Här kommer sista inlägget och här är länken till nästa kapitel, nästa blogg. https://www.joneklint.com/blog/

Jag är djupt rörd över att så många kände med mig i det förra inlägget. Det var inte meningen att få många av er i tårar men det var makalöst fint att höra från människor från gamla tider och nya tider. Tänk hur stort avtryck en häst, en själ kan sätta. Många har mött min vän och många kommer att komma ihåg honom. Många har jag träffat och lärt känna tack vare honom och många känner med mig för att de själva haft en vän som de mist och alltförväl vet hur det känns.
Fint.
Medmänskligt.
Väldigt mycket kärlek.
 

Livet är på sätt och vis alldeles förfärligt levande när man går med döden vid sin sida.

Det tar mycket energi. Jag har varit så förfärligt trött dessa tre dagar sen klockslaget föll in.

För min egen skull vill jag skriva ner min upplevelse, starka scener som måhända rör upp fler tårar och mycket känslor.
 Så, nu är ni varnade…mycket starka scener alltså!!

Telefonen ringer på tisdag förmiddag.
-Hej det här är veterinären, du har bokat avlivning av en häst idag klockan ett, stämmer det?

-Ja…

-Du vill att avlivningen sker med hjälp av bultpistol, är det korrekt?

-Ja..

Samtalet gick ut på att veterinären kände sig lite nervöst att tillgodose mitt val då de ofta avlivar med injektion. Men jag stod fast. Ett noga genomtänkt val. Helt enkelt för att jag varit med om detta ett par tillfällen och sålunda vet precis vad jag har att vänta. Ett moment mindre att vara nervös inför.

Min Velevante fick gå lös här på gården denna sista förmiddag. Sen fick han gå med sina vänner i hagen en stund. Klockan tolv tog jag in dem alla tre. Han fick mat. Massor av mat. Pellets, havre, en hel hink betfor. Han rörde inte höet. Jag borstade honom, kammade hans svans och hans två strån till pannlugg. Han glänste. Skimrade i guld. Med fickorna fulla av godis lät jag honom göra sin repertoar av tricks, lyfta på läppen, nicka, lyfta ett ben för att få godis. Han älskade detta. Om och om igen beställde han godisar på löpande band. Han var intensiv, full av liv och glädje.  

Tiden stod stilla. Vädret var perfekt. Jag satt på bänken utanför hans fönster med en kopp kaffe. Valde att sitta stilla och tyst och bara vara i denna skälvande timme. Jag kan inte prata med djur eller så men i mina tankar manade jag Velevanten att förmedla vad han vill, nu innan det är försent. Hans huvud stack ut genom hans fönster tätt intill mig. Ganska omedelbart kom en harang med tankar och små fraser i mitt huvud. Det gick blixtsnabbt, knappt förnimbart ändå väldigt tydligt och som ristat i sten nu i mitt inre. Var det Velevanten som sa detta, var det min tolkning av honom eller vad var det?! Spelar ingen roll. Det har stor mening för mig oavsett.

”Du ska vara glad, mycket mera glad än du är!”

”Jag är väldigt glad över att ha fått bo här. Jag trivs väldigt fint här hemma.”

”Du lyssnar för dåligt. Lyssna bättre på oss!”

Ja, på sätt och vis otippat men faktiskt rätt självklart. Denna stora varma häst som alltid verkligen varit så glad. Oavsett. Alltid buffat på mig, visat lite av ögonvitan och liksom uppmanat till skratt och glädje.

Kollat hur jag mår varje morgon. Men många många gånger har jag inte lyssnat. Man har ju inte tid. Kanske man bara ska släppa ut hästarna och tankarna är på resten av dagens agenda, fort ska det gå, låt mig få sätta på dig grimman nu då…

Jag är inte alls en sån där glad sprallig typ. Jag är ju djup och filosofisk på nåt sätt. Det är väl därför vi har funkat så fint ihop, yin och yang. Han har behövt mitt djup och mitt lugn och jag har behövt hans barnslighet och hans energi. Men jag tar till mig detta. Jag skall verkligen komma ihåg att vara glad och lyssna mer, vara närvarande i nuet ännu mer med mina djur. Det är ju liksom det som utgör essensen med att kliva upp på ryggen på ett stort starkt djur och låta sig bäras med förhoppningen av att hästen låter sig styras och går att lita på. Det i sig är ju helt otroligt egentligen.

Klockan blev 13.10 då kom hon.
Plötsligt övergår magin, sorgen och stillheten till att skärpa till sig, ta itu med det rent praktiska. Gå igenom upplägget. Jag pekade mot vår plats, en liten promenad bort utefter hagarna. Hon ville ändå ge honom lite lite lugnande. Beskrev ovanan vid bultpistolen, huvudet måste vara still…inget får ju gå snett… Han hade inte behövt nåt lugnande. Men han fick det för hennes skull. Kanske var det lugnande för henne.

Jag tar på honom hans lädergrimma. Samma grimma han fick med sig när jag köpte honom.
Han kom med den och nu var det dags att fara med den.

Vi fick gå i förväg han och jag. Tillsammans en sista stund i solen, på väg med en hink full av gott.
Han traskade på, glad, som vanligt glad, tillitsfull och med siktet inställd på vår plats. Han visste ju att det är där hinken ställs ner. Vi hade övat, han visste precis och var så nöjd och positiv och förväntansfull. Jag gick med armen om hans huvud och försökte fatta att detta är absolut sista gången vi går här sida vid sida.
Man fattar inte sånt.

Han smaskade och åt ur spannen. Hon kom med sina grejer och förberedde sig väl. Vi småpratar lite. Hon gick återigen igenom precis vad som skall hända. Jag får hålla upp spannen så att huvudet kommer rätt. Hon skjuter honom och han rasar omedelbart, förhoppningsvis på sidan så att hon kommer åt att skära honom i halsen för avblodning. Annars måste jag snabbt hjälpa till att flytta hans huvud, hals så att hon kommer åt…
-Ok, då kör vi säger hon.

Jag lyfter upp spannen lägger min kind mot hans och säger farväl Velevanten.

Reser upp mitt huvud. Hon siktar och skjuter.

Velevanten faller rakt ner i spannen som jag släpper så den far iväg. Han faller precis rätt på sidan och sprattlar till ytterst lite medan hon snabbt är framme med sin kniv och skär ett stort brett hål precis ovan bogen.

Jag faller ner på knä och klappar honom över hals och huvud medan jag ser hans hjärta slå och pumpa ut enorma mängder vackert friskt blod ut i gräset. Hon sitter på knä vid hans framben och är med oss när hjärtat pumpar ut livet ur hans stora varma kropp.

Så vackert och så hemskt.

Sista hjärtslaget framkallar en sista kramp, ryggen höjs och benen vill framåt. Hon höll emot så fint och liksom hjälpte hans kropp att ta stöd för ett sista tappert försök att leva.
Han var borta.
Obönhörligen, för all evighet borta.
Det är i ögonen jag ser att han inte längre är här. Livet är utblåst, släckt, tillintetgjort.

Vart tar han vägen? Vad är det som försvinner? Hans kropp är kvar, hans värme är kvar. På lite håll ser det ut som om han ligger och njuter i solen. Det ser ut som om han andas.

Men i ögat är det ingen glimt mer.

