Solidago heter han ju, ibland kallas han för Gustavsson och ibland lille skrutten

för kärt barn skall många namn ha  

Och herregud vad nöjd jag är med min lille skrutt! För igår var vi ute på promenad, det var första gången utan mamma eller annan häst. Ja det gick ju sådär...för mkt energi för halt och förstås lite läskigt så det blev en hel del "tuktning" och det gällde att vara på sin vakt då en liten hingst är heeemskt rask med att slänga med framben, småstegra och ta tjuvnyp. Väl hemma igen blev det ganska kraftfulla tag enligt min horsemanshipfilosofi eftersom Solidago var allt annat än lugn...det blev mycket flytta bakdel, backa, respektera min space, hålla fokus på mig och finna avslappning. Han såg rätt förvånad ut, lite stött, lite allvar i de vackra ögonen. Så idag tänkte jag alright, ta tjuren vid hornen och på det igen! Rädd att ha skadat hans förtroende och egentligen inte upplagd för besvärlig häst. På med repgrimma, sticken i hand styrde bestämda steg ut i vida världen. Dröm om min förvåning och försök mät min lycka då ett litet ljus alldeles fantastiskt fint följer mig som en skugga, precis brevid, precis bara nåt steg bakom. Med repet precis vilande i marken HEELA vägen uppförde sig min lille skvätt som en guuuud. Stannade när jag stannade, backade när jag backade, travade omärkligt i kapp när jag ökade farten och saktade ner när jag gjorde det. Bara sådär hade polleter fullkomligt trillat ner tydligen, han hade fattat ALLT bara på en liten promenad. Att respektera mig, att vara trygg med mig och följa mig i vått och torrt, jag hade kunnat haft honom helt lös kändes det som. Aah, ren och skär lycka, en sån känsla, en sån fantastisk liten hingstunge jag har. Så klok, så förnämlig, så vacker, så glad och förväntansfull en fröjd att umgås med. Ren och skär inspiration - nu måste våren komma, det är så mycket jag vill lära mina unga hästar!