Hästlängtan

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Marianne - 2 april 2014 12:32

Knepiga tider tycker jag. Bilen blev förkyld i vintras, hostar spottar och fräser. En lampa indikerar att motorn är missnöjd.  Trots hostmedicin, nya tändstift, slemlösande K-sprit och nya tändkablar tänder sig lampan. Och kopplar man transporten till bilen drar den en djup suck och nästan kväver sig, orkar inte!! Förmodligen lunginflammation... Så det fick bli en tripp till bilsjukhuset. Det var problem med utrensningsorganen. Något störde katalysatorn och satte igång bilens immunförsvar. Tja, kanske den rent av blev förgiftad av sina egna avgaser...hur som helst så är det ju ett kapitel i sig när en bil i familjen blir sjuk! Någon blir helt sonika strandsatt. Bor man här där vi bor är det ju ett särdeles meck att ta sig någonstans utan bil, nä, det blev till att bunkra kylskåpet och hålla sig så gott som hemma. Slåss om sambons bil som inte alls är lika rolig att köra som min. Den går så långsamt ;-) Men så ringde de från bilsjukhuset, min lilla stora bil skulle nog bli frisk nu! Nog...den måste få komma ut och lufta sig lite så får vi hoppas att den inte får återfall. Jippi, frihet inom räckhåll. På morgonen i torsdags skulle vi hämta den efter att ha lämnat barnet på skolan.


Under morgonens bestyr klarstod då nästa faktum. Barnet har drabbats av vattenkoppor! Nu får vi bli hemma tills kopporna är väck. Strandsatt igen. Åkte förstås och hämtade bilen som spruttade igång pigg och glad bara för att två mil senare tända den däringa gula lampan igen, motorn mår ändå inge bra…. Jag orkade inte ringa tillbaka till verkstan på en gång.  Det lutar dessvärre mot att behöva byta bil...har haft min bil länge nu så det blir ju som att träda in i en ny era. Min kära fina bil, kommer aldrig att få en likadan! Min "once in a lifetime car", min svarta bensinsurplande miljöbov till bil som tagit mig dit jag ska, alltid, oavsett, och dragit mina hästar oförtrutet upp och ner och hit och dit. Jaha, skall vi nu behöva pussla ihop tillvaron med endast en bil en gång till...och hur länge tar det med vattenkoppor då, minst en vecka!!


På lördagen blev vi förkylda...alla här hemma. Kanske Lukas haft förkylning ihop med sina vattenkoppor och smittat oss..ännu mer strandsatt.


Det är dock jämvikt i livet eftersom Velevanten hovböld sprack upp med råge redan förrförra onsdagen. I kronranden fullkomligt vällde de ut illaluktande var. I ett par dagar rann det.

     Sen återvände livet sakta men säkert för min gamle häst. Han blödde dock näsblod en dag samt blev svullen på samma bens knä. Jag tror att han helt enkelt snubblat och fallit ner på knä, kanske slagit i näsan...men det var lite oroligt där ett tag. Hela hästen rasade liksom. Det är verkligen mycket känsligare med en äldre häst!  Nu är vi på bana igen och har ridit igen. Fortfarande lite halt i trav så vi promenixar glada i hågen.


En kväll red jag Belladonna i paddocken och yes, äntligen,  detta var faktiskt första gången som det kändes sådär riktigt rätt. Belladonna bjöd framåt i skritten som hon aldrig gjort förutom i skogen och det kändes häääärligt!

Men när vi red ut, Jenny och jag, ja då gick hon med handbromsen i, så ovillig så ända tills vi kom ut på mjuk gräsbevuxen sandväg. Då var det som att trycka på en on-knapp. Så jag förmodar att hon är ömfotad bak, för nu har hon skor på fram igen... Prinsessan på ärten, inte ett steg hon tar om det tar emot någon endaste stans. På ont och gott! Man lär iallfall alltid få veta när hon inte mår riktigt bra!


Solidago har mognat liiite. Nu har jag faktiskt kunnat hoppa upp på honom några gånger utan att han skall knixa och tirxa och inte kunna stå still. Känns riktigt lovande! Tänkte mest bara befästa uppsittning, avsittning med och utan sadel,  och kanske några steg nu i vår så får det bli inridning på riktigt i höst.


De sju små dvärgarna, jag kallar dem så, kaninungarna, de lever och frodas! Sju små godisbitar som just nu är hela tre veckor och skuttar omkring och är bara alldeles för bedårande. Det borde vara förbjudet att vara såhär söt!!