Hon lämnade mig där, veterinären. Hon gjorde ett rent fantastiskt jobb. Hon läste mig fint och var helt med på att jag ville vara med fullt ut in i det sista. Jag visste inte innan om jag skulle klara detta. Kanske jag skulle svimma? Kanske jag skulle må illa? Jag var ensam här, precis som jag ville, samtidigt som jag funderat över om det kanske är dumt om jag skulle tappa fattningen totalt.

Jag gjorde inte det. Jag följde honom absolut hela vägen. Och för mig känns det viktigt. Det blir på riktigt på ett annat sätt än om man tittar bort liksom. Otroligt subjektivt hur man vill göra. Det viktigaste är nog att man känner sig själv och inte står där och ångrar någonting efteråt.

Jag grät besinningslöst. Jag låg vid hans sida utefter hans rygg i minst en halvtimma och bara grät. Så skönt att kunna det, så stilla och öde här, inga andra att ta hänsyn till. Ingen som hör ingen som ser, vilken ynnest att få känna fullt ut.

Jag staplade tillbaka med synen dimmig av tårar. Tillbaka till stallet där mina två hästar står och undrar.

De gnäggar efter honom men får inget svar.

Jag hade planerat att låta dem komma ut i hagen för att få se vad som hänt. Att i frihet kunna gå fram eller gå undan, men jag ville att de verkligen skulle få veta och inte bara undra vart han tog vägen, deras farbror, deras mentor, deras flockmedlem som funnits sen de föddes.                   

Jag har så ofta tänkt på hur hästar flyttar hit och dit. Blir ryckta ur sin flock för att sen kanske aldrig komma tillbaka. De lever ju verkligen ett liv tillsammans i sin hage större delen av tiden. Hur upplever de detta egentligen?

De kände såklart att något var annorlunda. Jag tog ut dem ihop och vi gick in i hagen. Släppte dem, de gnäggade igen och väntade på svar. Stod som statyer med huvuden högt och spanade bort mot hagen. Jag kände omedelbart att jag behövde gå med dem. Ställde mig mitt emellan dem och började gå. De följde mig, synkroniserade varje steg. De gick som på nålar, samlade, närvarande men också redo att explodera. När vi kom förbi ett buskage så att man såg Velevanten ligga där borta satte de av båda två på en given signal och galopperade fram till honom.

Vad som sedan följde överträffade allt jag någonsin kunnat föreställa mig.

De undersökte honom minutiöst noggrant och varsamt varsamt. De nosade, påtade, blåste och nosade igen. Återigen besinningslöst gråtande kom jag slutligen ikapp och föll ihop igen över hans vackra kropp.

I denna stund skedde en enorm sammsvetsning mellan oss tre. Plötsligt var jag inte längre ensam. Inte ensam med min sorg och inte ensam kvar. De delade allt med mig. Vi blev ett och detta är första gången jag känt mig helt och fullt innesluten i en hästflock.

Jag blev en medlem. Nu är det vi tre och vi som är kvar får hålla ihop ochta vara på varandra. Vi tre har en gemensam nämnare, en länk som håller oss samman. En betydande gemensam upplevelse som bara vi tre delar. Detta kom helt oväntat för mig. Tog mig på sängen totalt och lade ytterligare en dimension på Velevantens betydelse för min syn på och relation till dessa sagolika djur.

I en och en halvtimme uppehöll vi oss kring Velevanten. De betade inte, gick inte ifrån honom alls första halvtimmen. Belladonna lämnade till sist. Hon är stark i sig själv och håller saker och ting lite mer inombords. Det var Solidago, min fina känsliga Solidago, som helt klart blev förkrossad. Han kom till mig och tittade på mig med stora stora ögon, fulla av sorg och förskräckelse. Han kom till tröst och för att själv få tröst. Som ett barn. Om och om igen. Han försökte ändå buffa lite och krafsa försiktigt försiktigt med sin hov på sin kompis. Han behövde mycket mycket mer tid än Belladonna. Sen gick även han och de båda cirkulerade fram och tillbaka. De betade, livet går vidare…

Jag lämnade dem och tog en paus från alltihop. Min son kom hem från skolan. Vi åt kladdkaka och vi grät.

Han ville inte se Velevanten.

En timma senare gick jag tillbaka. Jag lade ett täcke över honom men jag kunde inte förmå mig till att täcka hans huvud som jag hade tänkt. Jag la mig på hans filt framför honom. Mina hästar kom och gick och fåglarna kvittrade i skogsbrynet. Jag hade återigen med en kopp kaffe och jag insöp varje hårstrå på hans kropp. Hans mule, hans stjärn, hans öron, hovar, svans…. Inga tårar mer. Tomt. Vackert ändå att se honom ligga här. Jag visste att min sambo snart skulle komma hem och vi snart skulle begrava honom. Jag visste att det skulle utgöra nästa dimension, väl begravd kan jag aldrig mer se honom, känna hans lukt, känna på honom.

Så jag låg och vilade på hans filt tills det var dags. Med fingertoppskänsla begravde han min häst så värdigt och fint. Han rättade till hans framben med skopan och började ösa tillbaka jorden över honom. Så liten han såg ut därnere i sin grop. Jag är glad att jag bestämde mig för att ha honom kvar här hemma. På inrådan av min sambo. Jag är lyckligt lottad att ha en ytterst skicklig grävmaskinist vid min sida som kunde hjälpa mig med detta. Han grävde ner blodpölen, reste en sten och kvar står jag med hans grimma, hans täcke och en bit av hans svans till minne.
Tomt.

Nästa morgon står mina stackars hästar ensamma förskrämda i stallet. Att morgonfodra var ren och skär tortyr. När jag sedan släppte ut dem, försäkrad av min sambo att de inte kunde trampa ner i graven, så den var där, ej avstängslad, var det återigen två statyer jag släppte in. Återigen gick jag med dem en bit in i hagen.

Och återigen fick jag bevittna en stark upplevelse.

När de fick syn på stenen, jordplätten galopperade de dit. Undersökte noga noga själva marken brevid där han legat. Undersökte noga noga jorden precis över honom och stenen. De fann en ytterst liten liten blodfläck i gräset.

De slickade länge och väl båda två på denna blodfläck. Solidago kom fram till mig och smetade jordblandat blod på min arm. De gned sig mot gräset där han legat och betade inte på en halvtimme minst. Jag satt där och tittade och grät och undrade varför de gjorde såhär. Jag undrar fortfarande men kan finna en märklig liten tröst i att de båda slickade i sig lite av min Velevante. Ungefär som om han trots allt lever vidare i dem…Makabert kanske. Förmänskligande kanske. Kanske de bara ville åt mineralerna…

Men jag struntar i det! I krig och kärlek är allt tillåtet, jag vill lägga till sorg.

Sorgen pågår förstås och väller upp när man som minst anar det.

Så får det vara nu ett tag, blott en dag ett ögonblick i sänder...

Jag har bokat en tid.

En absurd, ofattbar och fasansfull tid.

Men jag har gjort det och jag kämpar emellanåt för att hålla näsan ovanför ytan. Stundtals känns det som om allt snart är över, en livstid är förbi och jag kan lika gärna drunkna.
Däremellan fortsätter livet precis som vanligt…

Ja, jag vet att livet fortsätter. Jag har så fantastiskt många fina själar omkring mig, så mycket att glädjas åt och en framtid som obönhörligen kommer.

