Jaha,nu ligger jag här i sängen och läker ihop efter måndagens operation. När jag vaknade upp var jag lyrisk eftersom det gick vägen med endast titthål, jag behövde inte skäras upp jippii. Fick komma hem samma dag och skall vara så gott som återställd inom 10 dagar. Dagarna efter däremot känner jag mig ynklig, svag och har ont på flera underliga ställen. Varit uppe och gått lite, tittat på TV….

Tja, för min del är det ingen hemlighet, jag har endometrios. Så jag har opererat bort en så kallad chokladcysta! Härligt namn åtminstone, jag ääälskar choklad, men egentligen är det ju riktigt läskigt då det faktiskt är en cysta i magen full med gammalt levrat blod som alltså liknar choklad… För 10 år sedan genomgick jag en rejäl bukoperation, blev öppnad från naveln och hela vägen ner. Då visste de inte vad det var jag hade i magen, de var rädda att jag hade cancer och ville öppna ordentligt. Men det visade sig att det var en chokladcysta stor som en handboll och det visade sig att jag hade gamla spår av endometrios och äääntligen fick jag svar på varför jag har haft så ont tidigare i livet vid menstruation och ägglossning. Sökte mycket hjälp då men fick bara svaret att det skulle vara så, inget att sjåpa sig över, lite mensvärk. Kände mig mest dum och överkänslig när jag var tvungen att ringa mig sjuk varje månad då jag knappt kunde stå på benen av smärta. Nu, nu är det andra bullar. Nu är man berättigad till starkare smärtlindring. Nu är det ett faktum att endometrios skapar de mest fasansfulla smärtor man kan tänka sig. Att föda barn var ju ungefär detsamma i jämförelse. Jag kan nog säga att smärtmässigt genomgick jag en smärre förlossning vid varje menstruation när jag var i tjugoårsåldern. Utan lustgas, utan epidural….Absurt är det att man inte blev tagen på allvar och inte fick nån hjälp. Jag åkte till och med in på akuten en gång, en kvinnlig läkare klappade mig på huvudet och sa, lilla vännen du har bara ägglossning, det kan kännas lite förstår du. Så jag  blev helt enkelt "smärttålig". Trodde att det jag tyckte gjorde ont kanske inte var så ont, bara jag som var fjantig. Härda ut bara, alla andra klarar visst det så det måste väl vara fel på mig som gnäller för minsta lilla.  Nuförtiden är endometrios klassad som den vanligaste kvinnosjukdomen, men fortfarande tar det i genomsnitt typ sju år att få diagnosen. Och jag tror det finns ett stort mörkertal som aldrig får nån hjälp. Varför?! För att om man inga chokladcystor får så kan man egentligen bara konstatera endometrios genom att gå in i buken och se efter. Och det är väl inte det första man gör...Därför känns det lite viktigt att trots allt berätta om detta. Det finns massor av bloggar skrivna av tjejer med endo som har klart mycket mer bekymmer än mig, ändå tror jag att detta borde belysas mycket mycket mer. När man är ung är det vårt ibland att stå på sig, svårt att veta hur det "ska" vara. Det verkar som man måste vara utomordentligt stark och krävande för att ens få en ordentlig utredning om sådana här problem. Jag har fått mycket hjälp den "alternativa" vägen av bl a homeopati, zonterapi, mineraler, massage, rörelseövningar. Men faktum verkar kvarstå, detta är en kronisk sjukdom som det ännu inte finns nån förklaring till. Jag är verkligen lyckligt lottad som inte längre haft ont (peppar, peppar). Istället har dessa cystor uppstått. Stora! Nu var det alltså dags igen och denna gång var det i storleksordningen apelsin/grapefrukt.  Och nu var nog det värsta ovissheten om de skulle klara att ta väck skiten med titthål eller  om de skulle behöva öppna mig igen. Det är ju inte kul att skäras upp på medellinjen när man har hästar att sköta och eget företag. Förra gången fick jag inte lyfta mer än en liter mjölk på 8 veckor!!! Fick inte leda en häst, inte hänga tvätt, inte ha hunden i koppel, inte ens köra bil (ifall man skulle behöva tvärbromsa), inte göra nåt med magmusklerna helt enkelt. Det var en pärs.  Så lyckan var stor då jag fann mina fyra titthål på magen i måndags när jag vaknade. Nu skall jag var så gott som vanligt om en sisådär 10 dagar och får under tiden pilla lite här hemma allteftersom jag mår bättre.

