...här är det vår, fantastisk dag idag! Pang, dvs grisen ligger och vältrar sig i solen, krokusarna blommar, ankorna flyger högt i skyn, hästarna söker späda grässtrån i hagen och min lilla höna ruvar på ägg! Så om allt går vägen kläcks det kycklingar strax innan påsk, nya liv på väg! Min väninna fick en dotter för en vecka sen. Med våren kommer livet och hoppet men mitt i allt hopp om livet har mina tankar kretsat en del kring döden. För en kort tid sedan fick Romera, min lilla vita sagohäst lämna detta liv. Hon blev 21 år gammal och jag fick förmånen att känna henne i tre års tid då hon gav oss två fantastiska föl. Det är svårt att vara djurägare, moraliska dilemman, beslut som skall fattas och dessutom genomföras. Olika människor har olika syn och jag antar att det enda man kan göra är att följa sitt hjärta och finna sin egen väg vad det gäller den sista resan. Romera hade länge haft problem framförallt med ena bakbenet men även andra små krämpor här och där. Flera gånger har jag fått hjälpa henne upp då hon lagt sig i boxen eller hagen men dess emellan har hon galant rullat sig som en kattunge mjuk och fin i kroppen... denna sista vinter dock började fler bekymmer hopa sig såsom en skimmeltumör i ögonvrån, mindre aptit med lite tappat hull, sämre immunförsvar och alltmer sällan la hon sig ned. På slutet fick hon ödem under magen samt en märklig hosta. Istället för att utreda saken i detalj då misstanke om t ex hjärtsvikt, bekymmer i inre organ kanske tumörer fanns så föll lotten på att avsluta livet istället. Och det är där det svåraste av allt ligger tycker jag. Är man verkligen den som har rätt att råda över liv och död. Skall man till varje pris hålla livet igång eller är det en tjänst att avsluta det måhända för tidigt? Tungt. 

Men jag är hemskt lycklig över hur fantastiskt fint och värdigt och bra det hela gick. Mannen som kom och hjälpte oss med detta var otroligt duktig på sin uppgift och så lugn och trevlig mot både Romera och mig. Jag var ensam här och det var en marsförmiddag med lite kyla i luften. De andra hästarna stod i stallet och åt sin frukost när jag ledde ut Romera till en stor hink med precis alla godsaker en häst vill ha. Hon var otroligt positiv, lycklig på nåt sätt, stod lugnt och fint och mumsade ett saftigt äpple brevid mig när bultpistolen gjorde sitt och hon damp ner och därpå tömdes på sitt blod. Stora djur är det och när de handlöst faller är det självklart dramatiskt men jag tyckte inte det var svårt att se, fin var hon där hon låg och liten blev hon med ens. Jag kunde ta ett sista adjö innan hon slutligen lastades och for härifrån....och faktiskt efter några timmar kände jag mig lättad. Insåg att jag varit mer orolig för henne än vad jag tänkt mig, kändes så skönt att hon slapp bli sämre att hon slapp bli liggandes i flera timmar utan att komma upp eller slapp andra sjukdomar som kanske var på gång. I det fria hade hon förmodligen varit uppäten och borta för flera år sedan, men vi människor har så fina medel och metoder att bevara livet. Men svårt är det att veta när det är rätt och när det kanske är fel. Stora frågor och djupa funderingar har kommit och gått i mitt huvud. Solidago hennes sista föl har gått och luktat på hennes grimma och täcke som hänger kvar på den ack så tomma boxen. Men han har tagit det väl och var riktigt ordentligt avvand så sakta men säkert installerar sig den gamla vanliga stämningen i stallet. Och idag när våren ger sig så starkt tillkänna skall jag plocka undan hennes grejer och bära med mig henne i minnet och njuta av de nya liv som ser ljuset i samma takt som de gamla liven släcks för det är ju tidens gång och har så alltid varit. Livet blir mer levande när döden går brevid.   

Romera med sin nyfödde Solidago förra våren  

Romera vilar i gräset med Pimpinella sommaren 2010.

    
Rullar sig i rundkorallen med Pimpinella bara någon dag gammal.

 
Och här föddes Pimpinella på eftermiddagen i hagen, en duktig morsa var hon.  

 

Anna Cinthio

14 mars 2012 18:47

Så fint skrivet, Marianne! Visst är det svårt med dessa beslut och även med sorgen när man förlorar ett älskat djur... men lyckan att få ha haft dem i sitt liv uppväger alltid, som tur är. När jag hade fått ta bort min vita drömhäst, Bianca, fick jag en liten lapp av veterinären med följade citat, ihop med försäkringspappren: "Tag sorgen för vad den är: en smärtsam ingrediens i livet för de människor som har modet att älska."
Jag står troligen själv inför detta beslut ganska snart, då min älskade, underbare Bosse har ont i sina framknän... jag fasar för det men vet att det ingår i vårt åtagande som djurägare - och i livet självt. Kram till dig! Anna C:

Marianne

15 mars 2012 10:14

Tack och åh ett sånt fint citat, verkligen sant. Men fy Anna, Bosse...det är tur känner jag att man har de härliga unga förmågorna jämsides med de äldre, då blir det trots allt inte fullt lika tomt.

 

Christina Albihn

15 mars 2012 07:59

Åh, vad fint du skriver. Tack för att du delade med dig av detta. Du gjorde helt rätt att inte dra ut längre på tiden. Din fina sagohäst hade det bra hos dig och hade det bra ända in i slutet mumsande på sitt äpple. Nu springer hon och busar på de gröna ängarna i hästhimlen tillsammans med de andra av våra hästar som har fått lämna oss.

Lycka till nu med din underbare hingstunge, Solidago.

Christina

Marianne

15 mars 2012 10:09

Tack snälla du för dina värmande ord och ditt deltagande!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Här kommer sista inlägget och här är länken till nästa kapitel, nästa blogg. https://www.joneklint.com/blog/ Jag är djupt rörd över att så många kände med mig i det förra inlägget. Det var inte meningen att få många av er i tårar men det var makalö...

Jag har bokat en tid.   En absurd, ofattbar och fasansfull tid.   Men jag har gjort det och jag kämpar emellanåt för att hålla näsan ovanför ytan. Stundtals känns det som om allt snart är över, en livstid är förbi och jag kan lika gärna drun...

Minst sagt evigheter sen det bloggades här! Trots att det finns så mycket att skriva om hela tiden. Kanske just därför, livet går i ett.   Men jag är på sätt och vis tillbaka på ruta ett. Till min oerhörda glädje, äntligen!!! Redan långt innan ...

Trots djupa funderingar kring verksamheten och livet i allmänhet så står ju inte tiden still för det. Nä, nästan tvärtom. Saker och ting bara sker. Vi har t ex fått en ny bisyssla "på halsen" här på gården. Bara sådär. Visst vi hade pratat en del jag...

Det verkar som förändringarnas vindar blåser både i stort och smått.   Efter gårdagens val tror jag att det enda rätta är att se till att hålla hårt i hatten och agera som en ek, dvs stå stadigt och stabilt i ytterligare några hundra år trots vin...