Men nu är det satt ett klockslag, en specifik dag, då jag ska ta farväl av en av mina allra allra bästa vänner. Kanske till och med min bästa.
Vi har delat ganska exakt 23 år tillsammans.
Det är ganska exakt halva mitt liv. I stort sett hela mitt vuxna liv.
Enormt lång tid. Genom de allra största händelserna i livet har han funnits där varendaste dag, min Velevante. Han är en av de viktigaste grundpelarna för det liv jag har skapat.

Han är en stor stor dröm som gick i uppfyllelse.

Min allra första egna häst.

Det var verkligen kärlek vid första ögonkastet. Jag möttes av denna enormt energiska livskraftiga eldsjäl då jag sökte häst. Jag skulle i lugn och ro leta häst i sisådär ett halvår. Under tiden skulle jag spara pengarna det kostar att ha en häst och på så vis ha en buffert när hästen väl var funnen. Kan ju börja så smått hemmavid tänkte jag och ringade in ett par annonser i Ridsport.

Velevanten var den tredje hästen….
Jag kunde inte sova efter det besöket för jag var så rädd att någon annan skulle köpa min häst!!!

En häst med alldeles för mycket energi för mig, totalt galen tidsvis faktiskt. Endast tre år gammal, inte inriden, absolut inte en nybörjarhäst! Jag vet att hans uppfödare, som följt honom enda fram tills idag faktiskt   , sa till mig
– Jag vet inte om jag vill sälja den här hästen till dig. Jag tror han är lite för mycket, har för mycket motor för dig…

Men jag fick köpa honom och jag är så otroligt tacksam för det. Det blev ingen buffert, jag köpte första bästa häst och hade inte ens råd att köpa en sadel till honom!  
Glömmer aldrig den där dagen när jag på darrande ben ledde in min häst i boxen han skulle stå i.
Min häst, vilken lycka.
Mitt ansvar vilken mardröm.

Jag har tvingats lära mig såå enormt mycket. Och han har varit alldeles för mycket för mig och hade säkert kunnat gå hur långt som helst med en riktigt skicklig ryttare… eller inte…Många hade nog inte härdat ut med honom faktiskt.

Han var den ende som fick avdrag för psyket på kvalitetstävlan. Han flög omkring, fullständigt okontrollerbar! Minns att jag hängde där i grimskaftet totalt upptagen med att inte tappa honom, inte krocka med nån, komma hem levande!! Han välte blomkrukor och kunde absolut inte under några som helst omständigheter stå still. Han galopperade när jag visade upp honom för hand i trav…

Ja, här står jag och försöker mota honom från att gå framåt.

Men när vi kom till löshoppningen blev det underligt tyst inne i ridhuset. Jag har aldrig gillat att hoppa, löshoppningen var det enda vi inte alls var förberedda på. Jo, jag hade varit på löshoppning typ två gånger. Med livet som insats, eftersom Velevanten pep och tjöt och hoppade på stället brevid mig när de andra hästarna skulle hoppa. Skit samma, vi ska inte hoppa ändå. Så nu var vi här i det tysta ridhuset, redo att göra bort oss om möjligt ännu mer.
De höjde och höjde hindren. Velevanten hoppade och hoppade, kändes som det aldrig tog slut. Fortfarande pinsamt tyst. Så tog speakern till orda, harklade sig och sa nåt i stil med
– Äntligen får vi se ett ekipage som är väääl förberedda för uppgiften. Tänk om alla kunde förbereda sin häst såhär, så mycket bättre det skulle gå!
Ja han sa väl en hel del till, lovordade Vivanti, min tjusiga talang, och sen rungade applåderna. Där stod jag med min finurliga häst som den gången liksom många andra gånger gav mig en såndär blick, oroa dig inte, matte, detta fixar jag!

Just då hade jag glömt att det faktiskt stod i annonsen "Löshoppar med glädje".

Ja, förutom sina fina gångarter så har han behållit sin talang för hoppandet. Jag har aldrig direkt hoppat med honom utan mest bockat, men han har i stort sett hoppat ut ur varenda hage han stått i. Det är tack vare honom jag bor här, långt ute på landet så att han kan rymma ur sina hagar utan att det händer så mycket. Det var inte alltid så kul när man jobbade i kassan på IKEA och de sa
-­Marianne, du har telefon! Din häst har hoppat ur hagen och springer efter en joggare!!
Vi stod i Sisjön, mitt i ett industriområde. Förbi hagen passerade joggare, cyklister, barnvagnar som Velevanten så gärna ville hänga med. Vad gör man?!!

Han skrämde slag på många där i Sisjön. Märkligt, för han har ett hjärta av guld. Han är så innerligt snäll och vill ingen något illa. Han till och med skimrar i guld, min fux.
Men många har bedömt honom som farlig.
Jag försökte få hjälp, medryttare, skötare, när jag var iväg på min utbildning. Det gick inte. De klarade inte av honom. Märkligt ändå. Han älskar ju verkligen människor, alla människor tror jag.

Här är han som föl, lik sin mamma som jag dessvärre aldrig fick träffa.

Boxen här i stallet är byggd för honom och där har han och endast han stått i 17 år nu.

Idag övade vi.

Så makabert.

Men trots sina 26 år är Velevanten lika känslig och ibland galen och han blir nervös och orolig när allt inte är som vanligt. Och det kommer inte att vara som vanligt den där dagen som närmar sig.
Det finns ett ställe, förutbestämt, där detta ofattbara ska ske. Idag övade vi på att gå till detta ställe och få massa gott i en spann.
Det gick riktigt bra. Jag hoppas det ska kännas naturligt och för Velevanten positivt att bege sig till sin särskilda plats när tiden är inne.
Jag gråter lite i taget tillsammans med min vän. Han är så mager och lite trött men annars mår han tipp topp, sin vana trogen.
 

Bilden tagen idag, när han som vanligt tittar ut ur sitt fönster.

Han är den där typen som liksom vägrar tappa gnistan. Häromkvällen när jag satt på en pall inne hos honom, alltför väl medveten om hur han kämpar för att på nåt sätt få i sig det där livsnödvändiga höet. Ser jag hur han frenetiskt tuggar och hör hur det liksom har börjat låta annorlunda. Han har knappt några tänder kvar. Det innebär ju faktiskt att han står och badar i mat och samtidigt sakta sakta svälter ihjäl!

Jag ser att han känner det nu.

Jag gråter så jag skakar.

Jag kan inte föreställa mig att denna box snart skall stå tom.

Jag vill inte, jag vill börja om igen, jag vill vrida tillbaka tiden och leva livet en gång till istället. Omedelbart slutar han att äta. Han lägger sitt stora tunga huvud i mitt knä och buffar alldeles för hårt i min mage. Han kryper ihop hos mig, lyfter sina framben som för att försöka lägga sig i mitt knä precis som en katt. Och hans ögon lyser, äsch, oroa dig inte matte, jag fixar det här! Inte ska jag gå och dö inte, jag måste bara äta lite mer…

En bild till från idag, med sina vänner i hagen, som fått förmånen att växa upp med honom som förebild.