Visst är det fantastiskt, nutidens kirurgi. Fyra små hål in i det allra innersta och de kan skära, klippa och ta ut saker och ting, sy ihop och fixa. Är det nåt läkarna är otroligt duktiga på så är det kirurgin. Ibland kan jag tycka att det är synd att inte lika mycket engagemang läggs vid mer vardagliga åkommor, smärtor och problem. Ett hjärta kan man byta men att bli av med t ex migrän kan vara en annan femma...

Åh jag ser framemot att komma upp i sadeln igen. Med en cysta i magen har det tagit emot liite , har ju känt att det ömmar. Nu ser jag fram emot att känna mig lätt och rörlig, slippa "stenen" i magen!!

Jag har suttit på Belladonna två gånger. En gång med magnus hjälp och en gång i söndags lite försiktigt bara hon och jag och det har gått jättebra. Tanken är att rida in henne försiktigt nu i höst och det ska bli sååå spännande!

Men än så länge får jag nöja mig med underhållningen härinne, vår fantastiska kattunge, Vilosidophius, som härjar här hej vilt. Han är så rolig att titta på men skratta får jag inte, då gör det så oont i magen!

Efter helgens äventyr med hästarna kom måndagen och med måndagen nya gäster i gethagen! Brutus & company har flyttat in och till Folkes stora häpnad hade även dessa horn!! Min getabock Folke, som stolt ställer sig på bakbenen och visar sina långa vackra horn, är van vid att detta brukar inge en viss respekt. Jag var orolig att de nya stackarna skulle behöva tampas med envetna Folke tills blodvite uppstod, men det visade sig att de var totalt orädda. Vid första mötet ställde sig mycket riktigt Folke på sina bakben. De tre baggarna, för det är vad det är, fällde bara ner huvudena litegrann, som för att visa att visst, stångas du bara, vi är minsann utrustade! Så Folke damp ner på alla fyra och såg alldeles snopen, paff och lite sådär dum ut. Typ tittade åt ett annat håll...

Brutus heter en av de tre baggarna som nu går här. Gutefår är de och de äter förhoppningsvis gräs och annat i gethagen. De är bara på besök från våra grannar Tommy och Maria eftersom det var dags att skilja baggar från tackor. Passade bra eftersom jag just funderat över gräsklippningen i gethagen. Getterna står verkligen mitt i det höga gräset och formligen talar om att de håller på att svälta ihjäl....allt sly är väck och då skall det tydligen vara hö för att det skall passa herrskapet. Och jag som ville se marken runt dammarna kortklippt och fint betad...nu håller jag tummarna att baggarna gör jobbet. De är ju jättefina och görmysiga så en kastrerad bagge och kanske nån tacka eller två hade jag absolut kunnat tänka mig...det är mest det här med klippning som verkar jobbigt. Måste man verkligen klippa får?! För kan de gå såhär fint med getter och ankor så är det ju inget extrajobb för övrigt precis.

Ja det är lika spännande varje gång det kommer nya invånare till gården!

