Det talas en del om kringstrykandes vargar här, synnerligen fascinerande djur som väcker starka känslor. Vi har numera en egen "varg", en synnerligen vacker sådan som också väckt starka känslor!

2013 kom och för vår del startade det turbulent. Efter en lugn och sansad jul svischade det liksom bara till så hade vi fullt upp med än det ena än det andra. Förändringar åt lite alla håll och kanter och det är först nu det känns någorlunda lugnt och stabilt igen. Jag skyller på Mayakalendern...kanske är det ändå så att tiden är inne för en ny era!

Vår nya era inleddes redan dagen innan julafton när vi mitt i allt julstök inte kunde sluta tänka på en hund! En hund hos http://www.hittehund.nu  som Jenny lite skämtsamt sänt en länk till. Det blev inte så skämtsamt, det blev blodigt allvar. En "vovve" i julklapp var ju faktiskt vad Magnus önskade så på självaste julafton skickade jag iväg en intresseanmälan, fick snabbt svar sen följde en vecka av mkt diskuterande fram och tillbaka….

Efter nyår fick vi äntligen träffa honom, Silver, en väldigt vacker hund tyckte vi. Och vi fick ha honom här på prov! Efter allehanda nya intryck med olika reaktioner har Silver gått från klarhet till klarhet här. Efter trots allt en hel del vägande för och emot för vi vet ju vad det innebär att ha hund, att ha en stor hund...och en lurvig hund, som fäller enorma mängder. En hund som älskar att bada i diken, i gyttja ett "träsktroll", en "varg" som folk blir livrädda för, som skall in i bilen och smutsa ner, som skall motioneras, aktiveras och som äter en massa mat som skall inhandlas, kånkas, bäras. Päls som skall borstas, klor som skall klippas, ett hem som måste dammsugas ganska mkt mer och så allt som inte skall hända... Hästar som inte skall bli utskällda, hund som inte skall bli sparkad, katter som inte skall jagas, koppel som inte skall dras i, folk som inte skall skällas på, andra hundar som inte skall bråkas med, harar och rådjur som inte skall snokas efter eller ätas upp för den delen,  ställen som inte skall liggas på eller smutsas ner, dörrar som inte hunden skall gå före ut eller in igenom och timmar och åter timmar som hunden inte skall vara ensam utan med, överallt hundar med. Visst blir man låst, visst blir man bunden och visst är det skillnad att ha en liten käck hund som Valle som man tom kan bära, ha i knäet om så skulle vara än en stor varg som folk kanske inte vill ha in i vardagsrummet. Ja, vid det här laget har jag ju trots allt haft åtskilliga djur och det rosafärgade skimret över att skaffa en ny familjemedlem är ganska genomskinligt och där bakom döljer sig den krassa vardagen.

Så vi har bestämt oss, Silver är här för att stanna!

För Silver är den bästa lekkamraten ett barn kan ha, Lukas och Silver verkar kunna leka i timmar och när Lukas ropar eller bara viskar kommer Silver som skjuten ur en kanon. Han sitter som ett ljus när jag säger stanna och släpper ut hästarna i hagen. Han lägger sig lugnt i stallet när jag mockar och fejar och väntar så fint. Han går lös här utan en tendens att sticka nånstans. Han ligger helst på hallmattan och inte i soffan eller sängen. Han är förskräckligt lugn och trevlig inomhus och gör inte en fluga förnär...förutom katterna då. Bilen älskar han och är lugn och stabil när han är ute och åker. Han är såå vacker och fin och så jättesnäll ända in i själen och han är så glad och lycklig varendaste gång vi skall gå ut. Han går jättefint i kopplet och drar nästan aldrig. Han galopperar så härligt i frihet på ängarna och kommer så glatt när man ropar. Maffigt och tjusigt att se.  Han är en riktig gottegris och så skäller han ibland som en tok och skallet är djupt, mörkt och respektingivande. Här lär ingen objuden komma hur som helst inte!  Dessutom har han ett vackert namn och är en Vit herdehund, en ras vi varit nyfikna och tänkt på, läst om och drömt lite om dessa år efter Remus (schäfern vi hade och aldrig skall glömma). Och Silver är 5 år, kastrerad och väluppfostrad. Det blev lagom för Valle som troligen inte orkat med en valp (och inte jag heller just nu för den delen). De går fint ihop och det känns som förr med en liten och en stor rännandes runt benen, som den naturligaste sak i världen.

En hund i sina bästa år, fantastiskt fin och trevlig, väluppfostrad, lugn och snäll men med mycket motor och energi, som helt klart njuter av livet på landet kontra en promenad inne i stan. Där verkar han bli reserverad, skygg och lite stressad. Men vad gör det, vi är ju nästan aldrig i stan! En sån här hund växer ju inte på träd. Vi känner oss ärade över att få ha honom här i vårt hem. Nu hoppas vi på att han får ett långt härligt liv här med oss och slutar upp med att jaga våra katter  

Välkommen Silver!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Här kommer sista inlägget och här är länken till nästa kapitel, nästa blogg. https://www.joneklint.com/blog/ Jag är djupt rörd över att så många kände med mig i det förra inlägget. Det var inte meningen att få många av er i tårar men det var makalö...

Jag har bokat en tid.   En absurd, ofattbar och fasansfull tid.   Men jag har gjort det och jag kämpar emellanåt för att hålla näsan ovanför ytan. Stundtals känns det som om allt snart är över, en livstid är förbi och jag kan lika gärna drun...

Minst sagt evigheter sen det bloggades här! Trots att det finns så mycket att skriva om hela tiden. Kanske just därför, livet går i ett.   Men jag är på sätt och vis tillbaka på ruta ett. Till min oerhörda glädje, äntligen!!! Redan långt innan ...

Trots djupa funderingar kring verksamheten och livet i allmänhet så står ju inte tiden still för det. Nä, nästan tvärtom. Saker och ting bara sker. Vi har t ex fått en ny bisyssla "på halsen" här på gården. Bara sådär. Visst vi hade pratat en del jag...

Det verkar som förändringarnas vindar blåser både i stort och smått.   Efter gårdagens val tror jag att det enda rätta är att se till att hålla hårt i hatten och agera som en ek, dvs stå stadigt och stabilt i ytterligare några hundra år trots vin...