Puh, ny vecka nya tag. Förra veckan var en enda lång bergochdalbana!!Våren kom trots allt smygande och lugnet och harmonin befann sig här och livet kändes sådär behagligt, tryggt och skönt tills på tisdag morgon. Med ett ryck väcks jag av Magnus som ryter, hunden är borta!! Puts väck! Va?!! Kikar ner på sängsidan och där ligger Valle lika yrvaken som jag. Det är alltså Silver som är borta. Vadå borta han kan väl inte vara borta, han går ju ingenstans. Han öppnade dörren och försvann, sa Magnus! Tänk att man kan bli så iskall så fort. Jag trodde vi hade glömt låsa dörren och att Silver kanske varit borta,... ja vem vet hur länge. Sen förklarade Magnus att han hört honom öppna dörren och en minut senare när han gick ut för att ta in honom så var han helt enkelt borta. Utan ett knyst. Han skäller nämligen gärna, Silvervovven, vill gärna berätta att nu är jag ute och jag äger stället jag bor på!! Men inte denna morgon.  Vi letade ropade, åkte runt med bilarna, visslade, lockade, lyssnade. Över hela världen låg ett slags spöklikt lugn, vindstilla, dödstyst, liksom bara lugnt. Inte nånstans fanns det tecken på att någon upprörts av en lösspringande hund. Otäckt faktiskt  

Om jag får säga det själv så är jag ganska garvad vid det här laget när det gäller djur och rymlingar. De brukar allt komma hem efter en stund. Eller så kommer en ilsk eller road granne ångandes och undrar om det är min hund, gris, häst, get eller liknande som är i deras trädgård. Jag brukar mest bli irriterad när någon behagat rymma, inte bli så värst orolig på en gång. Men det här, det var liksom inte Silver helt enkelt. Varför i hela världen skulle han springa iväg. Visst vi drog slutsatsen att något vilt lockat honom ut på äventyr, men så länge…

Dagen gick, ingen Silver. Jag hade hjälp med sökning genom skogen på dagen. Det blev till att ringa polis, gå runt till grannar, lägga ut på facebook  osv. Inte ett ljud! Ingen hade sett en stor vit hund nån endaste stans. Hjärnan är ju otroligt duktig på att fantisera vid sådana här tillfällen. Vilken skräckfilm som helst ligger i lä om man jämför med bilderna i huvudet på Silver i en brunn, Silver fast i en härva med taggtråd, Silver som gått igenom isen nånstans, sparkad av en älg, brutna benpipor åt alla håll, Silver spetsad på en pinne i skogen osv osv. Och sen tvivel mot mänskligheten. Kan han vara stulen, har någon tagit honom, kört väck med honom, bundit fast honom, lagt ut honom på annons?!! Det är ju en fasansfullt vacker hund.

Lugn och harmoni fullständigt bortblåst istället fylldes hela stället till brädden av oro, nervositet, otålighet, frustration, rädsla och den där äckliga känslan av maktlöshet. Inget kan man göra så därför kan man liksom inte få nåt annat gjort heller. Väntan!

Natten kom, Lukas var ledsen och orolig för goaste vovven ute i kalla natten. Och ni kan ju tänka er en 6-årings fantasi, den vet ju verkligen inga gränser. Vargar, bovar, pirater, svärd, dinosaurier,       blod, mörker, kyla och att komma vilse. Hur skall Silver kunna pynta ett träd för att bli hittad?!!   

Mamma han kanske är DÖD!!!!

Jaa, det kanske han faktiskt är och tänk om vi aldrig får veta tänker man i sitt stilla sinne. Morgonen kom, ingen hund. Mer prat med poliser. Människor hör av sig och vill hjälpa till att leta! Tipsar om än den ena än den andra sidan på nätet man kan använda. Jag satt fast i telefon och data och kom knappt ut att leta en gång. Lade så ut Silver på Missing dogs facebooksidor.  En stund efter kl 14 får jag ett samtal. Var det din hund som satt utanför vårt hus imorse, hi hi!! Han var jättego, glad och ville leka med pinne. Vi lät honom vara, tänkte han går hem snart, tänkte ta tag i det om han var kvar efter jobbet. Du får åka hem till oss och kolla runt om han är kvar!!