Igår var då dagen äääntligen kommen då vi skulle fara på PRE Partbred CHAMPIONAT med unghästarna. Båda två skulle med så här har övats lastning och att åka transport. Lille Solidago har ju aldrig varit hemifrån… Dusch, bad och puts har också stått på listan även det lite nytt för lille åringen. Sen har det övats visning vid hand vilket gick oförskämt bra här hemma i paddocken på lördagen…. Men nu, nu var dagen kommen då allt var på riktigt. Klockan 6.30 bar det av, transporten fylld med hästar och bilen fylld med folk och fika. Vi körde nonstop de dryga 21 milen ner till Stuteri Pepino PRE i Skåne och kom fram välbehållna med två nyfikna unghästar ute på stort äventyr. Lastade ur och in i lånade boxar. Här stod Pimpinella som också var med, kärt återseende, hon har blivit så fiiin tycker jag. Och ganska snart var det dags för Belladonna att visas i klassen Partbreed ston 1-3 år. Jag tyckte jag hade Belladonna med mig mentalt ända ut till gårdsplan där vi möttes av en urtjusig hingst, skriandes och skrytandes. Japp där försvann kommunikationen totalt med Belladonna. Hur konkurrerar man med unga ståtliga hingstar som gör sitt bästa för att imponera på de unga vackra stona?!  In i ridhuset kom vi och runt kom vi, sprang gjorde vi och stod still eller nja typ still under domarens skådande öga stod vi och allt gick ju bra men Belladonna gnäggade och tänkte nog på allt möjligt spännande utom just vad jag försökte förmedla. Skulle vi stå still ville hon förstås inte stå still och skulle vi traaaava sådär elegant så ville hon förstås inte trava. Skritta, ja det kan vi göra i slooow motion... Ja, det är verkligen inte alls som hemma men ack så nyttigt att komma ut! Och jag tycker ändå min vackra fina underbara Belladonna skötte sig jättebra och glänsande ren och fin var hon och rosett fick hon och ett pris, poängen är jag supernöjd med. Hon fick  8 på typ, 7 på huvud hals och bål, 8 på extremiteter, 7 på skritt och 8 på trav, sammanlagt 38 poäng.

Sen vart det omgående Solidagos tur. Vadå ledarskap, vadå kommunikation, vadå lyssna!!! Solidago betedde sig nog som jag anat men när vi provåkte till Maria Gramén tidigare i veckan ja då var han så lugn och fin så jag hade ändå hoppats se mer av den sidan. Men nä, nu vart världen jättestor och jättespännande och fler hingstar fanns det här i världen som man liksom omedelbart vill mäta sig med. Matte var mest i vägen, stå still var det inte tal om. Så blandat kaxig och blandat liten och barnslig och lite rädd lyckades vi iallafall krångla oss igenom visningen. Solidago hade verkligen behövt en rejäl uppvärmning och det bästa hade säkert varit att vi gjort som Rebecka med Pimpinella, anlänt dagen innan och inte stått på en transport flera timmar och sen rakt ut i händelsernas centrum. Men det viktiga för oss var att faktiskt vara med, att öva på alla dessa moment och självklart ta chansen när något sånt här anordnas. Det var verkligen jätteroligt att få se alla de andra hästarna. Olika blandningar med PRE alltså, så olika de kan bli och så fina de kan bli! I väntan på de övriga deltagande i Solidagos klass var vi ute på stubbåkern när ett sto med föl lastades ur. Oj oj oj en sån reaktion det blev på det, Solidago visade upp en trav jag knappt sett härhemma, så tjusig som bara den, typiskt att inte domaren kunde fått se detta istället för den något lama traven vi visade när jag stånkade mig runt med honom därinne! Slutpoängen kunde varit bättre tycker jag, men han är ju bara ett år min lille buse och jag tycker nog det verkar som om han kommer att bli en häst med mycket utstrålning och med fina gångarter när han blir färdig. Denna dag löd poängen 6 på typ, 6 huvud hals, bål, 8 på extremiteter,7 för skritten och 6 för traven, totalt alltså 33 poäng.

Sara visade upp Tendencioso i pausen, en hingst som ju var far till flera utav hästarna och han är ju verkligen sagolik. Full av power och vansinnigt vacker. Sara är alltid lika trevlig och glad och det var roligt att även återse hennes stuteri som jag ju åkte till några år på raken!

 Äntligen kunde jag ta det lite lugnt och titta på klasserna för Hispanoaraber. Vackra hästar återigen och Jenny som var med och hjälpte mig och fotograferade föll nog lite extra för hingsten i sista klassen. Flera kort på honom i kameran! Zeus heter han, otroligt passande namn och är alltså hispanoarab efter PRE hingsten Zagal XI. Han var verkligen grann och väldigt fint visad! Han fick 49 poäng, mest av alla!

En konst det där att visa häst vid hand, inget jag alls hållit på med men vet att det är en konst.
Efter den här erfarenheten blev jag främst medveten om hur klurigt det kan vara att få hästen att gå fram ordentligt. Fler än mig tror jag råkade ut för detta. Jag har varit van vid min Velevante  som
man får hejda i sin framfart, han ångar minsann på speciellt på ny ort och i nya sammanhang. Trodde nog att dessa unghästar också skulle få lite mer framåtanda men nä, de tassade så försiktigt och gick och tryckte, lite spända
och nervösa såklart.