Detta blir första gången som jag tar ett sådant här beslut ”för tidigt”. Jag har haft förmånen, inser nu att det är en förmån, att se mina andra djur rejält sjuka, rejält trötta på livet och på nåt sätt tacksamma för att få lämna in. Men jag inser att Velevanten kommer aldrig att komma dit. Han är inte den typen. Han kommer att idogt kämpa på, glad i hågen, tills benen viker sig för honom. Och jag inser att en vinter till blir bara ett onödigt lidande. För honom. För mig.

Jag känner mig väldigt säker på mitt beslut och väldigt glad över att min häst har fått leva fullt ut och vara glad och frisk och nästintill stark in i det sista. Jag har haft gott om tid på mig att fundera igenom detta, prova alla möjliga sorters foder, hoppas att han ska lägga på sig av betet osv osv. Men när hästtandläkaren tidigt i våras tittade i hans mun och helt enkelt sa, tja det blir väl lagom till hösten…då fick jag bekräftelse för min innersta känsla. Det var väldigt skönt. Samtidigt som det känns oerhört fel att boka en tid, sätta punkt, styra och ställa med liv och död när min väns eldiga själ fortfarande brinner.
Det väcker så mycket tankar och känslor när man går med döden vid sin sida.

Jag har gjort det ett tag nu. Vänner, bekanta, grannar samt flera av min gamla gynnare har gått bort sista tiden. Valle min tossiga hund. Pang min goa gamla gris...det är så livet är, man kommer och går. Så enkelt och naturligt och samtidigt så svårt och overkligt.

Det var förfärligt längesedan jag skrev något på den här bloggen. Kanske jag behöver skriva lite till. Men jag har bestämt mig för att slutet för min livskamrat får utgöra slutet även för just denna blogg. Det blir något inlägg till och sen väljer jag att stänga denna dörr till förmån för att öppna nästa…

Jag kommer att fortsätta blogga och hoppas blogga oftare, men på nytt ställe. En länk kommer senare för er som önskar fortsätta följa mig…

Detta var tider! Lycklig över ny rundcorall. Härlig känsla att rida barbacka och ibland t o m huvudlag.

Minst sagt evigheter sen det bloggades här! Trots att det finns så mycket att skriva om hela tiden. Kanske just därför, livet går i ett.

Men jag är på sätt och vis tillbaka på ruta ett. Till min oerhörda glädje, äntligen!!!

Redan långt innan den dag jag skulle flytta hemifrån var jag helt på det klara med att det första jag skulle skaffa var en siames eller en oriental! Nä, nä, nä, sa mina föräldrar, gör inte det. Bind dig inte med ett djur det första du gör, lev livet fri som fågeln. Och är du från vettet?!! Siameser, orientaler är ju helt galna, de skriker och gapar och klättrar i gardinerna, du kan inte HA en siames i en lägenhet! Sååå det bidde en Birma. Min första, alldeles egna katt. Mitt första egna husdjur. En söt, näpen birmatjej. Lugnare och lurvigare än en siames. Fantastisk katt, hade med henne överallt, födde upp Helig Birma ytterst blygsamt.

Sen kom Velevanten, Valle och alla de andra på löpande band… För ganska exakt 9 år sedan, gick hon bort min första katta. Men drömmen om siames har alltid funnits kvar.

Ni har förstås redan gissat, jaa, nu, nu är hon äntligen här! Min svarta oriental. En pärla.

Glorie den glamorösa har äntrat scenen!

Ödets vägar är underliga, men jag har funnit att följer man sin instinkt och tar sig över till synes hinder så brukar man häpnas av resultatet. I tysthet, nästan hemlighet har jag letat. Letat efter en vanlig brunmaskad siames och en svart oriental. Fann dock att de brunmaskade påminner fööör mycket om min första Birma och en fin svart orientalhona fann jag helt enkelt inte. När så en tid gått och man liksom har bestämt sig, då orkar man ju tillslut inte vänta!!! Döm om min förvåning när jag fann mig själv intresserad av en katt från Lettland!! Ha, ska man behöva ge sig utanför rikets gränser för att skaffa en svart katt?!! Galet! Det var en process för mig att ens tänka tanken. Att ta reda på hur det funkar att importera katt! Sen visade det sig att denna kattens ögon förväntades bli gula, det ska vara gröna om man vill ställa ut katten.Och ja, nu är det både utställning och uppfödning jag har planer för. Luften går ju ur, nu, när jag äntligen kommit till insikt att jo, jag kan visst importera en katt hur galet det än må vara. Världen är ett knapptryck bort nuförtiden.

Vid det här laget hade faktiskt några katter sålts mitt under näsan på mig. Snopet. Tålamodet var egentligen slut, jag skiter väl i alltihop…

Då bara fanns hon där på bild. Hon, den utvalda, ämnad att korsa min väg här i livet. Denna gång i Tjeckien. Men se nu var allt förarbetet gjort. De mentala spärrarna undanröjda, fakta inhämtad det var bara flygbiljetter som saknades… Jag köpte en katt över nätet efter att ha sett lite bilder och förhört mig om lite saker. Livet är ju inte mer spännande än vad man gör det till. Kan nog inte delge känslan när man landar på en flygplats och ska hämta en katt man aldrig träffat från en uppfödare som man knappt kan kommunicera med pga språket. Bära eller brista helt sonika. Vissa delar bar andra lite brustna ännu…pappersexercis, praktiska ting men vad spelar det för roll egentligen när man sitter där med en alldeles fruktansvärt speciell varelse i en väska på golvet i ett flygplan på väg hem! Glorie, glorie hallelujah!

Väl hemma klev hon ur väskan detta lilla lilla späda magra väsen med sin långa ben, sin smala långa svans och sina fruktansvärt stora öron. Helt självklart hälsade hon på var och en av oss noggrant med mycket kurrande, kråmande och visade hur förfärligt vänlig och snäll och social hon var. Sen dess är hon som klistrad vid den människa som finns att tillgå. T o m min sambo, som ju typ inte är så noga med katter just, har hon lindat runt sin svans. Katt, nja, tycker ändå hon är lite av ett annat väsen än just bara katt faktiskt.

Vida överskred hon mina vildaste förväntningar!

Jag är så glad att jag beslöt att börja om på ruta ett!

Trots djupa funderingar kring verksamheten och livet i allmänhet så står ju inte tiden still för det. Nä, nästan tvärtom. Saker och ting bara sker. Vi har t ex fått en ny bisyssla "på halsen" här på gården. Bara sådär. Visst vi hade pratat en del jag och min sambo om att skaffa bin som ett gemensamt intresse. Men njae, det verkade komplicerat och avancerat. Vi la det på hyllan…

Så i början på sommaren undrade plötsligt min far om vi inte ville ha två bikupor?! Jooo, det var väl klart att vi ville (eller i alla fall jag), men vadå bara få??? Jo, han hade minsann fått fyra stycken kompletta bikupor av en granne och ämnade ha två själv. Det hela slutade med att vi hastigt och lustigt ordnade till en plats bakom huset där vi ställde upp två kupor. Spännande, försöka förstå uppbyggnaden inuti, yngelrum, skattlådor, ramar och grejer. Vi lät kuporna stå där, något sånär i ordning som de skulle vara med inredningen i sålänge....