En granne nån kilometer bort bara, fågelvägen, hade sett efterlysningen på facebook!!! Tänk att kroppen kan bli så varm så fort. Han LEVER!!! Tjohoo, klockan sju imorse var han pigg och glad och alldeles nära hemma. In i bilen och bort för att leta. Näe, så blir man kall igen, usch vad tyst och öde det ser ut att vara, han har dragit vidare….att han inte hittar herm!?! Stänger av bilen, öppnar dörren och sätter fötterna på marken och PANG, där kom han, en kanonkula till hund, har aldrig sett nån lyckligare. Krumbuktar sig och låter svansen gå så bakbenen släpper marken. Oj en sån lättnad, en sån glädje, lycka och eufori.  In i bilen for han, hem, hem, hem. Hungrig som en varg, alldeles till sig, törstig, trött, glad, sprallig men trött och hungrig och glad och sen trött igen. Så var berg och dalbanan på topp. Nu skulle bara all meddelas som fotfarande tror han är borta. Fast i dator, mobil, telefon. Och tröttheten, nej fel, utmattningen gör sig påmind. Luften går ur och jag inser hur fullkomligt dränerad man blir rent psykiskt av sådana här saker.  

Samlade ihop kraft igen och igår skulle det bära av på träning med Velevanten. Trots andra spännande bestyr på morgonen hade jag för en gångs skull gott om tid och kunde komma iväg i lugn och ro. Den där harmoniska känslan i gen, vädret fint, inget glömt, hästen lastad och en bra låt på radion! Gps i mobilen för att komma rätt. Sist åkte jag efter Linda så för säkerhetskull, gps...

Förbannade, j-vla gps    ville prompt en annan väg. Jag brukar "köra på känn" och jag brukar alltid hitta. Men nu blev jag osäker och följde således gpsen… Ni fattar ju resten. Fick vända än här en där, nä kände inte igen mig, testar den vägen då!

Då hamnar vi mitt i ett kaos uten dess like, SM i orientering!! Bilar parkerade överallt längs smala vägar, orienterare i färglada kläder som myror från alla håll, högtalare, folk, publik, bilar som kommer, bilar som skall åka. TRÅNGT. Bara jag kommer igenom detta tänkte jag då vänder jag verkligen inte tillbaka. Då får jag köra på tills jag kommer ut på en stor väg. Gpsen, ja den la förstås av, ingen mottagning mitt i skogen. Kanske jag skulle plockat upp en orienterare med karta och kompass! Milvis fick jag åka, milvis och tiden gick förstås. Inser att jag inte har nåt telefonnummer till någon. All kommunikation har förts via nätet. Vill bara köra, komma hem lutar det åt. Kommer således äntligen ut på en väg käpprätt åt helvete långt bort men vet åtminstone var jag är. Kör tillbaka. Arg, stressad, frustrerad osv. Tänker jag skiter i alltihop och åker hem, men så kommer avtagsvägen vi tog förra gången, det är nu en kvart kvar till min träningstid startar. Ok, mobilen är slängd åt fanders, jag kopplar på känslan. Saktar in vid en avfart, återvändsgränd står det. Var det här, skall jag våga mig in här, kan jag verkligen vända då...jo. det är nog här inne. Och javisst, plötsligt var jag framme. Parkerar ekipaget och möts av en glad och trevlig tjej, förklarar att jag kört fel och hon säger glatt ja du har sju minuter på dig!