Sen var det då dags att fara hela vägen hem igen. Och det gick också hemskt bra. De stod så snällt i transporten båda två och väl hemma möttes de av nyfikna hästar i hagen, vaaar har ni varit?!! Nu har de rullat sig i leran och ser ut som vanligt igen, smutsiga och trassliga i man och svans kanske något tröttare och en liten nypa mer livserfarna!

Fler fina bilder från dagen är upplagda på championatets facebooksida 

https://www.facebook.com/#!/groups/303335959760281/ och mer att läsa finns på Saras blogg  http://pepinopre.bloggplatsen.se/2012/09/03/8569722-pepino-pre-pre-partbreed-hispanoarab-championat-20i2/

Igår var då dagen kommen, denna dag en gång per år som ägnas i sin helhet åt att städa stallet! Dagen till ära invigdes min nya vän och samarbetspartner Kärcher Högtryckstvätt. Det var tryck i den damen (för det är en dam, det har jag bestämt) må jag säga. Ingen pardon what so ever för spindlar, nät, kryp, skit, kladd, damm. Nu står den stackars gamle blåe tvätten och hänger i ett hörn och inser att hans dagar äro gångna...han har inte alls ångan uppe, orkar inte och är sliten och dan i knappar och vred…. Såhär rent som det nu blev har det inte blivit på flera år kan jag säga och hade det inte varit för mina stackars armar, som fick hålla ett fast grepp om damen med stort K och därav är så att säga slutkörda, så hade vi fortsatt Kärcher och jag runt om på gården och bara blåst väck all skit i varendaste hörn!! Men nu har jag henne, skall göra iordning ett alldeles speciellt fint ställe åt henne där hon kan stå och ladda inför nästa utmaning. Altanen ligger risigt till kan jag säga. Alger och mossa darrar av skräck därute just nu och hoppas på mer regn och dåligt väder så att damen och jag hellre håller oss inomhus.

Hönsen blev alldeles förskräckta efter tvätten, helt rent, inte en hönsskit inom sikte… Det rådde tyvärr bot på det omgående och effektivt. Men det är trots allt mitt stall, mitt mysiga härliga efterlängtade stall, där mina gynnare bor och verkar. Så jag försöker släppa på den där krampaktiga önskan som alltid infinner sig när det är rent och nymålat och iordninggjort, att nu får ingen smutsa ner här på ett tag! Inga djur in här inte!! Så har det känts varje år och frustrationen är stor när första hästen kliver in från sommarens bete och kliar sig så gott på halsen, rumpan, bogen och vackert smetar ner de vita väggarna med fett och stöv. Frustar av välbehag ut en kaskad av gräsblandad grön saliv över boxväggen. Lägger sig ner och rullar sig frikostigt i det nya härliga spånet så att dammet verkligen yr. Ställer sig upp och skakar av sig ännu mera damm. Sölar med vattnet alldeles onödigt mycket och naturligtvis känner sig nödig, baj

sar och kissar så det skvalar. Vad härligt att få komma hem till sin fina box efter nätter av uteliggande! Man kan ju fråga sig, är det värt all tid och energi att städa och feja för dessa otacksamma varelser? Jaaa med Kärcher vid sin sida är det rena rama njutningen. Mmm så fräscht och gott det luktar, åhh vad blankt och fint det blir. Jag unnar mina hästar denna lilla stund av välbehag och njutning i ett alldeles rent och fint stall innan allt blir som vanligt igen. I år tänker jag inte bli frustrerad så det så!