Huset mitt har chanserat genom åren. Vårt lilla gula hus, mer grönt än gult och riktigt fult!! Det har varit tal om omålning ett par år. Men vilken färg? Tråkigt att måla med samma färg….och jag har alltid hatat de där bruna runt fönstren och även de bruna dörrarna…

Vi såg en bild på nätet på ett hus som vi båda tyckte om färgmässigt och Magnus, som inte alls är en en sån där grubblare som jag, sa helt sonika, va bra, då var det bestämt! Från en bild, på datorn...han är ju inte klok...men efter några veckor insåg jag att han har nog rätt. Ska huset nu målas och vi båda skall ha något att säga till om färgmässigt och sen åka omkring och leta färgprover, provmåla och hålla på. Äh, jag ska nog "go with the flow", åka och handla färg! Så hastigt och lustigt tog jag mig an att måla hela joggla huset, fönster, dörrar. Halva huset hade tänkte jag mig och nästa halva nästa år. Det blev ju kanon, det regnade ju ingenting, man kunde ju måla jämt denna sommar!

Så en förmiddag uppflugen på en stege målandes ett fönster hände det!

Himlen mörknade, hästarna galopperade iväg i hagen, Silver började skälla och sprang och gömde sig vid ladan. Det började mullra.

Va nu, ska det börja regna och åska??!!

Nä, det var BARA våra bin som flyttade in!

Plötsligt befann jag mig uppflugen på en stege med pensel i hand, MITT I EN BISVÄRM!

Hela himlen var full av bin!

De bara kom inflygandes i en båge runt huset till en utav kuporna. Vad gör man då??!! Min första tanke var nej nu, kommer det att kladda fast en massa bin på mitt nymålade fönster!!! Det var ju bara rena rama turen att jag precis kvällen innan hade fått hem en bok om biodling och jag hade läst lite, lite. Man skulle vara lugn och röra sig långsamt och fint runt bin….

Så jag klev lugnt och sakta ner från min stege och satte mig på gräsmattan. Alltså wow, en sån grej! Det var helt tjockt med bin, det mullrade men inte en enda rackare flög på mig. Efter en liten stund tog jag mod till mig och tog fram mobilen och började filma och fota och rörde mig närmre kupan….

De klasade sig på flustret, droppade ner på gräsmattan.

Alla skulle in samtidigt!

Hästarna stod på behörigt avstånd, Silver skällde och skällde. Men min trogne vän Valle kom! Han och jag, vi är antagligen inte kloka, men vi är i alla fall inte rädda. Jag satt på gräset och filmade, han kom promenerandes för att kolla vad som nu hände. Jaha, nu flyttar det in en ny sort...ja ja, vad är det för nåt denna gången då, som matte släpar hem tro?!

Han gick helt sonika fram till flustret och körde in nosen i den där klumpen med alla bin.

Uj uj uj, hur kommer det här att gå då tänkte jag. Han rörde runt lite bland bina. Bina gjorde ingenting, sen tittade han på mig som om äsch, de där, de luktade inget märkvärdigt alls. Han backade ett par steg stod sen en bra stund och iakttog denna massinflyttning. Vad i hela friden ska vi med dessa till matte?!

Mycket skall man var med om när man är hund, 13 år gammal och levt med en djurtokig matte…

Valle han har faktiskt blivit gammal. Han tar det mesta med ro nuförtiden. Valle gör inte en fluga förnär. Och det fungerar ju väldigt bra, inga bistick här inte!

På en halvtimma var det hela över. Alla bin var inne i kupan och lugnet, ljuset och tystnaden var tillbaka. Det var som om ingenting hade hänt. Ingen kunde väl ana att nu hade vi helt enkelt ett bisamhälle, bara sådär!!

Jag förväntade mig att en biodlare skulle komma galopperandes med håret på ända och vilja hämta hem sina bin, men näe, jag har inte hört nånting. Vi fick sedan hjälp av den där grannen som skänkt kuporna och han tror bestämt att svärmen kommit från någon odlare. En så stor svärm kommer troligen inte från något vilt samhälle i skogen… Otroligt generös man. Finurlig och lite pillemarisk fick vi råd och hjälp med dessa bin. 

Men innan dess, dagen efter bina hade flyttat in och jag läste som en dåre i den där boken insåg jag att det var väl huller om buller inne i den där kupan. Tätat mellan lådor, ramar på snedden osv. Jag var ensam hemma och såg ingen annan väg än att helt enkelt lyfta på locket till den där kupan och försöka rota iordning grejerna där. En hatt hade jag fått med nät och ett par handskar...men några bin hade jag då aldrig hanterat.

Man får inte vara rädd. Inte med djur. Jag tror det är en generell lösning faktiskt. De känner på mils avstånd om man är rädd och osäker och då det tycker de är obehagligt och agerar därefter. I bins fall så sticks de ju. Jag har aldrig blivit stucken, vare sig av bi eller geting faktiskt!  Jag var inte rädd. Fascinerad. Så jag lyckades så fint få något sånär struktur i kupan.

Jag bestämde mig för att det såklart var väldigt snälla bin som flyttade hit!

Djuren här brukar ju verkligen vara snälla.

Djur är snälla!

Sommaren har sedermera präglats av att sätta sig in i skötseln utav bin, månad för månad ett litet steg i taget. Så nu har vi otroligt nog ett antal honungsburkar i matkällaren. Egenhändigt slungad honung, rörd och kristalliserad.

Och i dagarna är "invintringen" utav bina klar. Jag har fått laga mat till en hel massa bin så de skall klara sig hela vintern därinne i sitt krypin. Lukas, han är inte heller så värst rädd för djur. Han har visat sig vara värsta biodlaren, lyfter självklart ramar, sopar bort bin och letar efter bidrottning och så kallat vildbygge i kupan, som han skär bort och helst stoppar rakt i munnen.

-Mmmm, det är väldigt gott med vildbygge mamma, säger han och spottar ut bivaxet när honungen tagit slut!

Jädra unge! Allt faller sig så naturligt för honom...

Och apropå bivax! Nu har jag tom lyckats ta till vara på det sk avtäckningsvaxet samt kokat ihop egen salva och gjort läppcerat! Blev ett helt fantastiskt cerat måste jag själv säga, bara gjort på eget bivax, egen honung och lite ekologisk olivolja och voilá...

Ja, och huset då, jo det blev mer än halvmålat! Och det gick bra det med att måla väggen bakom bina, riktigt mysigt att känna doften av honung och höra dem arbeta flitigt, surra omkring i den vackra sommarvärmen medans man målade och målade och målade och målade….

Nu är färgen röd kring fönster och på dörrarna, jag är riktigt nöjd och har bara en vägg och två fönster kvar till nästa vår!

Före...

Efter...

   Arbete pågår...

Det verkar som förändringarnas vindar blåser både i stort och smått.

Efter gårdagens val tror jag att det enda rätta är att se till att hålla hårt i hatten och agera som en ek, dvs stå stadigt och stabilt i ytterligare några hundra år trots vindar från alla vädersträck.

Vi låter oss alldeles för lätt svänga åt alla håll tror jag. Saker och ting tar fortfarande tid, tid att arbeta sig igenom, tid innan man kan utvärdera resultat. Men vi har inte tid att vänta, vi som lever nu. Vi har bråttom och tror att genom att svänga hit och dit i både åsikter och annat så går det fortare och att det blir bättre. Tja, allting går i vågor, pendeln slår alltid tillbaka de finns det ju en lång historia som bekräftar. Men, men så länge det finns liv finns det hopp!

