste våren komma, det är så mycket jag vill lära mina unga hästar!

...halva januari har redan gått. Jag är bara så glaaad att vintern varit så snäll och vän och lovade tidigt i höstas att absolut inte klaga på lera och regn. För jag önskade mig verkligen en grööön vinter, slippa skotta snö, vandra runt i drivor, skrapa rutor på bilen, betala dyyra elräkningar, broddar av och broddar på! Känns lagom med en kort liten vinter efter dessa två vargavintrar. Så jag har min egen lilla nedräkning, halva januari är väck så det tordes återstå ca 2,5 månader med risk för snö! Trots önskans uppfyllelse får jag tillstå att de sista månaderna varit liksom sega, tomma på lust och inspiration. Egentligen är ju allt jättebra...bara inte riktigt haft den där gnistan. Men det är väl bara att ta sig själv i kragen och blåsa liv i själen och trampa vidare! På hästfronten råder brydda dagar. Min älskade Velevante blev ung på nytt i höstas, super duper fräsch och underbar att rida...så drog han av sig en sko, på samma ben som vart problem med i somras...fick på skon, men ack o nej, halt igen och har nu åter stått i 2 veckor så snart är vi på ruta 1, sätta igång återigen. Bellis som skulle agera sällskapsdam på ridturer med Belladonna vid hand drabbades av klåda och utslag och gillade då rakt inte sadel ovanpå detta. Trodde först det var älglöss, men de försvann, klåda och "bett" återstod. Trodde hon kanske ätit halmpelletsen som vi började med i höstas, tog bort detta och något bättre blev det...men ännu inte bra. Idag skall jag skaffa annat hö och se om det är där boven lurar. Några ridturer har det dock inte blivit, åter på ruta 1, suck! Dessto roligare är det dock med de unga pållarna. Belladonna bara växer och växer, gud jag hoppas inte hon blir föör stor. Lille Solidago har en otroligt charmig frisyr och börjar allt tuffa till sig något om än fortfarande så änglalikt trevlig. Mätte mankhöjder häromdan, Belladonna 1,56, Solidago 1,33. Spännande att se hur de blir som vuxna! Jag har bestämt mig för att behålla Solidago åtminstone i några år, rida in osv, han är så go den hästen! Och Belladonna hon smakar på bettet en stund om dagen och står inför en händelserik vår med tömkörning, mer horsemanship såklart, sadeln skall på lite försiktigt innan sommaren och kanske vi kör lite löshoppning. Hon har hoppat över en och annan tunna här och verkar ha talang för det hela. Typiskt mig att få hoppglada pållar på halsen jag som ALDRIG velat hoppa, huh så obehagligt. Tänkte hon hade detta efter sin mor men så dök det upp tjusiga bilder på Saras blogg där Tendencioso, fadern minsann verkar vara en riktig hopptalang även han! Vår lilla Snuva, katten dom kom med höet växder även hon, hungrig som en varg mest hela tiden och att ha julgran inne ja det var minst sagt livat! Här var kulor och barr och glitter överallt.       Så har jag min strävsamma fox terrier Valle, han är inne på sitt elfte år nu och har faktikst börjat bli åtminstone äldre. Fick besöka veterinären och dra ut hela 4 stora tänder stackarn...så blir det när man inte borstar ordentligt hmmm. Nu agerar han snällt kattungekompis och finner sig i diverse upptåg. Snällare terrier känns svårt att finna, han ser dock alltid lite skamsen ut när man kommer på honom med att vara bästa vän med kattunge eller kyckling och visst lever han ut när man säger  -säg till katten Valle!!

Han får även härda ut med vår femåring som bygger bilbana på hans bästa liggkudde...det är bara att ta det med jämnmod och vara glad att man ryms innanför bilban!

Ja har man djur har man mycket att leva för och var dag är fylld av glädjande små händelser samtidigt som man har mycket att oroa sig för och en mängd olika bekymmer på halsen. Som t ex hur det skall gå med mina små fiina ankor...då hök av något slag verkligen bosatt sig här och rensat bland gårdens invånare...

Ja så har då Alla helgons helg passerat. Jag läste på lite om denna högtid då jag finner det rätt förvirrande, alla helgons dag, allhelgonadagen, halloween, vilken är när och när är var och varför och vad firas?!! Blev inte jätteklokare, insåg att det även finns en själarnas dag...2 november tror jag efter allhelgonadagen 1 november, ändå tänds ljus på våra gravar på alla helgons dag i lördags...