Sagt och gjort sju minuter senare står vi i paddocken, Velevanten och jag. Fullt sjå att lägga band på stressen och alla känslor, andas, vad är det, det har jag inte gjort den senaste halvtimmen. Så börjar vi då med lite markarbete. Och då löper typ alla hästar i alla hagar runt om amok. Galoppar, bockar och krumbuktar sig. En nykastrerad hingst står i en hage intill paddocken och är inte särskilt lugn eller så. En liten islandshäst lever loppan en bit ifrån hingsten. Jag biter ihop och tänker det här är ju bara inte meningen, inte vår dag. Jag känner ju min Velevante. Han har ju aldrig varit oberörd av andra hästars aktiviteter. Det är ju bara att fokusera på att kunna hantera hästskrället och hoppas inget händer. Vi kom i alla fall fram! Men se vad händer då.

Min älskade gamla häst måste väl ha känt att nu är mattes gräns nådd, nu klarar hon nog inte mer så jag får ta vid och agera som om jag vore världens allra mest tryggaste mest självständiga häst ever. Vadå tokiga hingstfasoner, ser dom inte hör dom inte. Hoppande och skuttande små lurviga isisar, äsch det är väl inget att intressera sig för. Nu tränar vi här, markarbete, sluta för hand är riktig knepigt, man får koncentrera sig! Matte, skärpning, solen skiner och vi är på utflykt, nu njuter vi! Ja, vad skall man säga, kände mig paff! Även på eftermiddagen på lektion nummer två med mig på ryggen barbacka skulle hingsten som inte förstått riktigt att han inte längre kanske är hingst, göra sig hörd och markera ett visst ogillande mot min för dagen oberörda, trygga, tåliga och självständiga pålle. Min pärla. Fotfarande kan de förvåna en efter alla dessa år. Det hände en gång för många år sen på en långritt. Vi ansågs var det tryggaste ekipaget och fick agera stigfinnare innan de andra hästarna vågade sig med. Alla tyckte Velevanten var så cool och modig, jag trodde han var svårt sjuk!!! Nu är han 22 år i år och vi övar på nya saker! Han är som vanligt ambitiös och tycker det är hemskt roligt samtidigt som vi allt kommer ihop oss vissa dagar. Förtretat tittar han på mig när jag blir irriterad över att han inte förstår. Så stampar han med sin framfot och tittar uppfodrande på mig och tycker förstås att det är jag som inte förstår. Så blir vi trötta på varann en dag eller så, som ett gammalt par. Men när det väl kommer till kritan, ja då finns han uppenbarligen där för mig och jag för honom! Dagen slutade lyckligt, vi kom hem i lugn och ro precis lagom till ett regnoväder.

Jag undrar med jämna mellanrum varför man utsätter sig för allt vad det innebär att ha dessa djur omkring sig. Vad som helst kan hända när som helst. Och det är kanske precis just därför. Hela spektrat av känslolivet blir garanterat använt med några gynnare och odågor omkring sig, så är det och så skall det nog allt vara!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Här kommer sista inlägget och här är länken till nästa kapitel, nästa blogg. https://www.joneklint.com/blog/ Jag är djupt rörd över att så många kände med mig i det förra inlägget. Det var inte meningen att få många av er i tårar men det var makalö...

Jag har bokat en tid.   En absurd, ofattbar och fasansfull tid.   Men jag har gjort det och jag kämpar emellanåt för att hålla näsan ovanför ytan. Stundtals känns det som om allt snart är över, en livstid är förbi och jag kan lika gärna drun...

Minst sagt evigheter sen det bloggades här! Trots att det finns så mycket att skriva om hela tiden. Kanske just därför, livet går i ett.   Men jag är på sätt och vis tillbaka på ruta ett. Till min oerhörda glädje, äntligen!!! Redan långt innan ...

Trots djupa funderingar kring verksamheten och livet i allmänhet så står ju inte tiden still för det. Nä, nästan tvärtom. Saker och ting bara sker. Vi har t ex fått en ny bisyssla "på halsen" här på gården. Bara sådär. Visst vi hade pratat en del jag...

Det verkar som förändringarnas vindar blåser både i stort och smått.   Efter gårdagens val tror jag att det enda rätta är att se till att hålla hårt i hatten och agera som en ek, dvs stå stadigt och stabilt i ytterligare några hundra år trots vin...