En annan era som gått förbi här hos oss är eran av kossor!!!

Skulle tro att vi är en av de sista familjerna som fått uppleva att en åtta till tio kossor, riktiga svartvita mjölk-kossor, vallats förbi vår gård morgon och kväll, ut och in från bete för att mjölkas. En tvättäkta ko-husse har lotsat dem fram med hjälp av en krokig gammal pinne som han hytt lite med och ideligen muttrat obegripliga små kommentarer till sina ko-åbäken. Så har det varit här varje sommar sen jag flyttade hit år 2000. Men ack icke mer. För en kort tid sen sändes dessa kossor till slakt. Nu lägger han ner, ko-husse, sin lilla lilla mjölkproduktion. Det bär sig inte längre, ger inte lön för mödan. Den stora mjölkabilen från Arla, som kommit ångandes varannan dag ytterst pliktskyldigt, den kommer inte mer. Dammet vilar kvar på vår grusväg. Hagarna står tomma och ödsliga. Flugorna har minskat i antal. Så är det, en tid övergår i en annan till gott och ont. Det var nog trots allt i grevens tid, för ko-husse börjar bli till åren och har liksom halkat efter. Man orkar väl inte  med att precis hela livet traska fram och tillbaka och hytta med en pinne morgon och kväll dag ut och dag in i ett moln av flugor och med en stank av ko som liksom trängt sig in i benmärgen på husse. Så det känns rätt. Men förfärligt sorgligt ändå!

 Det absolut sorgligaste tycker jag är att det faktiskt i princip inte längre är möjligt att kunna leva på en liten gård. Att det inte längre kan få räcka att ha 10 kossor. Nej, en nolla till  behövs,100 kossor om det ska va idé. Megaåkrar, mega stallar, industri. Jag tror pendeln kommer att slå tillbaka här med. Den som har lite kunskap i självhushållning och har lite mark att nyttja kommer nog att ha glädje av detta tidigare än vad vi kan ana. Men det är bara vad lilla jag tror…

Ko-husse lever här med sin bror på gården de växt upp på. Avskurna från världen mer eller mindre. De har ingen bil t ex. De har inte ändrat på någonting under de åren jag varit deras granne. De målar inte om huset. Köper ingen ny traktor. Skövlar inte sin skog. Reser aldrig på semester. De snålar säkert med veden och värmen i huset och har inte många lampor tända. Tänk att ha det tålamodet som människa, att leva dag ut och dag in på sin lilla plätt på jorden och var nöjd med det. Stabilt följa årets skiftningar, naturens lagar, solens upp och nedgång var dag, år ut år in, ett helt liv. Inskränkt, tokigt kanske rent av tragiskt, men värt att fundera på en stund tycker jag. I en tid när allt skenar, när vi byter ut avancerade mobiltelefoner, datorer, TV-apparater, vitvaror och bilar oftare än vad vi byter strumpor. Byter prylar för att vara miljövänliga...vad är miljövänligt egentligen. Hur skall det någonsin gå att få ihop alla viktiga komponenter, miljö, vård och omsorg, ekonomi, tillväxt. Som sagt pendeln...

Men ännu är vi inte där. Man kan inte leva i en tid som inte är, nu, hur gärna man än skulle vilja. Även jag har för avsikt att göra ett litet avstamp i mitt liv. Öppna dörrarna till förändringar genom att stänga dörrar bakom mig. Jag har bestämt mig för att strukturera upp min verksamhet. Ta bort vissa delar för att lägga fokus på andra. Och även för att göra någonting nytt ( men det är än så länge hemligt).

Efter 16 år av masserande kommer jag att ta bort hästmassagebiten. Hästmassage tar mkt energi av kroppen och efter att hållit på sen -98 känner jag att jag inte längre har något brinnande intresse för just den biten... Mitt intresse ligger mer för naturmediciner och kosttillskott och invärtes problem hos hästarna.

Istället för behandlingar kommer jag att rikta in mig på konsultation, diagnos och därefter rådgivning om vad hästen skulle kunna tänkas må bra utav. Jag har även för avsikt att lägga mer energi på min webbutik, www.hippokry.se

Vad det anbelangar kurser, föreläsningar, träningar osv så kommer jag även att lägga detta på hyllan tills vidare. Enbart pga. det faktum att det är förskräckligt svårt att få ihop en sådan verksamhet. En känga här till oss hästmänniskor som så gärna vill vara med på både det ena och det andra ända fram till  dagen då det visst var dåligt väder, dagen det skall betalas, dagen vi ändå inte hade tid och lust eller helt enkelt det engagemang som vi trots allt utgett oss för att ha….Jag överlämnar åt andra att orka engagera sig och dra ihop folk för att få till kurser och träningstillfällen i spännande ämnen och inriktningar. Och jag lovar att själv vara ärlig i mina val, inte utge mig för att jag hänger på och är med om det verkligen inte är sant...

Ja, en ny era att inleda helt enkelt. Nu till viss del offentliggjord, dags för mig att börja omformningen!

I söndags fick jag typ ryggskott. Det gjorde så ont!!! Jag kröp omkring på golvet och kved. Uj uj uj, nu är det kört tänkte jag. Blev faktiskt riktigt rädd. Diskbråck, utsliten rygg, nerver i kläm, ischias...nej se det går inte an. Saken är den att jag faktiskt känt av ryggen mer och mer sen en tid tillbaka. Meeen, inte tar man itu med sig själv inte, nä det har man ju inte tid till idag, imorgon kanske!! Så väckarklockan ringde alltså på söndag kväll, ryggen kändes som den skulle gå itu. Jag lyckades dock göra några övningar vilket släppte på muskelkrampen och på måndagen mådde jag betyydligt bättre. Bokade tid hos naprapat och hans dom löd - Börja träna! Nu! Välj mellan löpning, simning eller cykling. Alltså jag hatar att springa, simma är för segt och cykla, näe. Nåväl det positiva var ändå att det inte är nåt större fel på ryggen…ännu… Men igår och idag är det lite försiktighet som råder. Konstigt att det skall behöva till nåt sådant för att man skall passa på och njuta ordentligt av allt man har. Denna fantastiska dag ägnar jag helt enkelt åt alla min fina gynnare.

Jag har skaffat ankor igen! Äntligen! De är såå vackra och så trevliga. De kom hem i en låda.

Satt vid dammen och bara tittade på dem säkert en halvtimma och då med min favoritget formligen i knäet. Folke, världens mysigaste getabock, vi tog kort på oss. "Selfies".

Se in i kameran och le...

   Okej, såhär?!

Mmmm, världens goaste Folke.  

Nu solar vi oss och bara njuter, du och jag Folke!

 Mina får, även de nyinflyttade och ganska blyga av sig lyckades under denna harmoniska stund våga sig fram och hälsa ordentligt på mig! Förflyttade mig sedan till lekstugan, numera hönshus där Gorm nyligen flyttade in med sina tre hönor.

Svarthöns, som jag har letat! Jag hade faktiskt tänkt bli genbank för Bohus-dals svarthöns...men de verkar vara för svåra att få tag i. Så när det var hönsbytardag på Åkersberga och jag faktiskt kom dit med min lille son (som ju som de flesta barn är klok som en bok) så sa han

- Men mamma är det inte lika bra att vi köper höns idag också då?!!