  

       


Av Marianne - 12 mars 2014 10:20

Lukas och jag smög in till Akvileja innan det var dags för skolan imorse. Spänningen var olidlig, vi trippade på tå in. Försedde Akvileja med en bit morot och ynka pytt med havre. Trippade så vidare in och lyfte på locket... Hur ser det ut? Lever de fortfarande?!! - JA SE, utbrast Lukas, det RÖR sig!!!

Lyckan fullkomligt sken runt pojken när han såg hur halm och hårtussar vibrerade i bolådan. Försiktigt pillade vi undan lite av den varma goa pälsen som omsorgsfullt täckte en hel hög med kaninungar! Javisst, allihopa levde och verkar var vid god vigör.   



  Ja gårdagen bjöd på ett par trevliga överraskningar mitt i bekymret med Velevantens fossing! Bedrövad vid morgonfodringen strövade jag in till kaninerna. Fullt med pälstussar var där då och så stack Anton ut näsan ur Akvilejas bur! Nä men va fasiken, har Anton tagit sig in till Akvileja och orsakat världens slagsmål tänkte jag och blev rädd när inte en skymt av henne syntes. Bara Anton, glad i hågen, pigg och nyter. När jag så öppnade taket på buren ja då fann jag istället en alldeles nyförlöst kull med kaninungar och Akvileja, lite blodig om benen, i full färd med att slicka sig ren och dona och greja. Anton kommer inskuttandes och ja, allt blev lite kaotiskt där ett tag. Akvileja morrar och far runt och blev stressad av allt ståhej. Jag fick fångat pappa kanin och släppt över honom till sig. Lämnade dem ifred och släppte ut hästarna. Kikade in igen och minsann, Anton var åter inne hos sin familj och det verkade i och för sig lugnt, inte Akvileja emot...Men det slog mig att kaniner kan vad jag förstår para sig ganska omgående efter att honan fött så det fick bli en drastisk förflyttning av ivrige Anton till Belladonnas box! Han har smitit in till Akvileja och jag har ju räknat och hoppats på kaninungar, men att de skulle komma nu var faktiskt en total överraskning. Jag hade trott för en vecka sen och de sista dagarna gett upp hoppet, t om dragit ner på maten då jag tyckte hon var väl tjock!!


Tittade till ungarna igen, de var inte övertäckta med nåt och Akvileja var lite skärrad så jag stålsatte mig, bestämde mig för att inte blanda mig i nu utan verkligen låta henne vara ifred i flera timmar och hoppas på att hon klarar detta! Det har hon uppenbarligen gjort. Det verkar var 7 stycken och alla verkar okej, 1 dygn gamla!


Jag hade annat att pyssla med, Velevanten och hans dåliga fot. Usch vad halt han är. I väntan på hovslagaren gick jag in till getterna och runt dammen i det vackra vädret. Vi har faktiskt ett par änder i dammen i år igen. Jag har sett dem flera gånger och fann nu lite fjädrar här och var. Kul, vilda gräsänder, undrar om det är en av dem vi räddade förra sommaren... Vattnet var så klart och fint och jag funderade på en annan sak. Vi fick fiskyngel i slutet av sommaren av ett grannpar. De släppte ut dem i dammen med endast Lukas som vittne. Små svarta fiskar säger han och jag undrar, kan de verkligen ha överlevt här...Kommer förmodligen aldrig att få veta. Jodå, visst simmar en stor alldeles knallorange fisk omkring där under ytan! Vad roligt! Den var ju stor som en hand och lysande orange. Vi har fisk i vår damm, och gräsänder, härligt!


Så kom han mr Hovslagare. Karvade och skar i hoven på min Velevante. Han fann iallafall ett väl lokaliserat ställe där det ömmar men icke sa nicke lyckades han öppna den fömodliga bölden   . Stackars Vanten får stapla omkring ett tag till, avvakta och hoppas att bölden mognar och finner sin väg ut inom de närmsta dagarna. Stort bandage om foten blev det och jag pyttsar i honom mer Silicea, Arnica och Ledum och gör lite te på älggräs som kan verka smärtlindrande. Ynklig är han min gamle pålle, det är stunder som dessa man önskar att hästen verkligen var som en kanin eller knähund, så att man kunde gå och bära runt på honom och ha honom i knäet. Idag lika ont, men vid gott humör. Rullade sig begärligt i rundkorallen och hur det än är, det bästa med att vara sjuk är väl att man blir pjoskad med nåt alldeles oerhört, det älskar Velevanten  