Efter semesterbortvaron väntade en fantastiskt söt liten överraskning hemma! Snuva vår lilla katt, som snaart skulle in på sterilisering...hade minsann klämt fram en alldeles egen kritans vit liten parvel längst in under höet. Oj så stolt hon var. Vi hade våra misstankar innan vi åkte men hon var verkligen smal och smärt och skulle det då vara så att hon skulle ha kattungar kanske det var längre tid kvar…. Lukas vart alldeles lyrisk, han kom ju hem och sa självklart nu mamma måste vi leta eter kattungar! Lite sjätte sinne för det här med djur verkar han faktiskt ha. Det pep i höet och vi tvingades förstås lyfta runt ett antal balar innan vi fann den här lilla krabaten. Tjock och rund som få och ögonen precis på väg att öppnas. Nu bor mamma katt och den lille i tvättkorgen mycket nöjda och Lukas har t om skänkt sin käraste ägodel "kanin" till lilla kattungen. Kanin som han har sovit med varenda natt sen han var liten bebis. Jag behöver inte kanin nu mamma, jag har blivit så stor, kattungen är så liten. Och det är väl klart att kattungen kryper tätt tätt intill kanin så fort mamma katt lämnar den lille ensam en stund.

Perfekt ändå, endast en katt, den lär vi väl behålla. Kan dock inte komma över att den verkligen är kritans vit!! Trodde mer på nåt svartvitt. Vi har ju redan två helt vita stallkatter så trots att det är liite ovanligt så verkar det vara vitt som gäller här i Salvared. Magnus tyckte genast att namnet borde vara Hosta. Snuva och Hosta såklart! Men se där bedrog vi oss, sonen hade ett helt annat förslag som han står bergfast fast vid och som han uttalar detsamma om och om igen. Kanske det stavas såhär "Vilosidophius", någon som vet vad det kan vara?! Namnet på en dinosaur eller nåt?

Ällingarna, de som var så små och söta, de hade växt utan dess like! Herregud vad fort det går. De acklimatiserade sig snabbt, fick flytta ut i stallet och sedermera ut till lilla dammen och vår stackars ensamma anka där. Han blev väldigt glad. Den förstkläckta, bruna, fina ankungen blev en hona och de två har börjat para ihop sig riktigt fint. De två vita hänger förstås med och de badar och badar, simmar och dyker. Så jag ber till gudarna att vi kan få lov att ha våra ankor ifred hädanefter, de är så trevliga. Grävlingen har vi inte sett skymten av, inte lyckats fånga heller dessvärre men som sagt grannarna här är underrättade och kanske har de haft jaktlycka. Jag står fast vi mitt beslut, dessa fyra ankor får bli kvar här och händer det nåt mer så får det va! Hoppet står till alla år här med lite höns utan några som helst problem med rovdjur...den tiden önskar jag åter.

Kycklingarna är riktiga unghöns nu. Dessvärre tre tuppar! Suck! Allihop blev de tuppar! Så nu har jag fyra tuppar och en höna. Kul. Om någon vill ha en trevlig tupp, blandning blomme - isbar så finns det tre att välja på här. För kvar kan de inte bli, det inser jag. Men jag har så svårt att bara slå ihjäl djur. Fullt friska fina unga tuppar, ska de behöva dödens dö bara för att de är just tuppar. Snacka om könsdiskriminering! Men så undrar man lite över naturens lagar, varför blir det så många tuppar, överflöd av tuppar. Hur skall varje tupp finna ett gäng hönor när det trots allt skall vara just ett gäng hönor på endast en tupp? Jag får iallafall tänka om, får se till att köpa hönor, just hönor som garanterat är hönor. Bestämma mig för en ras. Plocka äggen och inte ta fram kycklingar hur som helst och skulle det bli kycklingar så är de åtminstone renrasiga och kanske lite lättare att fömedla vidare.

Jaha, då var vi hemma igen efter semester i Danmark! Och det var verkligen behövligt att komma bort ett tag. Inte ett enda djur att tänka på, ingen mail, ingen dator, knappt ens mobiltelefon, bara nya intryck och upplevelser. Vi åkte husbil, och inte vilken husbil som helst utan i en "Concorde"...ett riktigt lyxåk, mer buss än bil och med alla tänkbara faciliteter. Fantastiskt smidigt.
 
Det är mina föräldrars Concorde, de är ute MYCKET och åker husbil hit och dit och överallt och nu fick vi låna den i två veckor, tack mamma och pappa   

Så med en femåring i familjen var såklart Legoland ett mål och sen vart det Lejonparken, Vikingaskepp i Roskilde, Möns klint och andra sevärdigheter.

 

Lejonen i lejonparken åt...på en häst, huvud och hals och ben var hela och synliga och revbenen avgnagda  . Det var liite magstarkt samtidigt som det verkligen kändes naturligt också på nåt vis.
     