Här tänder iallafall jag ljus på våra små oansenliga gravar som dessvärre blir fler och fler. För varje ljus ägnar jag en tanke till var och en av de gynnare jag haft förmånen att ha i mitt liv. Min katt alldeles speciella Olfina, vår schäfer-vän Remus, vår första fantastiska tupp Cesar, Ask den döve lille katten, Griselisa eller Piggy vår rara lilla gris, Cindie som jag egentligen skulle haft ett föl efter, några speciella hönor och nu sist lilla ankan som räven tog. Inte utan att det blir lite stämning när alla de små ljusen glimmar här runt på gården, fint och lite sorgligt.  

Desto sorgligare blev helgen på söndagen då en av alla dessa fantastiska hästar som verkligen gör allt för oss omkom mitt under tävling. Hickstead - hela hästvärlden tänker säkert på dig dessa dagar. Och jag tänker åter på att verkligen uppskatta livet och dem vi har hos oss här - det kan gå så fort så är allt över...

Jaha, lite data tid idag så jag lyckades knåpa ihop en film med hjälp av nytt program, det gick ju käckt faktiskt! Men det tar sån tiiid, och jag tycker det är så segt att ladda upp till youtube och nu prövade jag även att lägga den på facebook men näpp se det gick inte, stackars datorn, jobbar och jobbar. Sen är det det där med musik! Jag har alls ingen musik i datorn, bara gammalt och hur sjutton vet man INNAN man gör en film till youtube om låten går att använda eller inte. Vissa går ju hur bra som helst medans andra definitivt stoppas och man får byta ut ljudet till nåt man inte alls hade tänkt sig…

Och så har jag hittat ett nytt faktureringsprogram som jag hoppas skall fungera! Så ni som ännu inte fått faktura utav mig, vänta ni bara den kommer….  

Här är iallafall
filmen…

I lördags var det då dags att bege sig till clinicen med Karin Petersson. Belladonna är mkt lik sin mor så trots att lastningen annars är helt problemfri var den denna morgon mer åt det tveksamma hållet. Hon precis som Bellis, la in backen helt enkelt...visst kände hon att nåt var på gång men det löste sig snabbt och vi kom iväg, något sena dock. Väl framme visade Belladonna nya sidor av sig själv. Att hon är hemskt pratglad t ex, hon gnäggade och gnäggade. Tyckte nog hästgänget som var där samt hästarna i hagarna runtomkring var totalt osociala som inte svarade..på hela dagen... Dragon, Anna Cinthios åring som också är en PRE-korsning var iallafall bussig och bjöd på ett gnägg på sluttampen. Sedan hade vi en liten show då vi skulle demonstrera vår circling game, Belladonna flög i luften och stegrade sig riktigt rejält, massa energi och tosserier vilket hon minsann inte visat här hemma! Men på det hela taget gick det ju fantastiskt bra och jag är så lycklig över denna min häst, jag tycker hon är skitkul att jobba med och det är så underbart härligt med en ung, livfull, positiv häst. Att följa utvecklingen, att  ha varit med från födseln och känna den relationen man trots allt har bara tack vare det och att framtiden finns där! Jämfört när jag skaffade Velevanten för, tja, 17-18 år sedan, och inte hade alls lika mkt kunskap och erfarenhet som nu så hoppas jag ju att jag inte skall behöva ta så stora omvägar och göra så mkt "fel", nu har jag en röd tråd framför mig och massor utav läxor som Velevanten och andra lärt mig noga.

 Jenny, min fantastiska "stallälva" var med och hon gillar att fotgrafera! Därav bilder, TACK JENNY för hjälpen både i lördags och alla alla andra dagar, du är verkligen guld värd  

                    Karin Petersson är tvåstjärnig Parelli instruktör, mer om henne på hennes hemsida http://www.two-t.nu Här är en film med Karin!

..för imorgon bär det av på clinic med Karin Petersson. Liite pirrigt, första gången med Belladonna som förstås anade oråd ikväll när det borstades lite vääl länge...och transporten kopplades på och lite smått och gott packades ihop. Men vad roligt det är! Är så spänd på hur hon skall bete sig med nya hästar och grejer! Här bilder från i somras när Velevanten och jag var på kurs med David Lichman!