   

Av Marianne - 10 mars 2014 15:43

Tyst på denna blogg det är...lika tyst som här vid datorn. Vindstilla, något mulet och ack så tyst i mitt sinne. Lugnet före stormen...förmodligen. Jag står på randen av ett stup och mina vingar är inte riktigt utväxta ännu. Som i ett vakuum. Lugn bara lugn, tålamod och väntan! I sinom tid faller allt plats det är min absoluta tro. Kanske kanske jag då delar med mig mer av mina funderingar...Men idag bestämmer jag att denna blogg trots allt behöver lite luft under vingarna.


Velevanten är blockhalt! Står i sjukhage och är yyynklig. Hovslagaren hör inte av sig. Jag är rätt säker på att det är en hovböld...det hoppas jag verkligen iallafall! I väntan på hjälp ger jag således hästakraken Silicea. Homeopatisk meducin som driver ut var. Han är skeptisk Velisen, man vet ju aldrig när någon får för sig att förgifta en. Små små vita piller som prompt skall in i mungipan, nja, det vete sjutton om inte det kan vara gift iallafall!!!


     Solidago har en ink....ja, nu har jag konstaterat detta irriterande faktum att han har en ink precis framför skapet! Igen skall jag behöva tampas med ink helvete! Suck. Och något säger mig att trots framgång med Velevantens ink till slut efter mycket om och men, så kanske inte just den medicinen hjälper Solidago. Jag som trodde jag var färdigt med just inkar på mina egna hästar, underligt. Men jag inleder härmed samma behandling till att börja med. Conium, Causticum och Thuja, lite olika potenser, olika medel olika dagar och jag ställer in mig på att hålla på i 6 månader!! Tänker även täcka inken i ett jättetjockt lager fet salva, vaselin t ex. Ovanpå detta blir det en del uppstärkande medel för immunförsvaret och magen. Allt jag har i tur och ordning. Jag har mina aningar, denna ink ploppade upp så sakteliga efter antibiotikabehandlingen jag var tvungen att ge honom i våras i samband med kastreringen. Irriterande!! Även svansklåda drabbade honom efter denna kur. Skall villigt erkänna att jag slarvade med att ge honom stärkande kosttillskott efter det där joggla penicillinet. Ja, skomakarens barn helt enkelt.... Så jag tror att hans immunförsvar fick sig en däng, kanske ink - tendens ligger genetiskt ( vet ju en halvbror som har ...) och så skjuter de fart när kroppen har annat att tampas med och blir satt utan försvar. Nuförtiden finns det nya mediciner mot inkar, nya råd och rön från veterinärernas sida som jag inte är jätteinsatt i. Dessvärre är jag skeptisk, har stött på alltför många som kämpat och ändå inte lyckats. Jag vet att det verkligen kan vara ett livslångt elände och att man egentligen skall vara väldigt nöjd om man kan hålla det hela på en bra nivå. Velevanten har ju fortfarande lite inkaktig vävnad vid sitt öga, men peppar peppar, det har inte växt de senaste åren, sen jag slutade vaccinera honom. I hans fall var det förmodligen vaccination som satte immunförsvaret i obalans och inken passade på och växte och frodades. Ny kur med medicin så smalt den bort igen, men den liksom ligger där och lurar under huden som en äcklig parasit! Velevantenär ju trots allt 23 år och har levt ett friskt liv utöver sin ink så Solidagos framtid skall väl ändå var ljus! Här är han mitt lilla busfrö i sin nya "kollektion", orange skall bli hans färg tänkte jag, inhandlat på eurohorse. Tänk att han faktiskt har storlek full på grimma och hela 135 på täcket, lille skrutten, han har blivit riktigt stor ju!