Jag lyckades t o m få lilla familjen att besöka konstmuseet Lousiana, ett favoritmuseum för min del, jag har ju faktiskt läst konstvetenskap vid universitetet och jag äälskar Giacomettis skulpturer som finns på Lousiana. Magnus däremot är ju inte direkt intresserad...och Lukas, ja han har ju ett öppet sinne. Tyvärr tyckte jag inte utställningarna som var där just nu va nåt att ha…men vad man än tycker så väcker konst alltid några känslor!

Sned bil på Lousiana samt en väldigt stor tumme =)

 Danmark var även full av härliga lekplatser, mycket hopp och studs blev det!

Nu är vi iallafall hemma igen och nu har man lust att "ta tag i allt". Idag kommer hovslagaren vilket verkligen behövs, skor av hit och dit och Solidago har två hemska sprickor i två hovar som jag är orolig för. Har bestämt att åka på utställningen för partbred PRE den 2/9...så jag vill inte ha några halta unghästar eller andra bekymmer(det vill man ju förstås aldrig).

Sommaren låter vänta på sig, kallt och rått tycker jag allt men hästarna går i alla fall ute i hagen
allra allra längst bort, tomt tycker jag! Redan samma dag saknar jag att inte se dem genom fönstret. Och låångt  känns det om man vill hämta hem nån eller så. Men de har det bra, massor av gräs och jisses vad de växer Solidago och Belladonna. Speciellt Solidago har verkligen lagt på sig och utvecklas mkt!

Ällingarna bara växer och växer de med! Ja för det blev  iallafall två till. Meen av alla ägg i äggkläckningsmaskinen med fullt gångna levandes och tom vissa pipandes ällingar i var det endast tre som spräckte skalet, resterande bara dog där i sina ägg. När en av dem som gjort lufthål bara la av och dog beslöt jag mig för att handfast hjälpa de andra två. Den första gjorde trots allt det mesta själv men den andra fullkomligt skalade jag av, rädd för att gulesäcken inte skulle vara indragen, rädd för att det var för tidigt men också rädd för att även denna skulle dö lyckades jag iallfall! Det allra allra största ägget och det lilla lilla minsta ägget var det som innehöll de mest bedårande små gula ällingar, således en stor och en liten. Vår första älling, "filuren", fick då äntligen sällskap. Men jisses vad
stor den var, bara lite mer än en vecka äldre och ändå tre gånger så stor, en sån växtkraft!!!

Men trist med de andra äggen och lite kusligt att slänga väck dem...hade ju förstått att det
inte var så lätt med ankägg...men man undrar ju...så då kändes det ju iallafall kul att ankorna i stallet båda  låg på
ägg, borde funka bättre.

Så kom Jenny och knackade på vid 11-tiden en dag, förfääärad!!! Hela stallet fullt med fjädrar,
en vinge här och en vinge där, äggskal utspridda i boxen vid redena och en rejäl bajshög vid vatten och matskålarna. Tre ankor puts väck! Helt otroligt. Åtminstone en synbart uppäten i stallet, rester här och där så jag hoppades att
de andra lyckats fly och låg och gömde sig nånstans men nä, de kom aldrig mer!
Efter en hel del funderingar och spekulation är jag nu i princip 100 % säker, en grävling! Grannarna har tydligen haft besvär av en grävling som är inne och röjer i lada, garage, förråd och Lukas och Magnus såg den på blanka dan borta
vid en av hagarna. Och efter att ha jämfört bajshögen med bilder på internet (man kan verkligen hitta allt på nätet)stämmer det ju bara för bra.

Så nu vet jag inte,ger upp!! Varför ankorna?! De är ju sååå mysiga och jag vill såå gärna ha lite
ankor och efter alla dessa år med frigående höns utan problem med rovdjur så ska det bli såhär. Man känner sig nästan skändad, inne i stallet, inne i en box! Jag som varit så glad för att ankorna valt att komma in i stallet, skyddade, instängda, liggandes i lugn och ro på sina ägg. Nu har jag bara en endaste ankhane kvar, ensammen ( han traskar med hönsen) får han vänta nu ett tag tills de små blir lite större och får komma ut.

