Efter semesterbortvaron väntade en fantastiskt söt liten överraskning hemma! Snuva vår lilla katt, som snaart skulle in på sterilisering...hade minsann klämt fram en alldeles egen kritans vit liten parvel längst in under höet. Oj så stolt hon var. Vi hade våra misstankar innan vi åkte men hon var verkligen smal och smärt och skulle det då vara så att hon skulle ha kattungar kanske det var längre tid kvar…. Lukas vart alldeles lyrisk, han kom ju hem och sa självklart nu mamma måste vi leta eter kattungar! Lite sjätte sinne för det här med djur verkar han faktiskt ha. Det pep i höet och vi tvingades förstås lyfta runt ett antal balar innan vi fann den här lilla krabaten. Tjock och rund som få och ögonen precis på väg att öppnas. Nu bor mamma katt och den lille i tvättkorgen mycket nöjda och Lukas har t om skänkt sin käraste ägodel "kanin" till lilla kattungen. Kanin som han har sovit med varenda natt sen han var liten bebis. Jag behöver inte kanin nu mamma, jag har blivit så stor, kattungen är så liten. Och det är väl klart att kattungen kryper tätt tätt intill kanin så fort mamma katt lämnar den lille ensam en stund.

Perfekt ändå, endast en katt, den lär vi väl behålla. Kan dock inte komma över att den verkligen är kritans vit!! Trodde mer på nåt svartvitt. Vi har ju redan två helt vita stallkatter så trots att det är liite ovanligt så verkar det vara vitt som gäller här i Salvared. Magnus tyckte genast att namnet borde vara Hosta. Snuva och Hosta såklart! Men se där bedrog vi oss, sonen hade ett helt annat förslag som han står bergfast fast vid och som han uttalar detsamma om och om igen. Kanske det stavas såhär "Vilosidophius", någon som vet vad det kan vara?! Namnet på en dinosaur eller nåt?

Ällingarna, de som var så små och söta, de hade växt utan dess like! Herregud vad fort det går. De acklimatiserade sig snabbt, fick flytta ut i stallet och sedermera ut till lilla dammen och vår stackars ensamma anka där. Han blev väldigt glad. Den förstkläckta, bruna, fina ankungen blev en hona och de två har börjat para ihop sig riktigt fint. De två vita hänger förstås med och de badar och badar, simmar och dyker. Så jag ber till gudarna att vi kan få lov att ha våra ankor ifred hädanefter, de är så trevliga. Grävlingen har vi inte sett skymten av, inte lyckats fånga heller dessvärre men som sagt grannarna här är underrättade och kanske har de haft jaktlycka. Jag står fast vi mitt beslut, dessa fyra ankor får bli kvar här och händer det nåt mer så får det va! Hoppet står till alla år här med lite höns utan några som helst problem med rovdjur...den tiden önskar jag åter.

Kycklingarna är riktiga unghöns nu. Dessvärre tre tuppar! Suck! Allihop blev de tuppar! Så nu har jag fyra tuppar och en höna. Kul. Om någon vill ha en trevlig tupp, blandning blomme - isbar så finns det tre att välja på här. För kvar kan de inte bli, det inser jag. Men jag har så svårt att bara slå ihjäl djur. Fullt friska fina unga tuppar, ska de behöva dödens dö bara för att de är just tuppar. Snacka om könsdiskriminering! Men så undrar man lite över naturens lagar, varför blir det så många tuppar, överflöd av tuppar. Hur skall varje tupp finna ett gäng hönor när det trots allt skall vara just ett gäng hönor på endast en tupp? Jag får iallafall tänka om, får se till att köpa hönor, just hönor som garanterat är hönor. Bestämma mig för en ras. Plocka äggen och inte ta fram kycklingar hur som helst och skulle det bli kycklingar så är de åtminstone renrasiga och kanske lite lättare att fömedla vidare.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Här kommer sista inlägget och här är länken till nästa kapitel, nästa blogg. https://www.joneklint.com/blog/ Jag är djupt rörd över att så många kände med mig i det förra inlägget. Det var inte meningen att få många av er i tårar men det var makalö...

Jag har bokat en tid.   En absurd, ofattbar och fasansfull tid.   Men jag har gjort det och jag kämpar emellanåt för att hålla näsan ovanför ytan. Stundtals känns det som om allt snart är över, en livstid är förbi och jag kan lika gärna drun...

Minst sagt evigheter sen det bloggades här! Trots att det finns så mycket att skriva om hela tiden. Kanske just därför, livet går i ett.   Men jag är på sätt och vis tillbaka på ruta ett. Till min oerhörda glädje, äntligen!!! Redan långt innan ...

Trots djupa funderingar kring verksamheten och livet i allmänhet så står ju inte tiden still för det. Nä, nästan tvärtom. Saker och ting bara sker. Vi har t ex fått en ny bisyssla "på halsen" här på gården. Bara sådär. Visst vi hade pratat en del jag...

Det verkar som förändringarnas vindar blåser både i stort och smått.   Efter gårdagens val tror jag att det enda rätta är att se till att hålla hårt i hatten och agera som en ek, dvs stå stadigt och stabilt i ytterligare några hundra år trots vin...