   

Av Marianne - 23 januari 2014 23:08

...jag fick för första och troligen enda gången i mitt liv en kartong med choklad som jag verkligen inte kan äta upp!! Det var verkligen den mest fantastiska julklappen i år... eller ja förra året blir det ju. Vi öppnade klappen jag och Lukas och han utbrister - Mamma du har fått en hovkrats!! Ja, tänkte jag sannerligen, en hovkrats i en fin presentask och öppnar asken. Men..är det verkligen en riktig hovkrats?! Men vad är nu detta, det ÄR en riktig hovkrats, se den passar perfekt i min hand och den är precis likadan som en vanlig hovkrats,

 

det är bara det att den är tillverkad utav, just det, CHOKLAD! Alltså det var ju det coolaste på år och dag. Tänk att ens komma på att göra just en hovkrats i choklad. Tack Jenny för den härliga julklappen  

   


Jaha så nu har jag alltså en hovkrats på finaste hyllan i vitrinskåpet!!! Synd på god choklad kanske.. men den är så fräck, så fantastiskt fint gjord så jag kan inte förmå mig att ta en endaste tugga.  Klart det hade ju varit lite kul att ha en hovkrats som är halvt om halvt uppäten, med tandmärken och allt liggandes i sadelkammaren…


Ja, nu har redan flera veckor gått på det nya året. Jag tror det blir ett riktigt spännande år! Jag har en del saker jag går och grunnar på, lite förändringar i tillvaron som jag tänkte ta tag i. Både privat och yrkesmässigt.


Hästarna har plötsligt blivit ett år äldre. Plötsligt har jag en 4-åring, en 3-åring och en 23-åring! Det är ju inte klokt, vart tog fölen vägen och vad hände med min halvtokiga unghäst som jag köpte som 3-åring?!! I 20 år har vi alltså snart hängt ihop Velevanten och jag, fantastiskt förmånligt.


Så nu blir det till att ligga i, Belladonna skall förstås ridas mer och mer. Solidago skall ridas in lite försiktigt och Velevanten skall hållas igång. 

        

I tur och ordning Vivanti, Belladonna och sist och dessutom minst Solidago!


Nytt för i år är också att jag äntligen blivit genbank för kaninerna! Mellerudskaniner, de är fullkomligt bedårande, Anton och Akvileja. Man blir så glaad av att umgås med dem en stund. De verkar så glada och förnumstiga, skuttiga och härliga. Två riktiga små lyckopiller, de förtjänar ett helt eget blogginlägg så småningom. Så ungar hoppas jag på i år också, kaninungar!

Av Marianne - 17 oktober 2013 14:17

Min son 6 år gammal berättade en liten saga för mig en kväll efter vår sedvanliga sagoläsning. Det kom sig av nån ramsa som handlade om hjärnan och tankar. Jag sa att där skulle jag gärna vilja komma in, i din hjärna och se vad som händer där!!! Och vet du vad jag tror, sa jag, jag tror att det är alldeles fullt av maskiner därinne i din hjärna, maskiner som du tänker på (han älskar allehanda maskiner)!

Då sa sonen,

-Du mamma vet du vad, tomten, han…


-Men han är väl inte i din hjärna?!! Avbröt jag.


-Nej men mamma tomten har en magisk ramsa. När han säger sin magiska ramsa så blir han en människa, en pytteliten människa. Och då kan han promenera in i hjärnan. Och när han är i min hjärna då, aha, då finner han maskiner och leksaker därinne. Så plockar han med sig en ut och sen säger han sin lilla magiska ramsa. Då blir han tomte igen och det är så förstår du mamma som tomten får tag i alla dom där leksakerna som blir julklappar!


-Okej sa jag, då förstår jag. Men hörrudu, hur kommer egentligen de där maskinerna och leksakerna in i hjärnan då från början???


En kort stund funderade han, gossebarnet, så tändes små stjärnor i ögonen på honom och så sa han

- De åker ju in på (h)järnvägen mamma!

 

Av Marianne - 23 augusti 2013 09:42

Oj vad länge sen det var sen sista blogginlägget! Hela sommaren har ju gått, mkt har ju hänt.