Framför stallet står nu värsta grävlingsfällan, en hemsk bur som förhoppningsvis grävlingen går in
i, trampar på en grej så vips blir den instängd! Inget napp ännu men i morse gick vi på bävande steg Lukas och jag fram till fällan då den slått igen...bara för att finna "Lusten", vår vita stallkatt som förstås inte kunnat
motstå falukorven som låg däri!

Tja, nu är äggkläckningmaskinen undanställd för den här gången. Just nu känner jag att
mina ällingar får växa upp och min stackars ensamma anka får nytt sällskap och så får det vara bra. Är det inte meningen så är det inte. Orkar inte freda mig mot mer odjur och vill inte bygga nätade rastgårdar för höns och ankor, de är ju helt underbara när de får gå fritt. De som är här får vara kvar och jag
hoppas de får leva i flera år såklart. Grävlingen lär vi väl få tag på för eller senare, verkar ju vara fler än jag som har den på besök och med jaktvilliga grannar så…

Lite bilder iallfall på de söta små...

Ja, det är inte lätt att vara Fox Terrier i det här huset, inget får man jaga, ingen får man äta, alla skall bara få kliva runt mig, på mig, under mig hur som helst, men titta får man!! Valle - världens goaste terrier!!  

En sån konstig vecka. Idag känns det som måndag, tack vare gårdagen. Ändå jobbade jag en stund
igår, besökte två hästar på ett närbeläget ställe. Alltid skönt att ha nära
till jobbet =) Men med Magnus hemma, lite grillning på kvällen så kändes det ju
mer som lördag än onsdag. Imorgon är det då fredag och veckan är redan slut! Nu
följer ytterligare två veckor sen är tanken att vi far på semester!!!  Så jag inser nu att det är lika bra att börja
ordna med allt, har ju en del som måste tas om hand här hemma, många munnar att
mätta. Och så är det förstås jobb och sen har det hopat sig besiktningar av
allehanda släpvagnar, transporter och bilar samt läkar och
tandläkarbesök...konstigt att det skall bli sådär mycket alldeles innan man
skall bort. Stress in i det sista och sen när man är tillbaks, stress för att
komma ifatt.

I söndags hade vi tygelflätarkurs här! Det var riktigt roligt. Tyglarna blev jättefiiina och alla
blev vi i stort sett klara. Några var med på leadropekursen och sen var vi några nya "handarbetare"! Tänkte jag skulle premiär rida med mina tyglar i eftermiddag. Här är några bilder från söndagen!

 Nu återstår endast
en "Filmtajm" på söndagen den 17 juni, sen blir det sommaruppehåll
vad det gäller kurser och Hästlängtan för min del, åtminstone fram till slutet
av augusti. Till hösten lutar det åt  en kurs kring örter och naturmedel för häst och en sadelprovar/föreläsnings/ tema dag preliminärt den 22 september! Det börjar närma sig att fundera på sadel till
Belladonna! Har precis sett färdigt Parellis nya filmserie "Colt starting", vilket var riktigt givande. Fantastiskt fint att se hur fint och lugnt ett tvåårigt sto, aldrig hanterat, vänjer sig vid det ena efter det
andra, blir sadlad uppsutten och rids en liten sväng bara på typ en vecka. Jag tycker verkligen Parelli får förklarat ytterligare mer på djupet varför, hur och när han väljer att göra vad. Känsla och timing, fokus och en plan lika
mycket som flexibilitet och anpassning efter situationen. En konst precis som
allt egentligen är.  Jag fick iallafall inspiration och insåg att jag kan gå mkt raskare fram med Belladonna som ju
verkligen är hanterad. Sadel har hon ju haft på, men utan stigbyglarna. Nu tog jag westernsadeln, spände gjorden ordentligt. Hon har fått hoppa över litet hinder med sadel på och jag har satt ena foten i stigbygeln och ställt mig upp en liten stund. Går hur bra som helst! Sådär för bra så man väntar på
bakslag...nåt bocksprång borde väl komma… Så inom det närmsta tänker jag mig
att jag kan sitta upp barbacka en sekund eller två, sitta upp i sadel kanske ta
några steg och sen blir det sommarlov!

Avslutningsvis en bild på mina minstingar, även en ankunge gillar vattenpistoler =))