Knepiga tider tycker jag. Bilen blev förkyld i vintras, hostar spottar och fräser. En lampa indikerar att motorn är missnöjd.  Trots hostmedicin, nya tändstift, slemlösande K-sprit och nya tändkablar tänder sig lampan. Och kopplar man transporten till bilen drar den en djup suck och nästan kväver sig, orkar inte!! Förmodligen lunginflammation... Så det fick bli en tripp till bilsjukhuset. Det var problem med utrensningsorganen. Något störde katalysatorn och satte igång bilens immunförsvar. Tja, kanske den rent av blev förgiftad av sina egna avgaser...hur som helst så är det ju ett kapitel i sig när en bil i familjen blir sjuk! Någon blir helt sonika strandsatt. Bor man här där vi bor är det ju ett särdeles meck att ta sig någonstans utan bil, nä, det blev till att bunkra kylskåpet och hålla sig så gott som hemma. Slåss om sambons bil som inte alls är lika rolig att köra som min. Den går så långsamt ;-) Men så ringde de från bilsjukhuset, min lilla stora bil skulle nog bli frisk nu! Nog...den måste få komma ut och lufta sig lite så får vi hoppas att den inte får återfall. Jippi, frihet inom räckhåll. På morgonen i torsdags skulle vi hämta den efter att ha lämnat barnet på skolan.

Under morgonens bestyr klarstod då nästa faktum. Barnet har drabbats av vattenkoppor! Nu får vi bli hemma tills kopporna är väck. Strandsatt igen. Åkte förstås och hämtade bilen som spruttade igång pigg och glad bara för att två mil senare tända den däringa gula lampan igen, motorn mår ändå inge bra…. Jag orkade inte ringa tillbaka till verkstan på en gång.  Det lutar dessvärre mot att behöva byta bil...har haft min bil länge nu så det blir ju som att träda in i en ny era. Min kära fina bil, kommer aldrig att få en likadan! Min "once in a lifetime car", min svarta bensinsurplande miljöbov till bil som tagit mig dit jag ska, alltid, oavsett, och dragit mina hästar oförtrutet upp och ner och hit och dit. Jaha, skall vi nu behöva pussla ihop tillvaron med endast en bil en gång till...och hur länge tar det med vattenkoppor då, minst en vecka!!

På lördagen blev vi förkylda...alla här hemma. Kanske Lukas haft förkylning ihop med sina vattenkoppor och smittat oss..ännu mer strandsatt.

Det är dock jämvikt i livet eftersom Velevanten hovböld sprack upp med råge redan förrförra onsdagen. I kronranden fullkomligt vällde de ut illaluktande var. I ett par dagar rann det.

     Sen återvände livet sakta men säkert för min gamle häst. Han blödde dock näsblod en dag samt blev svullen på samma bens knä. Jag tror att han helt enkelt snubblat och fallit ner på knä, kanske slagit i näsan...men det var lite oroligt där ett tag. Hela hästen rasade liksom. Det är verkligen mycket känsligare med en äldre häst!  Nu är vi på bana igen och har ridit igen. Fortfarande lite halt i trav så vi promenixar glada i hågen.

En kväll red jag Belladonna i paddocken och yes, äntligen,  detta var faktiskt första gången som det kändes sådär riktigt rätt. Belladonna bjöd framåt i skritten som hon aldrig gjort förutom i skogen och det kändes häääärligt!

Men när vi red ut, Jenny och jag, ja då gick hon med handbromsen i, så ovillig så ända tills vi kom ut på mjuk gräsbevuxen sandväg. Då var det som att trycka på en on-knapp. Så jag förmodar att hon är ömfotad bak, för nu har hon skor på fram igen... Prinsessan på ärten, inte ett steg hon tar om det tar emot någon endaste stans. På ont och gott! Man lär iallfall alltid få veta när hon inte mår riktigt bra!

Solidago har mognat liiite. Nu har jag faktiskt kunnat hoppa upp på honom några gånger utan att han skall knixa och tirxa och inte kunna stå still. Känns riktigt lovande! Tänkte mest bara befästa uppsittning, avsittning med och utan sadel,  och kanske några steg nu i vår så får det bli inridning på riktigt i höst.

De sju små dvärgarna, jag kallar dem så, kaninungarna, de lever och frodas! Sju små godisbitar som just nu är hela tre veckor och skuttar omkring och är bara alldeles för bedårande. Det borde vara förbjudet att vara såhär söt!!