Ja, vi tog ju oss an en Vit Herdehund i början på året. Silver heter han,  värd sin vikt i Guld. En riktig pärla, en oslipad diamant som haffat våra hjärtan här i huset. Här följer en liten uppdatering!! Ja det började ju med kattkaos, dvs våra stackars katter härinne flydde, fäktade och nästan försvann. Odjuret vi släpat hem rivstartade så att mattor och möbler låg i hörn här i huset så fort han fick syn på nån stackars katt. Cirkus! Det tog några månader och lite knep och knåp sen, vad hände sen?! Poletten trillade ner. Silver han har nästan ett polettinkast nånstans och om man hittar det och stoppar ner en polett, ja då gör han så gärna precis som man vill! Nu är han bästa vän med Snuva och Vilosidophius. T om  utomhus! Han känner igen just dem  och de tillhör familjen så de rör sig obehindrat här. Snuva kråmar sig runt hans lurviga ben och går under magen och kittlar honom med svansen. Andra katter däremot...ja där har vi inte funnit polettinkastet. De jagas av pur glädje med stor frenesi, men de vet de om stallkatterna och de är förfärligt duktiga på att villa bort den store lurvige hundlufsen. Sport för dem med verkar det som! Ja så var det det här med barn. Silver var misstänksam, skällde ut Lukas här så det stod det härliga till.  Livrädd blev vårt barn, för första gången för ett djur! Men det gick ju över redan efter en dag. Sen har det vänt! Vår nya vän, familjens hund, han blir mer och mer Lukas hund. En förtrogen vän i vått och torrt, bokstavligt talat. Nu tar de turer med cykeln ut i skogen och finner de allra mest geggiga diken och blöta bäckar, fråga mig inte vad de gör, de njuter av friheten och sen, sen kommer de hem. Båda två ser helt frågande ut när jag tvingas stoppa dem, hindra dem i dörren och de båda får bege sig till spolspiltan i stallet för att duschas. Silver får duschas för han är mer svart än vit, cykeln får duschas för den är täckt med jord och barnet, ja det hade varit praktiskt om man kunde stoppa hela ungen med kläder på och allt i tvättmaskinen och sen torktumlaren…


Underbart är det ändå att skåda när pojken cyklar iväg full fräs på vår lilla väg och Silver löper så fint precis vid sidan av. Han kommer som ett skott så fort Lukas ropar och det känns ändå tryggare att låta barnet ta sig en egen lov med en så fin hund vid sin sida!

 


Hästarna blir allt utskällda här med jämna mellanrum fortfarande. Att tala är som sagt Silver, han skäller! Djupt, högt och skräckinjagande! På konstigt folk. På djur som skall hålla sig inom ett visst staket...och vissa stackars hundar. Inte längre så mycket när han kommer ut. I början skulle han ut här på tomten på morgonkvisten och häva ur sig djupa skall som för att tala om för hela  nejden att här är han, den nye konungen på gården.


Folke, vår getabock är ett märkligt kapitel. Folke är i rymmartagen nu igen och får således sitta fastbunden med jämna mellanrum och Silver han undrar såå, vad är detta egentligen. Ett mellanting av hund och vadå, ko? Han ser ju nästan ut som Silver med sin vita päls, men dessa horn. Man får inte lukta honom i rumpan utan att han ställer sig på bakbenen och visar sina förbaskade horn. Då skäller Silver och håller på en stund.


Och nu när sommaren är här ja då skall grannen valla sin 12 mjölkkor förbi på vägen, ut och in i hagen nedanför! Då är det bäst att skälla! Det hjälper grannen lite för de där korna de går inte så fort, kan behöva jagas på lite. De brukar också alltid stanna till vid vår infart för att nyfiket kolla vad som hänt sen sist!! Här har ju allt som oftast hänt saker. Hästar kom, grisar, höns, ankor kvackade ett tag och getter som kan var på rymmen.  Och i år, i år är det alltså den här nya hunden som reser ragg, kommer rännandes skällandes och gör sitt bästa för att se faarlig ut.

Fast de har redan vant sig nu korna, de stannar och tittar på Silver där han står och skäller och rätt som det är säger de MUUUUUUU. Då backar han den tuffe hunden och kommer lommandes till oss, lite pinsamt är det. Är det verkligen ingen som är rädder för vargen här???


Vår gris, den har aldrig rönt nån direkt uppmärksamhet. Konstigt eller hur. Inte ett skall inte ett ljud. Inte ens luktad på ordentligt.  Det värsta med grisen är att det är hon som får mest matrester!!! Han sitter där då Silver, med öronen hängande, slokar allt mer och mer och tittar på mig med såna där outgrundliga hundögon, lägger huvudet på sned och visar otrooligt väl hur fruktansvärt nära svältgränsen han är och om nu grisen som redan är rund och tjock verkligen skall få all den där maten, ja då är det inte så troligt att han, världens sötaste hund ens överlever natten!


För han är väldigt hungrig den här hunden. Jag har aldrig haft ett hungrigare djur. Han är hungrigare än grisarna, så då pratar vi hunger, svält, undernäring flera gånger om dagen! På morgonen är han jättehungrig. På dagen är han vrålhungrig och när kvällen kommer så dör han nästan om middagen drar ut på tiden. Husse ger mat på kvällen...men om husse blir sen hem från jobbet tvingas matte förse hunden med mat eftersom han sitter vid skafferiet och pekar med sin tass på dörren och mår illa, så hungrig är han. Sen kommer husse hem...nä, jag har inte fått nån mat säger Silver och springer till skafferiet, det är husse som ger mat på kvällen och jag är hungrig...igen!!