Vi skulle nämligen ha ankor först och främst. Ja, ja sa jag, jag struntar väl i genbank om det nu finns några höns här som vi riktigt gillar. Det tog inte lång stund innan pojken pekar på ett par burar,

- Där är de väl mamma, dina svarthöns?!

Jaa, där var de, för fina att motstå. Korpsvarta, glänsande vackra svarthöns.

Gorm fick jag kontakt med på en gång, en sned blick genom gallret. Och mycket riktigt han gick att mata ur handen från första stund, gol gjorde han i kartongen när vi kom hem på gårdsplan . Tuppen har anlänt! Och lilla lekstugan förvandlades på ett kick till ett självklart litet hönshus. Nu känns gården komplett igen!

Meen inte nog med det. Pojken min vill trots alla våra djur ha något alldeles sådär eget djur, på sitt rum, som bara är hans. Hans skulle bestämt ha en vit mus med svarta ögon och stora öron...som kanske kan klickertränas… Och allt har ju en förmåga att ske på samma gång så förra måndagen for vi till en trevlig tjej som i sin bokhylla bara hade möss. Möss i olika former och färger en sisådär 100-150 st kanske… Möss med stamtavlor, registrerade i SVEMUS. Fiiina möss. Hon hade nämligen en sån där vit mus med svarta ögon och stora öron som vi skulle köpa. Men för att den stackarn inte skall sitta ensammen i en bur så köpte vi förstås en mus till, en svart vit sk banded. Mus-Fia och Maja-mus flyttade in i ett akvarium i Lukas rum till Lukas mammas förstjusning. Men nä de är hans möss, ingen annans sååå det är ju tur han går i skolan och inte alls vet att morsans hans inte kan låta bli att umgås lite med de där mustjejerna. Ja herregud, man har ju inte roligare än man gör sig.

Här har vi det väldigt roligt. 12 sorters djur...hästar, katter, hundar, gris, kaniner, getter, får, ankor, höns, fiskar i dammen, möss och en hel massa honungsbin. Kanske det räcker nu...för ett tag.

Så tog jag då tag i saken och kollade noggrant på alla mina sadlar ( det är inte så många…) och hur de egentligen passade Belladonna. Jag mätte hennes rygg med min käcka böjliga "linjal". Gjorde en ritning för att få fram hurpass bred hon egentligen är, vilken vinkel hon har.

Bred! Vid! 110 grader. Rak rygg. Ganska kort rygg. Flat, platt rygg. Liiiten manke. Såklart passade mina sadlar förskräckligt illa. De var på tok för smala i bommen.

Så jag satte fan i båten. Sömnlös, tankspridd, förvirrad, villrådig och ändå ganska säker har jag nu spenderat sista dagarna med sadelbryderi. Fick lånat hem sadlar, dressyrsadlar på prov, varav en brun. Ska ha svart sadel, ingen brun...Redan i affären var det nåt visst med den där sadeln. När jag satte mig i den var det liksom bara sådär rätt liksom. Jaha, här sitter jag, som handen i en handske. Och hon i affären var ju nästan medial, det var som om hon såg Belladonna framför sig, med alla hennes egenskaper och allt. Hmm sa hon den där sadeln tror jag på, den sitter nog som en smäck.

Belladonna var en drake den kvällen jag först skulle pröva sadlar. Hon kan ju vara sådär, sto och allt. Rör mig inte, jag vill bara äta, spänn inte en joggla gjord runt min mage, jag VILL INTE!!! De har nog PMS hästar med. Så det gick ju sådär, men jag satt iallafall upp i den häringa bruna sadeln lite snabbt. Jo men den låg ju bra, kändes bra, var liksom bara rätt på nåt sätt ändå…

Igår läste jag på för det vildaste. Förirrade mig in i en värld av vidden av en bra sadel. Allt är en vetenskap när man väl börjar rota i det hela. Såg många fina videos på youtube. Bla dessa…

http://www.youtube.com/watch?v=Ffsz53UwLF0&list=FLVlHOx44BfNOkJ448q78cIQ&feature=share&index=2 

http://www.youtube.com/watch?v=7SUosZrxMYY&feature=share&list=PLA35A02DBF310BB9D&index=8

 Ja då blir man ju villrådig. Så mycket som skall stämma. Inte kan väl lilla jag klara av att se om sadeln passar eller ej. Man kan ju inte bara gå på magkänsla...eller?!!

Red i två olika sadlar på morgonen och på kvällen. Det oerhörda hände på morgonen. Efter att ha värmt upp mitt fortfarande något irriterade sto satt jag upp i en Santa Cruz sadel som verkade ligga bra. Svårt att prova eftersom mitt problem med Belladonna i paddocken är att hon går med handbromsen i liksom. Stannar mycket, går stötigt och vevar irriterat med sitt huvud. Respektlös? Obehagskänsla? Dominant? Ovan vid ryttare? Ja sådär gick hon ju i den där svarta fina Santa Cruz sadeln. Klev av, bytte till den bruna, satt upp. Handbromsen låg i, huvudet vevade, hon stannade… sen började hon gå. Självmant. Hon trippade fram för att plötsligt slappna av, länga på stegen, skritta på i en alldeles fantastisk skritt. Halleluja! Vi red som aldrig förr, runt på fyrkantspåret, stadigt och stabilt, avslappnat och liksom utan problem. Ja kunde be om trav utan motstånd, häståbäket bara började trava, hur lätt som helst! Inga sura miner mer. Wow en sån känsla.

Den bruna sadeln = magisk.

Varför har jag inte fattat det tidigare?!! Hon äär ju en prinsessa på ärten denna häst. Absolut ingenting får kännas fel, göra ont eller inte stämma. Nä, då stannar hon och ser sur ut! Hon är ju så sjåpig för  minsta sår. Och fötterna får ju inte ömma ett uns, sån skillnad med skor  på hovarna så det finns ju inte. Klart att det även gäller sadeln. Honza kritiserade till och med  min repgrimma för att snöret man knyter med var för långt och sålunda viftar runt när hon rör sig och stör henne. Ja så petig är hon nog. Går inte att fuska här inte!

Testade på kvällen igen, började då med brun sadel ifall att det ändå bara var en uppvärmnings sak. Det gick lika fint att rida igen, bytte till svart sadel och ville såklart att hon skulle börja krångla, då skull ju saken vara klar. Men nä, plötsligt kändes den svarta sadeln kanske ändå bättre??!! Det gick iallafall lika bra med den enligt Belladonna! Villrådig!

Båda sadlarna lyfte dock lite bak när man drog åt gjorden...läser på mera. Kollar mera. Idag bytte jag sadelgjord från anatomisk till vanlig rak. Då lyfte den bruna inte lika mycket men den svarta ännu mer…

Sen är det ju en unghäst, vissa menar att en ung häst ändrar sitt sadelläge ca var tredje månad!!! Det finns ju inte på kartan att man kan hålla på med det här stup i kvarten. Hur noga måste det egentligen vara?!!

Okej, idag listade jag upp det hela och checkade av den bruna sadeln…

Balans - check

Bommens vidd - check

Bommens vinkel - check, kanske inte riktigt hundra dock…

Plats kring manken- check

Plats för bogen, bogfrihet - check

Sadelns längd- check

Kanalens bredd- check (smalnade dock av lite lite där bak)

Ligger sadeln an på hela anläggningsytan - check (kanske lättar något bak när man drar gjorden)

Ligger sadeln rakt på hästen - check, tja, det ser väl så ut...