Valle hängde på i början, åt av konkurransen. Nu stirrar han på matskålen, hänger med öronen, tittar upp på mig och säger du menar väl inte att jag skall behöva äta nu igen!!! Nä frukosten den ratar han (gissa vem som äter den), nåt mitt på dagen är det inte tal om och på kvällen, möjligtvis om man trugar. Tänk att de kan vara så olika. Valle har då aldrig varit nåt matvrak. Ger man honom en korv har han fullt sjå att besluta sig för i vilken ände han skall börja. Silver får en korv och undrar vilken korv?! Jaha den jag precis svalde, var det en korv det hann jag aldrig se!

 Men lille husse är uppfinningsrik, en dag gömde han köttbullar i sina stövlar, det tog minsann tid för Silver att få fatt i med sin stora näsa :-)

       

Nuförtiden är Silver också väldigt kelen. Det tog också ganska lång tid. Lite misstänksam var han, man kunde inte hur som helst borsta honom, kolla klor och tassar eller så. Nä, integritet har han.  Nu, nu lägger han sig på rygg och åmar sig. Sträcker ut sig hela han som en liten valp och man kan klia och gosa hur som helst. Helst när husse kommer hem, då tillhör det att kelas med, bli kliad och gossad och daltas med nåt alldeles förfärligt. Husse gillar nämligen det allra mest, en stor nallebjörn, en lurvig vovve att borra näsan in i oavsett fästingar, lera och päls som fäller! Ja, man kan nästan säga att jag har fått en rival. Jag har erbjudit mig att sluta raka mig under armarna, låta håren frodas på benen och sluta borsta tänderna. Kanske även jag kan bli sådär omhuldad om jag är lite lurvigare och har lite sämre andedräkt…

Men eftersom jag inte tror att det hjälper har jag i sommar skaffat mig ett eget betydligt sötare och mjukare gossedjur. En kanin! En Mellerudskanin, ja det är en  historia i sig, men Akvileja heter hon och hon är så underbart söt och fin. Hur går då det med Silver?  Jo vi kom fram till att den där poletten vi lade in angående katterna, då ett ljus gick upp för Silver nämligen att alla varelser som tas in i huset, de tillhör familjen och skall ej ätas upp! Jag använde den och tog sonika in kaninen i köket och se det var lugnt från första stund. Likadant var det med de två andungarna jag fick räddat (ytterligare en egen historia). Alldeles nykläckta, pipandes och pyttiga fick de komma in i  en bur  i köket i sedvanlig ordning och se Silver han tittade förstrött på dem och sen ingick även de i familjelyckan. Valle blir ju åtminstone besatt ett par dagar och kaninen, det var nåt nytt det. Nån sån hade visst Valle aldrig skådat så han var mer het på gröten än någonsin. Nu bor kaninen ute och springer glatt fram och hälsar på hundarna genom nätet på sin lilla hage. Ingen rädder för vargen här. Silver verkar glad och nöjd över alla sina nya besynnerliga flockmedlemmar.

       

Som ni förstår har denna "omplaceringshund" funnit sig mer än väl med sin placering . Vi har fortfarande några nötter kvar att knäcka, några poletter till skall trilla ner. Han har skrämt slaget på några hundar, det verkar vara tikar som ligger risigt till. Han skäller och skäller och förefaller hotfull och det tar en bra stund innan han är nöjd. Han gör inget, men bekymret är att folk och fä blir så rädda! Det är ju just det med stor schäferhund. Klurigt när man själv är orädd så är det lite svårt att förstå att andra är rädda bara för att det är en viss ras, en viss storlek eller sort, oberoende av individen. Det verkar som om Silver blir etter värre så fort någon är det minsta rädd, osäker eller spänd, hund eller framförallt människa.  Och det svåraste är att man vill att ens hund skall bete sig på ett visst sätt bara för att man skall vara andra till lags...inte för att man egentligen tycker att ens hund gör nåt fel. Det känner ju hunden, eller vilket djur som helst, och det blir en stress man utsöndrar, en ängslan och frustration, ja det säger ju sig självt,  allt blir förstås bara värre!


Det är såklart därför det fungerar så bra med barn, de har inga såna känslor, lever här och nu och reagerar instinktivt med stor inlevelse. Inget fusk, raka rör! Livet leker!


     

Av Marianne - 23 juni 2013 11:57

Nä, det blir nog inget sommarlov för Belladonna i år! Tyvärr blev Velevanten halt efter hopsläpp av hästarna på grönbetet. Han förtog sig såklart min gamle man och slet upp sin gamla svaghet i höger fram…. Solidago är kastrerad och får nu bara gå i hagen och inse att han är vallack och kan ta det lugnt och skönt och bara vara unghäst ett tag. Så fokus ligger på min underbara Belladonna! Tre år har hon nu blivit och växt till sig riktigt fint här i vår. Stora damen är hon min lilla fölunge. Och en dam i dess riktiga bemärkelse. Denna damen skall definitvt ha ett ord med i spelet. Inte tänker hon ställa upp på saker som inte passar. Nej, hon bör strykas medhårs samtidigt som vissa friheter bör dras in med omedelbar verkan annars kan hon bli odräglig  

Hon vet preeecis hur hon skall  få matte villrådig och osäker på om hon går fram för fort och kräver för mkt. Belladonna är allt lite lat minsann. Hon är den typ av prinsessa som helst avnjuter en ask praliner och ett gott glas rött vin medans hon slött iakttar hur andra jobbar och sliter.  

En livsnjutare med stort självförtroende, intelligent och intellektuell. Hon lär sig egentligen väldigt fort men det är inte så säkert att hon bjuder på sig. Man blir lätt lurad till att ta till lite tuffare tag och man blir lätt frustrerad irriterad när man inte riktigt får igenom det man vill. Jag vet ju att hon förstår, oftast, så hur gör man då för att hon skall vilja?!! Hon är en sån där typisk häst som med lätthet blir skänkeldöd, hård i munnen, hamnar på framdelen och får ryttaren att arbeta sig svettig utan resultat. Inte för att hon inte kan utan helt enkelt för att hon ifrågasätter varför??!! Svaret måste ju vara, för att det ska vara roligt! När Belladonna tycker att det är roligt ja då är det ju en helt annan sak, wow en sån power och lyster hon kan visa upp. Hon är så känslig, man behöver inte göra någonting hon vet precis vad jag vill och för en godisbit, ja då är hon beredd att gå precis hur långt som helst!!  


Nåväl, nu rider vi alltså in...och vi rider försiktigt ut. Jag följer Parellis system på mitt vis och vill ha henne utbildad t om Level 3 innan jag vill börja träna någon viss disciplin. Jag tycker Parelli är oöverträfflig vad det gäller att verkligen få hästen att förstå utan att tumma på relationen. Att redan från start få hästen lugn, trygg och således i skick att lyssna och lära sig hjälper och kommandon. Så jag rider just nu i min westernsadel, där jag obehindrad kan var mkt neutral, bara åka med när hon gör rätt och dessutom vara så pass trygg så att jag vågar gå på lite för att få henne att förstå. För det behövs, hon väntar länge och väl innan det blir tillräckligt obehagligt för att försöka hitta en lösning på att bli av med mina hjälper. Jag vill inte använda skänkeln så värst för att få henne att gå fram, utan jag svingar mitt rep först på mig själv och sedan mer och mer, hårdare och hårdare på hennes bakdel om hon inte lyssnar på mitt säte. Jag vill inte använda tygeln för att bromsa eller stanna utan vill i första hand att hon lyssnar på mitt säte, min energi, att jag så att säga slutar rida. Så jag rider in henne i repgrimma med antingen bara ett rep eller natural hackamore. Bett och träns har vi på då och då utan att använda det, så att hon bara blir van. Och det är ju en fantastisk känsla att bara tänka trav och hon faktiskt börjar trava, att bara andas ut, slappna av och hon stannar. Vi flyttar bakdelen och framdelen med hjälp av indirect och direct rein. Att styra är precis vad vi påbörjat nu. Att följa spåret är målet samt att kunna rida en mer eller mindre snygg åtta.  Då vill jag svänga utan att använda tygeln för mkt, jag tittar, vrider mitt överliv använder här skänkeln om det behövs sen slutligen ett ledande tygeltag. Igår introducerade jag sticken, för den vill jag gärna kunna rida med. Suverän att svänga med, förstärka med.  Vitsen är ju att få Belladonna lätt som en fjäder, känslig för minsta förändring och att hon (och inte minst jag) är helt klar med vad olika saker betyder.