Hänger sadelgjordsremmarna rätt - check

Hur hamnar jag i sadeln - check, som gjuten...kanske för gjuten?! Smaksak?!

Allt det här med att sadeln ska passa en kvinna...puh, det blir ju bara för mkt just nu. Jag tycker jag hamnar rätt i lodrät sits utan några som helst problem…

Red med glädje igen, häärlig skritt, längre och längre i trav. Kunde styra steglängd, tempo med sätet. Hon är så känslig så. Kanske gled sadeln fram något. Kanske den lättar något bak. Men skall hon nu muskla sig och ändra sig gud vet hur den sitter då till sommaren.  Det största problemet som uppstod var egentligen att sadeln knarrade lite väl mycket i trav, bäst att stanna då tyckte Belladonna med ena örat bak. Irriterande ljud, måste det verkligen låta så? Ha ha, petigt sto! Men lite knarr måste ju gå att vänja sig vid, det gör ju iallafall inte ont!

När  han säger i Shleese saddlery filmen, step 8, att när vinkeln på bommen är fel och den trycker på hästen ja då vill inte hästen gå, då lyfter den på huvudet och ruskar det...ja men visst! Precis så har vi ju haft det!! Då hoppas jag nu på att jag kan stryka dominant, respektlös osv från min problemsökningslista. Obehag av mina kassa sadlar helt enkelt. Vad glad jag blir nu att jag inte pressat henne eller tvingat fram något utan snarare trippat på tå runt min prinsessa för att försöka förstå vad som inte stämt.

Det känns som världens genombrott faktiskt. Nu följer jag min magkänsla,  packar mig iväg och inhandlar en vacker, magisk brun Frank Baines  Elegance dressyrsadel till mig och min formidabla häst!

Jag skall aldrig glömma hur tydlig hon är. Hon vill mig verkligen inte illa, tror inte ens hon vill bestämma hon har alltid verkat väldigt intresserad av att var med  mig faktiskt. Hon kommunicerar nåt alldeles otroligt, det är bara för mig att lyssna ordentligt! Det är ju egentligen hemskt praktiskt att ha en häst som säger ifrån för minsta lilla. Jag lär ju inte behöva undra om hon har ont eller så. Men ack så jobbigt att allt måste klaffa, lite tycker jag trots allt att man får härda ut med här i livet.

Mellerudskaniner! De räknas i princip som utrotningshotade. En alldeles speciell historia om alldeles vanliga men speciella kaniner. Edith hette hon, damen i Mellerud, som bodde i skogen och t om blev föremål för en dokumentär i SVT, "Kvinnan i skogen".

"Edit från Sjöskogen föddes dövstum. I hela sitt liv bodde hon ensam i en stuga i skogen med sina djur. I samhället ryktas det om hennes förflutna. 2010 dör Edit 92 år gammal. Ett porträtt, ett kvinnoöde som skakar om och som skildrar en människas utsatthet." (från SvT)

 Jag såg den där dokumentären. Den handlade då rakt inte om några kaniner! Hur som helst så fann man kaniner hos henne som inte fanns nån annanstans!!!

Där hade de levt, Edith och kaninerna, sen Edith var liten och hennes föräldrar tog med sig djuren när de flyttade till gården år 1937. Sen dess hade kaninerna aldrig lämnat stället! Medlemmar från föreningen Gotlandskaninen for för att besöka stugan i Söderskogen på hösten år 2001. De fann ett antal kaniner av gammal stam. Kaniner som saknade sitt motstycke  och betraktas som en egen ras eftersom de hållits isolerade så länge. Ett räddningsarbete vidtogs. Föreningen fick kaniner från Edith successivt fram till år 2007. Då flyttade de sista Mellerudskaninerna från sin hemvist i Söderskogen. 30 individer fanns vid årsskiftet 2009-2010. 

Edith dog 2010, blev alltså hela 92 år gammal och kvar finns nu hennes kaniner som spridit sig ut runt om i landet med hjälp av genbanker och antalet  stiger. Här finns ju t ex två...eller just nu nio då kaninungarna är sju till antalet!

I Sverige finns sen tidigare bara en lantraskanin (såvitt jag vet), Gotlandskaninen, som i gamla tider hölls på gårdarna för att förse hushållet med kött och skinn. Nu, så långt in som på 2000-talet fann man alltså ytterligare en gammal hederlig, tålig lantkanin som överlevt trots dålig inblandning av nytt blod. Fascinerande!

" Mellerudare",  "Mellisar",  mmmm, naggande goda är de, eventuellt även att äta. Fast jag är ju vegetarian så jag lär inte smaka. De är svartvita, liknande holländskt tecknade eller helt vita.

Detta var verkligen en slump. Det började med att jag kom över en fin stor kaninbur alldeles gratis på blocket. Och väl på blocket fann jag bilder på i mina ögon en alldeles tvättäkta fin kanin. Precis som en kanin skall vara på nåt sätt.  Liksom en riktig kanin, med öronen rätt upp och ja, det var liksom nåt visst med den där kaninbilden som fångade min nyfikenhet. Jag började läsa på och fastnade...

Dessa varelser motsvarade då verkligen mina förväntningar. Akvileja är en frän liten rackarkanin. Hon har en ganska stor hage nu att springa i och såklart hon är en liten spruttibangbangkanin! Hon har satt respekt i katter och hundar här. Ett fräsande bara och så attackerar hon katterna i full rulle, alla som vet hur en katt ser ut som liksom bara skjuter i luften, vänder sig ut och in för att komma undan kan nog förstå, det är en ganska rolig syn. Speciellt när det är en kanin som skrämmer slag på dem. Silver han fick en dag vara inne i Akvilejas hage medans jag grejade där. Han jagade såklart runt henne men rätt som det va var rollerna ombytta. Runt lufsade stora hunden med en kanin i haserna. De riktigt lekte med varandra! Såklart hon har varit på rymmen också. Det tillhör om man är djur hemma hos mig. Man måste få smaka på friheten. Hon skuttade fram till Folke, getabocken och skrämde honom med. Det var han inte beredd på, gamle geten, att en kanin hoppade rakt fram och in mellan frambenen på honom. Svårt att beskriva dock hur en snopen get ser ut. Men hon verkar trivas riktigt fint och har självmant sprungit tillbaka till sin bur igen.

Och så lille Anton! Vid första anblicken syntes det direkt att han har en helt annan personlighet. Mjukare och mildare. Han verkar ha kapacitet att bli en sån där riktig myspyskanin. Just nu är han lite trumpen. Han har fått egen lya sär-skild från mamma kanin. Han känner sig nog lite ensam men i gengäld har han större yta att skutta ikring på.

Det lär bli liv  i luckan här denna våren med ett gäng ystra ungkaniner. Dessa sockergryn är till salu. Jag är stolt innehavare av genbank M 990 och kommer om allt går som planerat ta ett par kullar per år. En kaninunge med genbanksintyg och allt kostar 300 kr och de kan flytta hemifrån när de är minst 8 veckor!

Mina "sju små dvärgar" är födda den 11 mars och är leveransklara den 6 maj. Självklart passar de utmärkt som sällskapskaniner med, vill du inte ha genbanksintyg blir de en hundralapp billigare ;-)