Jag föredrar att renodla kraftigt innan jag begär fler saker samtidigt. Så om jag  t ex ber om trav så ber jag bara om trav, sedan vart hon travar eller hur det lämnar jag därhän tillsvidare. Det kräver faktiskt en hel del av mig, tillit till hästen, balans, trygghet, avslappning. För det är ju väldigt mänskligt att vilja ha kontroll. Att veta vart det svänger från ena sekunden till nästa och lite läskigt är det att be om trav på långa tyglar på en unghäst och hoppas att det inte blir typ bockgalopp!!! Men nu känner jag ju Belladonna väl, inga bockgalopper i onödan här inte! Och grunden på marken är ju lagd, hon förstår väl att gå undan för tryck, att synkronisera med mig och verkar hon vara i sin egen värld då hoppar jag av och återfår samspelet från marken. Det är ju sååå roligt!! Jag känner mig än så länge riktigt trygg med denna vackra dam. Jag älskar hennes psyke (för det mesta) och bara jag ser till att själv må bra, inte vara stressad osv så vet jag att vi kommer att kunna ha så mkt roligt hon och jag, på alla de möjliga vis!


Igår red vi sedan hela vägen tillbaka till sommarbetet. Lukas gick före som en liten ledsagare och motivationen att komma tillbaks till kompisarna i hagen var precis lagom för att få Belladonna att skritta på sådär härligt, då är sommaren underbar!



I gröngräset, 

Man blir trött av alla nya övningar!

   

Skönt att ligga helt utslagen och bara jäsa!

Av Marianne - 27 april 2013 21:31

Jaha så har vi också blivit "hundtöntar" dvs anslutit oss till gruppen som kallar sig så på FB. En hundpromenad anordnas för hundtöntar och andra i Kungsbacka på lördagar kl 11 och detta har ju blivit världens grej! En sisådär 125 hundar    med tillhörande människor beger sig ut på en promenix i mer eller mindre samlad grupp. Jenny med Totte har gått med flera gånger och pratat om detta och sen var det ju med i tidningen och allt.


Idag var det första gången som vi kom iväg med Silver! Med några fjärilar i magen begav vi oss hela familjen iväg till mötesplatsen som redan var fylld med hundar av alla de slag. Silver började såklart skälla så att hela bilen skakade. Men vi hade gjort upp en liten plan och målsättning vilken i stort gick ut på att inte låta oss påverkas av allt runtomkring utan fokusera på Silver och på att hålla oss lugna och stabila och konsekventa.  Vi började med att inte ens öppna bilen och gå ut förrän skällandet upphört och Silver var lite lugnare. Utan att vi egentligen sa till honom, bara lugnt vänta och signalera att vi ser då rakt inget att skälla för.... Sen öppnade vi bagageluckan och Silver fick sitta kvar i bilen tills han lugnat sig där. Sen ut ur bilen och lugn även på marken...slutligen startade själva promenaden. Vi stötte på Jenny med fina Totte på en gång och de båda hundarna blev glada att se någon de kände! Visst var det ett dragande i kopplet och lite vispigt hit och dit till att börja med, men med några små tjuvnyp i rumpen följt av en godis vid visad uppmärksamhet gick Silver allt lugnare och finare i kopplet trots alla hundar runt omkring. Det gick över all förväntan! Vi hade gult band på som alltså talar om att hunden behöver lite utrymme runt sig och inte uppskattar att man kastar sig över den och hälsar hur som helst. Sen fanns de hundar med grönt band som signalerar att de är hemskt trygga och gärna får bli hälsade på även av lite osäkrare ekipage! Finurligt! Vi hälsade inte på nån idag men nästa gång kanske...då ska också Valle få följa med! Idag ville vi ha fokus på Silver och lära känna honom i en sådan här situation. Valle är det ju inga bekymmer med egentligen...mer än att  det där med koppel, det har då aldrig varit våran grej!! Valle har ju gått lös större delen av sitt liv så det blir spännande att se hur han tacklar situationen också!



Lååångt slingrande tåg med hundar i alla dess former och varianter. Härlig syn!

 
Silver går med husse riktigt fint i kopplet!
 
Lukas var såklart med och Totte var så lugn och fin brevid sin matte Jenny!

 
   
Jenny bjöd Silver på vatten efteråt, han var riktigt törstig. Så orutinerat att vi inte tänkte på det då!!!

Skapa flashcards